Teater, 1992

Markisinnan de Sade

Bergman gör succé med Mishimas konversationsstycke.

"Ytterligt asketisk när det gäller fysiska verkningsmedel, men den vibrerar av sensibilitet."
Carlhåkan Larsén i Sydsvenska Dagbladet

Om uppsättningen

Bergmans intresse för Mishimas drama väcktes när han av en slump började läsa pjäsen på Dramatens dramaturgiat. Senare beskrev Bergman i en intervjuv med Vilgot Sjöman hur Mishima i texten lyckats gestalta "något farligt och förfärligt i sitt eget väsen. Med en sorts genialitet hade han förstått att det inte fick bli självbekännelse utan en spegling; han lät kvinnorna spegla det han ville åt: destruktionen, perversionen, passionen" 

Scenografi och kostym gjordes av Charles Koroly. Genomgående kännetecknades uppsättningen av stramhet och enkelhet: en öppen golvyta utan möbler, en röd matta med ett rektangulärt ljusare fält som markerade centrum och mellan osmyckade pelare öppnade sig en fond för projektioner. Det japanska anslaget samsades med fransk rokoko. I första akten var färgerna ljusa, i andra akten – som utspelar sig efter revolutionen – var färgsättningen betydligt dovare: golvet var grått, kostymerna röda som blod, liksom fonden – de ljusa pastellernas tid är över.

Uppsättningen blev en succé och gästspelade i New York och Tokyo. Bergman omarbetade även uppsättningen för TV. Under arbetet med TV-versionen klarnade ett för Bergman tidigare märkligt inslag i texten. I slutet av pjäsen dyker en symbolfigur upp och markisinnan fantiserar om att det är markisen som kommer som "en förfärlig ryttare på en vit springare. Han kommer från det tystaste av alla gästabud med miljoner döda. Han spränger upp mot himlen och den öppnar sig och det kommer ner ett ljus, kanske från honom själv, och det gör alla människor blinda". I en intervjuv med Vilgot Sjöman inför TV-sändningen berättade Bergman att han tidigare ställt sig frågande inför det vita ljuset men nu associerade till atombomben. 

Först en av de sista repetitionerna fattade vi att ljuset var atombomben – helt självklart för en japan. Det blev en total befrielse för mig och Stina och vi bestämde oss för att det är det här det betyder – det löste sig så att hon kunde rytmisera den stora slutmonologen. Atombomben och massutrotningen – är de inte sprungna ur den virulenta, totala ondskan? Hon säger att vi lever i markis de Sades tid, den tid som han drömde om, med den totala friheten. Den tid då alla moralbegrepp har blivit en sorts social och politisk kosmetik, då den totala värdenivelleringen plötsligt blivit ett faktum. Den globala cynismen – och vi har ingenting att sätta emot annat än kosmetik.

I samma intervju berättade Bergman att han inte hade några föreställningar om en existerande Gud: "Jag har inga föreställningar om någon utomvärldslig frälsning utan allt finns inom denna världen och inom människorna själva. Heligheten bär alla människor med sig och det har ingenting med Gud att göra".

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
  • Ingmar Bergman i intervju med Vilgot Sjöman, SVT, 17 april 1994.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi
  • Christina Hörnblad, Projektledare (TV-versionen)
  • Måns Reuterswärd, Producent (TV-versionen)
  • Katarina Sjöberg, Producent
  • Eva Maria Holm-Katzeff, Peruk och mask (Dramaten)
  • Sofia Ranow, Peruk och mask
  • Futurumensamblen, Orkester
  • Ingrid Yoda, Musik
  • Gunnar Frisell, Mixning (TV-versionen)
  • Monica Kilpiö, Maskör (TV-versionen)
  • Britt Falkemo, Maskör (TV-versionen)
  • Benny Grün , Ljustekniker (Dramaten)
  • Rudi Schuster, Ljustekniker (Dramaten)
  • Börje Berglund, Ljussättare (TV-versionen)
  • Sven-Eric Jacobson, Ljussättare (Dramaten)
  • Curre Forsmark, Ljudtekniker (TV-versionen)
  • Björn Lönnroos, Ljud (Dramaten)
  • Jan-Eric Piper, Ljud (Dramaten)
  • Mette Möller, Kostym (TV-versionen)
  • Charles Koroly, Kostym
  • Donya Feuer, Koreografi
  • Helvi Treffner, Kläder (TV-versionen)
  • Maggie Strindberg, Kläder (TV-versionen)
  • Sylvia Ingmarsson, Klippning (TV-versionen)
  • Ulla Cederlund, Inspicient (Dramaten)
  • Yukio Mishima, Författare
  • Bengt Wanselius, Fotograf (Dramaten)
  • Raymond Wemmenlöv, Foto (TV-versionen)
  • Bo Johansson, Foto (TV-versionen)
  • Pelle Norén, Foto (TV-versionen)
  • Olle Jungesäter, Elektriker (TV-versionen)
  • Jacob Bjelfvenstam, Elektriker (TV-versionen)
  • Ulla Åberg, Dramaturg
  • Richard Looft, Regiassistent
  • Stefan Lundgren, Rekvisitör (Dramaten)
  • Jan-Erik Savela, Rekvisitör (TV-versionen)
  • Bertil Sahlén, Rekvisitör (TV-versionen)
  • Bengt Larsson, Scenmästare (Dramaten)
  • Maj-Britt Vifell, Scripta (TV-versionen)
  • Rolf Granquist, Snickare (TV-versionen)
  • Eva Norde, Studioledare (TV-versionen)
  • Gun Nilsson, Studiovärdinna (TV-versionen)
  • Lolo Amble, Sufflös (Dramaten)
  • Jan Forsberg, Tapetserare (TV-versionen)
  • Kjell-Inge Stevensson, Dirigent
  • Irene Wiklund, Bildingenjör (TV-versionen)
  • Helena Brodin, Charlotte
  • Agneta Ekmanner, Grevinnan de Saint-Fond
  • Margaretha Byström, Baronessan de Simiane
  • Marie Richardson, Anne
  • Anita Björk, Madame de Montreuil
  • Barbro Forsgårdh
  • Stina Ekblad, Renée
  • Hans Rydström, Teknisk ledning (TV-versionen)
  • Jan Askelöf, Videoredigering (TV-versionen)
  • Gunilla Lindberg-Wada, Översättning
  • Per Erik Wahlund, Översättning