Långfilm, 1971

Beröringen

Läkarhustru inleder stormigt förhållande med amerikansk arkeolog.

"Så länge vi är banala människor med ofta banala konflikter tycker jag det vore klädsamt om vi omfattar banaliteten i vissa filmer med åtminstone ett igenkännande leende."

Bibi Andersson

Om filmen

Den 5 juli 1970 skriver Ingmar Bergman i sin arbetsbok:

"Manuset färdigskrivet under inre motstånd. Döptes till Beröringen. Och det kan den ju heta lika gärna som vad som helst annars. Nu ska jag ta ledigt till den tredje augusti då vi börjar förberedelserna på allvar. Jag känner mig deprimerad och olustig och skulle gärna avstå från att göra denna film."

För sin egen skull borde han kanske ha gjort det. För Beröringen tillhör en av få filmer som Bergman är helt och hållet missnöjd med. Som det heter i Bilder:

Beröringen skulle ge sin upphovsman mycket pengar. Jag har nog motstått frestelsen oftare än jag fallit för den. Men några gånger har jag fallit ordentligt och då har det alltid straffat sig. Beröringen skulle vara blandat engelsk- och svenskspråkig. Det fanns en originalversion, som numera inte tycks existera. Där talade man engelska med engelskspråkiga och svenska med svenskar. Jag tror möjligen att den var något mindre outhärdlig än den alltigenom engelskspråkiga version som gjordes på amerikanskt önskemål.

Den historia som jag spelade bort på det här viset baserade sig i något för mig mycket personligt: den älskandes hemliga liv blir så småningom det enda verkliga livet och det verkliga blir ett skenliv.

Bibi Andersson kände instinktivt att den här rollen inte passade henne. Jag övertalade henne eftersom jag tyckte att jag behövde en lojal vän i vårt svåra utländska företag. Bibi talade dessutom bra engelska. Även det förhållandet att Bibi Andersson blev med barn sedan hon accepterat rollen, skapade häftig förvirring under det ytligt sett sakliga och metodiska arbetet. Viskningar och rop bröt sig fram under denna deprimerande arbetsperiod.

Beröringen, bakombild, Bergman, Elliott Gould — Elliott Gould (David Kovac) blev den förste icke-nordiske skådespelaren att medverka i en Bergman film. Han var vid tiden gift med skådespelerskan och sångerskan Barbara Streisand tillsammans med vilken Bergman ett par år senare planerade att filma Den glada änkan.

Foto: Bo-Erik Gyberg © Cinematograph AB

Efterspel

Före den svenska premiären visades Beröringen på filmfestivalen i Berlin. Svenska kritiker och journalister rapporterade om ett fiaskoartat mottagande och bidrog i viss mån med egna negativa uppfattningar. Rapporteringen föranledde huvudrollsinnehavaren Bibi Andersson att gå i svaromål:

Ofta får man lust att bemöta kritiken, men man låter helst bli. Dels därför att man i alla fall aldrig får sista ordet, dels för att man är rädd att bli misstänkt för sårad fåfänga. Den får sig ju ofta en törn, så man har all anledning att rannsaka sig. Men efter de snabbrecensioner och Gala-Petter-rapporter som skrevs om filmen The Touch från Berlin blev min respekt för det tryckta ordet något mindre, och jag vågar ge min syn på filmen. [...]

Först och främst vill jag protestera mot att filmen blev 'utbuad'. Jag stod själv på scenen och tog emot applåder och hörde inte ett enda 'bu' fast jag var beredd på det värsta. Alla, inklusive kritiker, vet att Berlinpublikens specialnöje är att bua åt filmer. Richard Harris lär t.o.m. ha buat tillbaka, med rätt eller orätt vet jag inte. Kanske buade man vid någon annan visning än där jag var med. [...]

Tack och lov hade jag bara hört positiva reaktioner och fått beröm, annars hade jag aldrig vågat gå med så gott humör till presskonferensen. Jag var så naiv att jag blev ledsen över att inte se en enda svensk journalist där. Man brukar vara tacksam om en landsman ger en uppmuntrande nick, en rynkad panna - van som man är att bli betygsatt. [...]

Filmen är 'banal' i betydelsen 'vanlig'. Den handlar om en man, en hustru och en älskare. Att detta däremot skulle vara ointressant tycker jag är konstigt. Jag känner inte någon kvinna som inte någon gång berörts av Karins dilemma. Ingen man heller för den delen. [...]

