Långfilm, 1949

Fängelse

Barnamord och gatuprostitution i formförnyande drama om misantropisk filmförfattare.

"Sålunda har jag tillämpningsvis praktiserat denna hitchcockska teknik. Jag tror att resultatet har blivit gott. Det vill säga man märker ingenting."
Ingmar Bergman i Stockholms-Tidningen

Om filmen

Fängelse blev den första film som Ingmar Bergman kom att regissera på eget originalmanus. Denna möjlighet att arbeta helt efter eget huvud fick han av Terrafilms Lorens Marmstedt mot löfte att så långt som möjligt pressa produktionskostnaderna. Filmen budgeterades till 185.000 kronor att jämföra med normalkostnaden för tiden, över 300.000 kronor. Kostnaderna stannade dock vid närmare 240.000 kronor framför allt på grund av att vissa oförutsedda kompletteringar måste göras. I tidningsuttalanden förklarade sig Marmstedt nöjd ändå. Att göra en långfilm för under 240.000 kronor var redan det en stor prestation.

 

Fängelse, arkivmaterial, f0230002a

"Ännu ett försök att finna en form för Den Mycket Billiga Filmen." Det inledande förordet till Sann berättelse: novell för film. Daterat Duvnäs 10 augusti 1948.

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

 

Så här skriver Bergman själv om filmens tillkomst i Bilder:

Hamnstad fick en relativt framgångsrik premiär i oktober och i den vevan åkte jag och min dåvarande hustru Ellen upp till barndomens som­marhus i Dalarna. Där skrev jag manuskriptet till Fängelse

[...]

Redan under sommaren hade jag skrivit be­rät­telsen om Birgitta Carolina, en lång novell. Titeln var Sann berättelse. Den alluderade på en då myck­et populär veckotidningsgenre som kal­la­des 'san­na berättelser ur livet'. Jag ville ha den på det sättet: ohämmade svängar mellan okysk sen­ti­mentalitet och äkta känslor. Jag var mycket nöjd med filmens titel och tyckte att den var kläd­samt iro­nisk. Men min producent Lorens Marmstedt, som vis­ste allt om den svenska bio­pub­liken, sa att män­skor förstår inte ironi, de blir ba­ra för­ban­na­de. Han bad mig hitta ett annat namn. Det blev först Fäng­elset och sedan Fängelse som ju var ty­piskt 40-tal och egent­ligen mycket säm­re än Sann be­rät­telse.

Jag var tveksam när jag lämnade manuskriptet till Lorens Marmstedt och sa ungefär: 'Du behöver inte bry dig om det här. Men om du har tid och lust någon gång kan du väl titta på det.' SF fick inte ens chansen. Jag insåg att det var lönlöst. Två dagar senare ringde Lorens och sa på sitt kring­fly­gande sätt: 'Mycket gripande, ja jag vet inte, kan­ske i alla fall. Kanske? Gripande men inte röran­de! Man vet inte! Möjligtvis? Hur fort kan du arbeta?' 'Arton dagar, inte under arton dagar', sa jag och så diskuterade vi skådespelare och han ring­de runt och sa: 'Det går inte att få ut de vanliga ga­gerna, för det här är en konstnärlig film och man får offra lite för Konsten!' Jag själv fick inte ett öre utan tio procent på vinsten. Det blev aldrig nå­gon vinst!

 

Fängelse, Birger Malmsten

Birger Malmsten (Thomas) och Bergman hade båda filmdebuterat med Hets och Malmsten skulle komma att spela ångestridna roller i flera av Bergmans tidiga filmer.

Foto: Bengt Westfelt © AB Svensk Filmindustri

 

Inspirationskällor

I en artikel i Stockholms-Tidningen dagen före premiären skrev Bergman själv om de ekonomiska förutsättningarna för produktionen:

Gör en billig film, gör den billigaste film som någonsin gjorts i en svensk ateljé och du får stor frihet att gestalta efter eget samvete och gottfinnande.

Av detta skäl satte jag mig att skära i alla kostnader jäms efter hela kalkylen. Programmet kom att se ut så här: Minska antalet ateljédagar. Begränsa byggnationen. Inga statister. Ingen eller sparsam musik. Förbud på övertid. Begränsad filmåtgång. Exteriörfilmning utan ljud och ljus. Förlägga allt repetitionsarbete utom inspelningstiden. Börja tidigare på mornarna. Se till att inspelandet av överflödigt material förhindras. Minutiös trimning av manuskriptet. [...]

Begripligt är att man inte kan göra vilken film som helst hur billigt som helst. Men jag har i alla fall en känsla av att de yttre arrangemangen ofta är överskattade och att organisation och tekniskt genomförande av en inspelning kunde vara behändigare och mer praktiskt formulerad i svensk film.

