Långfilm, 1958

Ansiktet

Kringresande magnetisör konfronteras med misstrogna borgare i drama om konstnärsskapets vedermödor.

"I vårt yrke upplever vi ofta att vi är attrak­tiva så länge vi är maskerade. Folk tror att de älskar oss när de ser oss i skenet av våra prestationer och repre­senta­tioner."
Ingmar Bergman, Bilder

Om filmen

Ansiktet spelades helt in i Filmstadens ateljéer. Inspelningen påbörjades 30 juni och avslutades 27 augusti 1958. Filmen deltog vid festivalen i Venedig 1959, där den fick juryns specialpris.

Samtida kritiker tolkade den på olika sätt. Vissa såg den som en trogen gestaltning av en fornkristen legend; andra betraktade den som ett nidporträtt av förhållandena på Malmö stadsteater under Bergmans tid där. Ytterligare andra konstaterade vissa likheter med G.K. Chestertons pjäs Magi, som Bergman satte upp på Göteborgs stadsteater 1947.

Ansiktet, Max von sydow, ingrid Thulin, Åke Fridell

En trogen gestaltning av en fornkristen legend, eller ett nidporträtt av förhållandena på Malmö stadsteater?

© AB Svensk Filmindustri


I intervjuboken Bergman om Bergman berättar regissören om filmens tillkomst: 

 

"När jag skulle sälja idén till Carl Anders Dymling, var han mycket tveksam. Så jag sa: 'Du förstår, det här är ett erotiskt spel, det är en erotisk lek alltihopa. När teatern kommer till gården, blir alla konfysa och kåta och tokiga, så det blir en vild erotisk uppståndelse.' Det var inte bara lögn det jag sa, det var lite grann också som jag hade tänkt mig det. Men sen härsknade jag väl till under inspelningens gång."

 

Ansiktet, bakombild, Bergman, Åke Fridell

Bergman instruerar Åke Fridell (Tubal) under inspelningen av Ansiktet. Genom medverkan i ett tiotal filmer och ett trettiotal teaterpjäserav av Ingmar Bergman blev Åke Fridell en av regissörens viktiga birollsaktörer.

© AB Svensk Filmindustri

 

Inspirationskällor

I Bilder skriver Bergman:

Jag gjorde teater i Malmö från 1953 till årsskiftet 1958-59. Ansiktet som kommer till under sommaren 1958 speglar naturligtvis erfarenheter från den perioden. [...] Vi hade anmärkningsvärt bleka relationer till stans innevånare, fåtaliga kontakter med utomstående. Under min chefstid i Helsingborg var det annorlunda. Helsing­borgarna tyckte det var livat med aktörer i stan. [...] Vi var inbjudna till slott och herresäten mot att vi sjöng, läste eller spelade. Vi kände oss involverade i stadens liv. Gäst­friheten och sällskapligheten var stor. Malmö var en annan sorts stad. [...] Folk var vänligt intresserade av vad vi hade för oss. Men vi höll oss för oss själva. [...]

Publiken vi spelade för, men inte umgicks med, rep­re­senteras i Ansiktet av konsul Egermans familj. Kon­suln är en vänligt fåraktig entusiast som vill hålla avstånd och sätta regler och som av naturliga skäl blir för­skräckt när han upptäcker att hustrun har blivit invol­ve­rad med patrasket.

I vårt yrke upplever vi ofta att vi är attrak­tiva så länge vi är maskerade. Folk tror att de älskar oss när de ser oss i skenet av våra prestationer och repre­senta­tioner. Men uppträder vi utan mask och ännu värre, ber om pengar, för­vandlas vi till mindre än ingenting. [...]

Som jag minns är polismästaren i Ansiktet en mycket medvetet tänkt måltavla. Han representerar mina kritiker. Det är ett ganska godmodigt gyckel med alla som ville hålla reda på mig och mästra mig. [...] Medicinalrådet [...] är framsprungen ur ett oemotstånd­ligt behov av att hämnas lite grann på Harry Schein. Schein var film­kritiker på Bonniers Litterära Magasin, som på den tiden var en tungt vägande kulturell tidskrift. Han var intelli­gent och arrogant och det han skrev fick genklang i de inre kretsarna. Jag tyckte att han behandlade mig på ett utomordentligt förödmjukande sätt, vilket han senare sagt att han inte gjorde. [...]

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. [...]

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Berg­man (Norstedts, Stockholm 1970).
  • Svensk Filmdatabas.
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Gunnar Fischer, Foto
  • Oscar Rosander, Klippning
  • Katinka Faragó, Scripta
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Greta Johansson, Kläder
  • Manne Lindholm, Kläder
  • Börje Lundh, Smink
  • Nils Nittel, Smink
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Erik Nordgren, Musik
  • Eskil Eckert-Lundin, Orkesterledare
  • Aaby Wedin, Ljudtekniker
  • Carl-Henry Cagarp, Inspelningsledare
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Åke Hansson, B-ljud
  • Rolf Holmqvist, Fotoassistent
  • Gösta Ekman, Regiassistent
  • Max von Sydow, Albert Emanuel Vogler, magnetisör
  • Ingrid Thulin, Manda Vogler, hans hustru, förklädd till herr Aman
  • Gunnar Björnstrand, Anders Vergerus, medicinalråd
  • Naima Wifstrand, Albert Voglers mormor, trollkäring
  • Bengt Ekerot, Johan Spegel, skådespelare
  • Bibi Andersson, Sara, piga hos Egermans
  • Gertrud Fridh, Ottilia Egerman
  • Lars Ekborg, Simson, Voglers kusk
  • Toivo Pawlo, Frans Starbeck, polismästare
  • Erland Josephson, konsul Abraham Egerman, Ottilias make
  • Åke Fridell, Tubal, Voglers medhjälpare
  • Sif Ruud, Sofia Garp, kokerska hos Egermans
  • Oscar Ljung, Antonsson, kusk hos Egermans
  • Ulla Sjöblom, Henrietta Starbeck, polismästare Starbecks hustru
  • Axel Düberg, Rustan, betjänt hos Egermans
  • Birgitta Pettersson, Sanna, lillpiga hos Egermans
  • Tor Borong, tullpolis
  • Arne Mårtensson, tullpolis
  • Harry Schein, tullpolis
  • Leif Furhammar, handen framför ett draperi på vinden
  • Sigvard Törnqvist, kusk
  • Frithiof Bjärne, tullpolis