Så länge vi är banala människor med ofta banala konflikter tycker jag det vore klädsamt om vi omfattar banaliteten i vissa filmer med åtminstone ett igenkännande leende.

BERÖRINGEN, BAKOMBILD, Bergman, Bibi Andersson — Bibi Andersson var en lojal vän under inspelningen.

Foto: Bo-Erik Gyberg © Cinematograph AB

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Svensk filmdatabas.

Med tanke på den ursprungliga rapporteringen från Berlinfestivalen och dessutom med Bergmans egen, ofta återkommande, bittra självkritik, är det intressant att konstatera att den svenska kritiken vid premiären faktiskt var övervägande positiv (om än inte översvallande).

Theodor Kallifatides i Chaplin:

Ingmar Bergman har även tidigare skapat några av de mest intressanta kvinnoporträtten inom filmen. Men i Beröringen skapar han, tycker jag, det mest genomträngande och med de enklaste medlen.

Det har sagts att Beröringen handlar om relationer mellan människor, om olika typer av kontakt mellan dem osv. Detta låter sig sägas. Jag menar att filmen handlar om något annat: nämligen, om svårigheten att få kontakt med sig själv, att få veta vem man är, var man står, när ljuger man och när är man äkta. [...]

Bergman tycks mena att man måste gå genom en passion för att någonsin få se sitt ansikte i riktig spegel. Det kan vara sant. Det behöver inte vara det. Vardagen kan vara lika förbannat viktig för att få reda på sig själv. I alla fall sidor av den. Men vardagen i borgerlighetens vackra hem bjuder inte på sådana tillfällen. Hon (Karin) måste fly ut till en stor passion, en lycka eller en olycka eller bådadera. Detta är inte banalt, detta är bara sant. Älskaren bjuder på tillfället, likaså moderns död. De kommer samtidigt förresten. Kvinnan har vaknat men är fortfande ganska sömnig. Hela vägen till medvetenheten, det är vad Bergman beskriver, och det gör han mästerligt. Bara Strindberg visste mer om kvinnor.

Dialogen i filmen hör till de bästa Bergman någonsin har skrivit. Där finns både humor och subtilitet, nyanserna mellan makarnas språk och det språk hon talar med sin älskare njöt jag av, det är en av de tystaste filmer Bergman har gjort trots att den är ganska talför.

Mauritz Edström i Dagens Nyheter:

I Bergmans senaste filmer (med undantag för återfallet i Riten) har de tidigare våldsamma brottningarna och anfäktelserna fått vika för en mera jordisk kameravinkel och lågmäldare ton. Livsåskådningsproblemen formuleras om till samlevnadsfrågor. Hans värld förblir en mycket speciell borgerlighet, men det är som om den starka ö-känslan i hans filmer höll på att vika undan.

Beröringen fortsätter denna linje. Den påminner något om 50-talets Bergman före den religiösa perioden, då han var en sorts filmens Olle Hedberg som sedeskildrare med övertoner. Den är otvivelaktigt en av Bergmans mindre filmer, har en lättare ton utan att vara ytlig och balanserar vissa iögonfallande brister med obestridlig formell skicklighet.

Sven E Olsson i Arbetet:

Beröringen är en ytlig och banal film som under nästan två timmar undviker alla moraliska och psykologiska komplikationer i det mest utnötta av motiv: mannen - hustrun - älskaren.

Konstaterandet borde egentligen inte, oss filmkonsumenter emellan, föranleda mer än en axelryckning. Men låt oss den här gången höja insatsen till två, för Beröringen är Ingmar Bergmans senaste film. Därmed är banaliteterna åtminstone tillförsäkrade ett ansenligt kuriosavärde.

En recension signerad Lars Olsson i den lilla publikationen Filmrutan råkade i en passus andas om produktplacering: "Exteriörernas Gotland är turistpropagandans välstädade och vackert kolorerade landskap. Interörernas heminredningar verkar vara reklam för något möbelvaruhus. (I viss mån rör det sig nog också verkligen om reklamfilm, ty påfallande många varumärken syns påfallande tydligt i bild.)"