Hitchcock har gjort en vägande insats då det gällt att revolutionera filmens teknik inåt mot ett ändamålsenligare och mer komprimerat förfarande. För min del tror jag att hans resultat på detta område så småningom ska gå upp för filmens teoretiker för att dessa må placera honom på rangplats bland föregångsmännen där han rätteligen hör hemma.

Sålunda har han nu senast förfärdigat en film kallad Rep (censurförbjuden i Sverige och utskälld i Amerika men den kan ju vara bra ändå), som i sig koncentrerar summan av ett långvarigt och tålmodigt tekniskt experimenterande. (Som av den intresserade kan följas från film till film.)

Förfarandet låter inte så märkvärdigt i och för sig: Han gör långa scener. Men: Han gör långa scener där längden inte märks.

Som var och en vet består en film av omkring tre- till femhundra småbitar, som limmas ihop till en lång remsa (det är filmen det). Nu gör Hitchcock inte trehundra bitar utan tio, elva, femton. Men dessa fordrar en helt ny och annorlunda planering av en inspelning, en synkronisering och ett samtänkande av regissör, fotograf, arkitekt och ljudingenjör som övergår allt förstånd. Vad som måste åstadkommas är nämligen en minutiös samordning mellan kamerans och skådespelarnas rörelser å ena sidan och dekorationens ändamålsenlighet å den andra.

På detta arrangemang tjänar regissören tid och åter tid (tid är pengar i ateljén), kontinuitet och koncentration. Han förlorar vissa möjligheter att klippa en longör, förminska en pausering eller fuska med rytmiken. Klippningen sker således redan i kameran och som man förstår är förfarandet icke att rekommendera för den regissör som vill göra det lätt för sig, de skådespelare som lider av dåligt minne eller den fotograf som har mindre goda nerver.

Sålunda har jag tillämpningsvis praktiserat denna hitchcockska teknik. Jag tror att resultatet har blivit gott. Det vill säga man märker ingenting. 

 

Fängelse, Hasse Ekman, Birger Malmsten, Eva Henning

Regissören Martin Grundé (Hasse Ekman) blir i ateljén uppsökt av sin gamle matematiklärare Paul (Anders Henriksson), som nyss kommit ut från sinnessjukhus. Han vill intressera Martin för en filmidé. Huvudtanken är att helvetet finns här på jorden. Djävulen regerar.

Foto: Bengt Westfelt © AB Svensk Filmindustri

 

Inspelningen

Inspelningen av Fängelse påbörjades 16 november 1948 och avslutades 4 mars 1949. En viktig roll hade skådespelaren och regissörskollegan Hasse Ekman, som spelat en viss roll i Bergmans bearbetning av sitt föregivna misslyckande med Skepp till India land.

Bergman i Bilder

Fängelse blev väl roll­be­satt. Här var Lo­rens Marmstedt generös och ovär­der­lig. Han över­talade Hasse Ekman, som var stor och uppta­gen, och hans dåvarande hustru Eva Henning, som just gjort lycka i Ekmans Banketten. Hasse Ekman var obrottsligt lojal och hjälp­sam. Eva Hen­ning till­förde filmen en alldeles ovän­tad ton av ren sorg. Hon har en liten dialog med regissören där hon säger: 'Är det på det sättet att vi som barn sam­lar ihop någonting som vi sedan när vi blir vux­na förslösar, någonting som kallas för - an­de?' Eva Henning gör scenen myck­et vack­ert med sin kärvhet, sin värme och sin humor. Doris Sved­lund som Birgitta Carolina är också älsklig. Det var viktigt för mig att hon inte skul­le se ut som den svenska film­horan. Fängelse är ju ett spel om en själ, och hon är själen. Do­ris lyste med eget, gåt­fullt ljus.

Farsen som Thomas och Birgitta Carolina kör i den lilla leksaks-cinematografen på vinden ägde jag som barn. Den handlade om en man som stängs in i ett mys­tiskt rum och råkar ut för olika gräs­ligheter: en spindel glider ner från taket, en bov uppenbarar sig med en lång kniv för att mörda ho­nom, djävulen hoppar fram ur en kista och Döden i form av en dödskalle vickar framför ett fönster med breda jalusier. Vi filmade farsen snabbt och ef­fektivt. Trion som agerade var italiensk och het­te Bröderna Bragazzi. De hade uppträtt på Chi­na­varietén och blivit kvar i landet under kri­get.

Tidigt på morgonen kom de till ateljén. Vi ha­de plockat fram lite kläder ur Sandrews kos­tym­lager. Göran Strindberg satte upp fyra öppna lam­por med rakt ljus och monterade in smörpap­per så att det inte skulle bli några skuggor. Jag be­rättade historien och Bragazzis började leka. Vi filmade på förmiddagen. Materialet skick­ades omgående till laboratoriet. Nästa mor­gon var det fram­kallat och kopierat. Sedan klippte Lennart Wallén och jag den lilla farsen i Terra­films klipprum och när den var färdig kal­lade vi på Lo­rens Marmstedt och hade urpremiär.

