Teater, 1966

Rannsakningen

Bergman tar över för en sjuk Bengt Ekerot och regisserar Peter Weiss drama bara några månader efter urpremiären i Västberlin.

"Av allt jag sett på teater har ingenting tillnärmelsevis skakat mig så som detta framförande."
Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

Precis som fallet med För Alice tog Bergman över denna uppsättning från den sjuke Bengt Ekerot. En direktinspelning från Dramatens scen sändes även som radioteater.

För Henrik Sjögren berättade Bergman senare att det var motvilligt som han axlade uppgiften: 

Jag tyckte personligen från början djupt illa om pjäsen någonstans, jag tyckte att det var våldspornografi. Under arbetet reviderade jag min uppfattning. Jag förstod, att det fanns en nästan omätlig vilja till sanning hos Peter Weiss, och en obönhörlig karaktärsstyrka, en moralisk hållning.

 När vi visade uppsättningen för skolungdom före den offentliga premiären, då tyckte jag att det här men teater ändå var någonting. Det var unga människor som inte hade en aning om Auschwitz, som inte visste att det överhuvudtaget hade hänt. De dagar tyckte jag att det var någon idé med Dramaten, när man alltså spelade ett stycke som var ren upplysning. Men vi skulle ha stängt Dramaten för vår ordinarie publik och bara spelat den för ungdom. För sedan kom den ordinarie publiken dit, och alla nickade god mening. Några tyckte naturligtvis det var sensationellt och läskigt och fascinerande. Men så länge den spelades för skolungdom – med bra introduktioner – tyckte jag att det var någon mening med det.

Föreställningen inleddes med att domaren slog sin ordförandeklubba i bordet. Domaren var placerad nedanför scenen framför parkettens första rad så att hans skrivbord var i höjd med scenkanten. Försvarsadvokatens och åklagarens skrivbord var placerade på scen och de vände sina pläderingar direkt ut i salongen som om publiken utgjorde juryn.

Enligt Weiss anvisning skulle pjäsen spelas med tänt ljus så att ingen skulle kunna krypa undan i salongsmörkret. Ljuset skulle också förmedla att det som sker är aktuellt och inte historiskt. Bergman följde anvisningarna, men valde att sätta extra ljus på scenen/domstolslokalen. En del kritiker noterade detta och menade att Weiss avsedda verkan därmed uteblev.

Bergmans uppsättning presenterade få skiftningar i vittnesmålens redogörelser för det vedervärdigheter de bevittnat, de verkade istället, enligt Henrik Sjögren, "genom sin rena, nakna mänsklighet, den lidelsefria avspändheten och den okonstlade direktheten gjorde ett starkt intryck, främst hos Anders Ek, men också hos övriga skådespelare som stramt och sobert skiftade mellan olika vittnesmål och med fast saklighet lade fram sina små stycken av Auschwitz-helvetets omättliga lidanden: Olof Widergren, Anita Björk, Barbro Larsson, Tord Stål, Jan-Olof Strandberg, Ragnar Falck."

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Amqvist & Wiksell, 1968).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Förlag, 2002).

  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).

Medarbetare