Expressen såg ett scoop framför sig. Hade konstfilmregissören par excellence hemfallit till sådant? En artikel slogs upp och småningom reagerade regissören själv:

Olsson har missat mycket. Han har inte förstått att ett helt syndikat ligger bakom Beröringen. Professor Carl Malmsten bidrog anonymt med möbler. Små Smulor får 10 procent på nettot mot att dom ställde upp med en gammal soffa. AB Glycerin & Rosenvatten hjälpte Bibi Andersson med tårarna och har procent i förhållande till snyftet i salongen. [...] Allvarligt talat är Olssons anklagelse helt vansinnig. Den är grundlös. Inte ett öre i reklampengar finns i Beröringen. Men det är gripande att tänka sig en filmkritiker med pennan i högsta hugg räknande dammsugare. Intresset för mina filmer kan aldrig ta sig för många uttryck.

Sanningen är att möbler och prylar i Beröringen blev 100 procent dyrare än vi kalkylerat. Den våldsamma ökningen berodde på att vi inte fick låna rekvisita längre. Firmor och fabriker som tidigare varit bussiga tog nu hyra. De hade tröttnat på TV och andra, mindre nogräknade, filmbolag som lämnar tillbaka lånta prylar i trasigt och utslitet skick. [...] Är det annars inte ganska vanligt att privata filmare säljer reklamplatser i sina produkter?

Jo, det händer. Och jag måste säga att jag har svårt att mobilisera någon harm över att ett bensinbolag är så jävla dumt att det tror att det säljer mer bensin om firmaskylten syns på filmbilder några sekunder. Varför säga nej till deras pengar? Vi arbetar ju under ett enormt finansiellt tryck, vi filmare. Personligen har jag dock klarat mig undan dammsugarpengar.

Distributionstitlar

Die Berührung (Östtyskland)
Berøringen (Danmark)
La carcoma (Spanien)
Érintés (Ungern)
Kosketus (Finland)
Le lien (Frankrike)
El toque (Argentina)
The Touch (Storbritannien)
The Touch (Västtyskland)
The Touch - Berøringen (Norge)
Samproduktionstitel: The Touch (USA)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige, USA
Distributör i Sverige (35 mm): Svensk Filmindustri
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Cinematograph AB
ABC Pictures Corporation

Bildformat: Vidfilm (1,85:1)
Färgsystem: Eastman Color
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 115

Censur: 110.241
Datum: 1971-08-18
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 3160 meter

Urpremiär: 1971-07-14, Baronet, Theatre, New York, USA, 115 minuter
Sverigepremiär: 1971-08-30, Spegeln, Stockholm, Sverige, 115 minuter

Inspelningsplats

(1970-09-14-1970-11-29)

Sverige, Visby med flera platser på Gotland
Storbritannien, London

Musik

(I urval)

''Liksom en herdinna'', filmens ledmotiv (text och musik Carl Michael Bellman),
'
'Alleluia Ave Maria'' (musik William Byrd),

''Miss Hopkins'' (musik Peter Covent),

''Victimæ paschali laudes'' (latinska hymn).

Texten avslöjar filmens slut.

Karin Vergerus tar på sjukhus emot meddelandet att hennes mor just dött. Av husmor får hon moderns ringar. Hon gråter i kapprummet, när en mörkhårig man kommer in. Kan jag göra något? frågar han på engelska. Hon ber honom gå.

Därefter följer filmens förtexter till vyer från Visby.

Den mörke mannen, arkeologen David Kovac, är på besök hos Karin och hennes man Andreas, läkare och professor. David beundrar deras villa med naturskön omgivning.

David blir ensam med Karin, när Andreas talar i telefon. Då säger David att han blev kär i henne i kapprummet. Han vill att hon ska veta det.

Andreas visar diabilder. Sedan säger David adjö.

Karin och Andreas går till sängs. Han berättar att han lärde känna David genom Jacobi på museet. David råkade ut för ett njurstensanfall.

Nästa dag kommer Karin till David i en kyrka, där han arbetar. Han visar henne runt. Han tar hennes hand och smeker den. Nej! säger hon.

När de skiljs, bestämmer de att ses igen.

Hemma frågar Andreas om Karin har haft trevligt. Ja, svarar hon. Du kunde väl ha bett David komma på middag, säger han. Jag frågade, säger hon. Men han ville inte.

Karin stökar hemma. Sedan provar hon kläder. Hon har svårt att bestämma vad hon ska ha på sig.

Hon kommer hem till David. Den lånade lägenheten är liten och ruffig. Han bjuder på sherry. De är nervösa och talar om vädret, innan de bestämmer sig för att gå till sängs.