Lorens skrattade så han grät. Sedan blev vi bjud­na på champagne.

 

Fängelse, Birger Malmsten, Doris Svedlund

Thomas (Birger Malmsten): "Förr eller senare tar man livet av sig, bara man ger sig tid att tänka över saken det allra minsta."

Foto: Bengt Westfelt © AB Svensk Filmindustri

 

Efterspel

I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar om Fängelse:

Första gången som Bergman bröt igenom förväntningsvallen med ett stoff och en form som helt och hållet präglades av hans eget val och gestaltning var i Fängelse 1949. Det var också första gången som en svensk film sprängde gränserna för vad en svensk film skulle berätta och hur den skulle berätta det. Det var en berättelse som spelade på flera plan av växlande tonlägen och olika grader av realism men med en het och oundkomlig desperation fullt förnimbar ända inifrån den innersta drömverkligheten ut till den metafilmiska ramhandlingen som tilldrog sig i en ironiskt återgiven filmateljé.

Att filmens prostituerade Birgitta Carolina hade anställning på EPA, väckte viss anstöt hos varuhusets personal. Som en av de fackliga företrädarna formulerade det i Dagens Nyheter: "Vi har precis samma löner som mot­svarande personal­kategorier hos andra ar­bets­givare, så inte behöver vi gå på gatan för att försörja oss".

Även varuhusets chef uttalade sig och snart nog kände sig filmens regissör nödgad att göra ett inlägg i debatten, vilket skedde i samma tidning tre dagar senare:

På förekommen anledning ber jag härmed som svar på de protester, vilka från EPA riktats mot min film Fängelse, få framhålla att jag inte an­ser de kvinnliga expediterna på EPA vara gat­flickor, lika lite som jag betraktar Postens tjänste­män som sutenörer, Systemets personal som barna­mör­dare, 40-talistförfattare som alkoholister el­ler matematiklärare som sinnesrubbade. Samt­li­ga personer och yrken i min film är givet teck­nade utan avsiktlig motsvarighet i verkliga livet och enbart skapade ur min fantasi. Jag ser därför ing­en anledning att fortsättningsvis visa Fängelse annat än i det oklippta skicket från pre­miä­ren.

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Leif Furhammar, Filmen i Sverige (Dialogos, Stockholm 2003)
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi och manus
  • Lorens Marmstedt, Producent
  • Göran Strindberg, Foto
  • Lennart Wallén, Klippning
  • Chris Poijes, Scripta
  • Inga Lindeström, Smink
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Sven Björling, Rekvisita
  • Erland von Koch, Musik
  • Olle Jakobsson, Ljudtekniker
  • Allan Ekelund, Produktionsledare
  • Gösta Petersson, Inspicient
  • Bengt Westfelt, B-foto
  • Gunnar Jónsson, Passare
  • K.J. "Jocke" Fredriksson, Passare
  • Kalle "Rubank" Karlsson, Snickare
  • Karl Öhman, Elektriker
  • Doris Svedlund, Birgitta Carolina Söderberg, 17 år
  • Birger Malmsten, Thomas, författare
  • Eva Henning, Sofi, hans fru
  • Hasse Ekman, Martin Grandé, filmregissör
  • Stig Olin, Peter, far till Birgitta Carolinas barn
  • Irma Christenson, Linnéa, Birgitta Carolinas syster
  • Anders Henrikson, Paul, Martins förre matematiklärare
  • Marianne Löfgren, Signe Bohlin, pensionatsvärdinna
  • Harry "Snilleblixten" Karlsson, Elektriker
  • Birgit Lindkvist, inneboende på pensionatet
  • Curt Masreliez, Alf, Peters kumpan
  • Anita Blom, Anna, Signes kusindotter
  • Gunila Klosterborg, mörk dam
  • Arne Ragneborn, Annas fästman, brevbärare
  • Kenne Fant, Arne, skådespelare
  • Inger Juel, Greta, skådespelerska
  • Torsten Lilliecrona, filmfotografen
  • Segol Mann, belysningsbasen
  • Börje Mellvig, poliskommissarien
  • Åke Engfeldt, ena kriminalpolisen
  • Gösta Ericsson, andra kriminalpolisen
  • Åke Fridell, Magnus, operasångare, inneboende på pensionatet
  • Lasse Sarri, Lasse, pojken i källaren
  • Britta Brunius, Lasses mamma
  • Ulf Palme, en man i Birgitta Carolinas dröm
  • John W. Björling, en man i Birgitta Carolinas dröm
  • Britta Holmberg, Birgitta Carolinas mammas röst i drömmen
  • Harry Jakobsson, Övrig medarbetare
  • Erik Jerkö, Övrig medarbetare