Långfilm, 1961

Såsom i en spegel

I gudstrilogins första del använder författare av triviallitteratur dotterns psykos som romanstoff.

" [...] en kärv föreställning om hur den gud ser ut som jag försöker materialisera."
Ingmar Bergman i Arbetsbok 18

Om filmen

Embryot till det som skulle komma att bli Såsom i en spegel återfinns som en anteckning på sista sidan i regimanuset till Bergmans föregående film Jungfrukällan. Texten inleds med orden: "TAPETEN. Hon som är liten och får berättelse om rummet med den hemlighetsfulla tapeten. Så upplever hon det en dag."

 

Jungfrukällan, arkivmaterial, b024000166

Sista sidan av regimanuset till Jungfrukällan.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Den åsyftade Karin kom att spelas av Harriet Andersson. Titelrollen i Sommaren med Monika hade redan gett Anderssons hennes stora genombrott, men förevarande komplexa gestalt blev karriärens andra genomslag. Gunnar Björnstrand spelade hennes far som använder dottern psykos som romanstoff. Max von Sydow spelade hennes äkta man. Av kammarspelets totalt fyra skådespelare var Lars Passgård definitivt den mest oprövade. Blott arton år gammal hade han att förhålla sig till en död moder; en frånvarande, suicidal fader och en sinnessjuk storasyster som dessutom
förgriper sig på honom.

 

Såsom i en spegel, Gunnar Björnstrand, Harriet Andersson

Bergmans tanke om konstnären som kannibal återkommer i Davids (Gunnar Björnstrand) utnyttjande av dottern Karins (Harriet Andersson) psykos som romanstoft.

© AB Svensk Filmindustri

 

Såsom i en spegel betecknas vanligen som den första delen i Gudstrilogi, där Nattvardsgästerna och Tystnaden utgör de båda andra delarna. Filmen var Bergmans andra fullödiga samarbete med Sven Nykvist och den första filmen att spelas in på Fårö. Det var just Nykvist som rekommenderade Bergman ön.



Vid en visning av filmen på Filmhuset i Stockholm 2007 kommenterade Harriet Andersson inspelningen av filmen: "På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då."



Såsom i en spegel, bakombild, Bergman m fl

Gruppporträtt av filmteamet under inspelningen av Såsom i en spegel på Fårö.

© AB Svensk Filmindustri

 

Såsom i en spegel var Sveriges bidrag till Biennalen i Venedig 1962. Samma år belönades filmen med en Oscar i kategorin bästa utländska film.



Inspirationskällor

I Bilder skriver Bergman om filmens tillkomst: 

När filmen var på planeringsstadiet och hette ’Tapeten’ skrev jag såhär i min arbetsbok: ’Den ska bli en historia på tvären och inte på längden. Hur fan det nu ska gå till.’ Anteckningen är från nyårsdagen 1960 och även om det är konstigt uttryckt förstår jag precis vad jag menar: en film som ska gå in i en oprövad djupdimension.


Arbetsboken (mitten av mars):

’Det är en gud som talar till henne. Hon är ödmjuk och underdånig mot denna gud som hon tillber. Gud är både mörk och ljus. Ibland ger han henne obegripliga tillsägelser, dricka saltvatten, döda djur och så vidare. Men ibland är han kärleksfull och ger henne starka upplevelser, även sexuella. Han nedstiger och förklär sig till Minus, hennes yngre bror. Samtidigt tvingar guden henne att avsvärja sig äktenskapet. Hon är bruden som väntar sin brudgum och hon får inte förorena sig. Hon drar in Minus i sin värld. Och han följer henne villigt och med iver eftersom han befinner sig i pubertetens gränsland. Guden misstänkliggör och misstecknar Martin och David för att varna henne. Däremot utrustar han Minus med de märkvärdigaste egenskaper.’

Vad jag ville, djupast sett, var uppenbarligen att skildra ett fall av religiös hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken.

Martin, den äkta mannen, ger sig i kamp med denna gud för att vinna tillbaka Karin till sin värld. Men eftersom han är en påtaglighetsmänska måste hans ansträngning vara utsiktslös.

Det står vidare i arbetsboken:

'En gud nedstiger i en mänska och tar sin bostad i henne. Först är han bara en röst, en tung vetskap eller en befallning. Hotfull eller vädjande, frånstötande men också eggande. Så ger han sig alltmer tillkänna och mänskan får pröva gudens styrka, lära sig älska honom, offra till honom, tvingas till den yttersta hängivenheten och den fullständiga tomheten. När denna tomhet uppnåtts tar guden sin mänska i besittning och utför sina värv genom hennes händer. Han lämnar henne sedan tom och utbränd och utan möjlighet att längre leva i världen. Det är detta som sker med Karin. Och gränslinjerna som hon måste överskrida är tapetens sällsamma mönster. 

Här finns parallellt med de vackra orden en kärv föreställning om hur den gud ser ut som jag försöker materialisera.'

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Sven Nykvist, Foto
  • Ulla Ryghe, Klippning
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Max Goldstein, Kläder
  • Ulla Furås, Scripta
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Erik Nordgren, Musik
  • Johann Sebastian Bach, Musik
  • Stig Flodin, Ljudtekniker
  • Evald Andersson, Specialeffekter, ljud
  • Lars-Owe Carlberg, Inspelningsledare
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Peter Wester, B-foto
  • Rolf Holmqvist, B-foto
  • Staffan Dalin, B-ljud
  • Lenn Hjortzberg , Regiassistent
  • Erling Blöndal Bengtsson, Exekutör
  • Harriet Andersson, Karin
  • Gunnar Björnstrand, David, författare, hennes far
  • Max von Sydow, Martin, läkare, gift med Karin
  • Lars Passgård, Fredrik alias Minus, Davids son
  • P A Lundgren