Jag är inte särskilt erfaren, säger Karin i sängen. Det är första gången. Jag är rädd att jag inte kan i dag, säger David. Hon tröstar honom.

Karin tar farväl. Hon ska träffa Andreas. Hon går -- men kommer strax tillbaka. Hon har glömt nycklar och handskar. De kysser varandra. Nu har Davids lust återvänt. Men hon gör sig fri. Jag ringer i morgon, säger hon och går igen.

När Karin ringer, är David onykter. Han måste få träffa henne. Hon lovar komma, fast hon egentligen inte har tid.

Karin kommer hem till David. De kysser varandra. Sedan blir han våldsam. Han slår hennes huvud i väggen. Du dotter av otukt! skriker han. Hon förhåller sig behärskad.

De ligger med varandra. Det mesta av kläderna har de på. Karin är oengagerad, nästan som en utomstående betraktare.

Karin ägnar sig åt familj och vardagsrutiner. Hon söker upp David i arbetet med en utgrävning. Varför har han inte hört av sig? Han ber henne om tålamod och ursäktar sig med uppdämda känslor.

De är hemma hos David. Han berättar om barndomen. Han bodde utanför Berlin tills han var fyra år. Då sattes han på en båt till New York. Mor dog. Sedan fick han resa till Israel.

Andreas och Karin är på en fin middag. Hon viskar något i hans öra. Sedan går hon.

Hon kommer hem till David och möts av en utskällning. Hon har rökt. De hade ju kommit överens om att sluta. Och hon är berusad. Han står inte ut med att se henne så där. Han ber henne försvinna. Hon föreslår att han ska ringa som vanligt i morgon. Sedan går hon.

Hon står i trappan och gråter en stund. Hon går in till honom igen. De omfamnar varandra och klär av sig.

Det är dags för avsked. I sex månader ska David föreläsa i London. Men han kommer tillbaka, påminner han Karin.

Under hans bortovaro växlar de längtansfulla brev.

Återseendet präglas av den gränslösa förälskelsens blyghet.

Andreas och Karin äter frukost. Jag tror att jag är hemma redan vid fyratiden i dag, säger han.

Hemma hos David har han och Karin just badat tillsammans, när det ringer på dörren. Hon går in i sovrummet. Han öppnar. Där står Andreas.

Karin lyssnar till männens samtal. Andreas har fått ett anonymt brev -- som han tror på. Karin är lojal mot ert äktenskap, säger David. Jag hoppas du överlever vår affär.

Jag har tyckt om dig från början, säger Andreas, ända sedan självmordsförsöket. Det var en olycka med en gasspis, säger David.

Jag tänker inte sätta press på Karin, säger Andreas. Hon hatar att fatta beslut.

Karin kommer ut till David, när Andreas har gått. Tror du han visste att jag var här? frågar hon. Naturligtvis, svarar han.

Karin kommer hem. Andreas tar emot henne tröstande. Hon börjar gråta.

Karin är uppriven, när hon söker upp David för att tala ut. Jag kan inte vara utan dig, säger hon. Jag vet att du kommer att lämna mig. Men det går inte att leva med ditt självförakt.

Karin vandrar rastlös omkring hemma. Hon lyfter telefonluren och slår ett nummet. Ingen svarar.

Hon kommer till Davids lägenhet. Den verkar utrymd. Men fotona av henne är kvarlämnade.

Karin söker upp Andreas på sjukhuset. Hon säger att hon tänker resa till London. Hon måste få veta varför David har övergivit henne. Reser du, säger Andreas, kommer du inte tillbaka. Stannar du, vill jag hjälpa dig.

Karin anländer till London. Hon träffar inte David, bara hans havande syster Sara som inte vet när han kommer hem.

Det är natt. Karin ligger ensam i sin säng. Hon vaknar och går ut i badrummet. Hon tvättar sig. Magen är stor. Hon ropar på Andreas. Ingen svarar. Hon lägger sig på golvet med en kudde under huvudet.

Det är svensk höst. Karin stannar sin bil vid ett stort växthus. Inne i växthuset träffar hon David. Hon säger att han måste fatta sig kort. Stan är liten och hon vill inte orsaka skandal.

Efter en stund går hon. Han springer efter. Han säger att han inte kan leva utan henne. Hon säger att hon älskar honom. Men hon känner det som en plikt att stanna hos de sina.

Jag känner dina verkliga, ruttna skäl, säger David och går sin väg.

Karin står ensam kvar.