Långfilm, 1968

Skammen

Musikerpar odlar sin trädgård och försöker förgäves undkomma det annalkande kriget.

"Med 'Skammen' träder Bergman ut ur kampen med sina egna demoner och talar om tiden, om något som är utanför och större än han själv. Det ger hans språk en enkelhet och öppenhet som han mycket sällan uppnått, i sina starkaste ögonblick en förfäran som man sitter alldeles hjälplös inför."
Mauritz Edström i Dagens Nyheter

Om filmen

Max von Sydow och Liv Ullmann spelar ett konstnärspar som lever på en ö i havsbandet och förgäves försöker undkomma det annalkande kriget i denna Bergmans enda framtidsskildring. Situationen förenklas inte av deras barnlösa och ofta uppslitande förhållande.

Filmprojektet bar från början titeln "Kriget" men under arbetet med manuskriptet ändrades den till "Skammens drömmar". Den slutgiltiga titeln växte fram när filmen visade sig bli mindre drömlik än den var tänkt från början.

Budgeten uppgick till 2,8 miljoner kronor, vilket var mycket för en svensk, svartvit film. Beloppet var emellertid nästan täckt före premiären genom försäljning till United Artists.

Det är knappast en tillfällighet att Skammen tillkom i slutet av 60-talet. Bergman hade länge, både inom filmen och inom teatern, kritiserats för att i en omvälvande tid stå vänd från samhället. Skammen blev sålunda en av Bergmans mest uttalat politiska filmer, dock fortfarande med utgångspunkt i enskilda människoöden.

 

skammen, Liv Ullmann, Max von Sydow

Överste Jacobi (Gunnar Björnstrand): "Det där att vara konstnär. Är det nu så fint? Befriar från alla förpliktelser? Men ni har fel."

© AB Svensk Filmindustri

 

I Bilder skriver Bergman:

"Det hade länge föresvävat mig att försöka fokusera det 'lilla' kriget. Utkantskriget där förvirringen är total och ingen egentligen vet någonting. Hade jag haft tålamod med manuskriptet hade jag kunnat gestalta detta 'lilla krig' annorlunda. Jag hade inte det tålamodet."

 

skammen, Max von Sydow, Liv Ullmann

Varken Jan (Max von Sydow) eller Eva (Liv Ullmann) intresserar sig för den politiska utvecklingen i landet men Eva har en robustare och mer verklighetsnära karaktär.

© AB Svensk Filmindustri

 

Inspirationskällor

Bergman fortsätter i Bilder:

Att göra en krigsfilm är att skildra det kollektiva och enskilda våldet. I amerikansk film har våldsskildringen lång tradition. I japansk är den mästerlig ritual och makalös koreografi. När jag gjorde Skammen fanns en intensiv lust att framställa krigets våld utan omskrivningar. Men mina intentioner och önskningar tog loven av min kompetens. Jag förstod inte att det utav en nutida krigsskildrare krävdes en helt annan sorts uthållighet och professionell precision än vad jag kunde åstadkomma.

I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referens­punkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad. (Under hela manus­arbetet hette historien Skammens drömmar.)

Det handlar alltså om ett felkonstruerat manuskript. Den första avdelningen i filmen är i själva verket en oändligt utdragen prolog, som borde stökats undan på tio minuter. Det som sedan händer hade kunnat byggas ut hur mycket som helst. Det såg jag inte. Jag såg det inte när jag skrev manuskriptet, jag såg det inte när jag gjorde filmen, jag såg det inte när jag klippte den. Jag levde hela tiden i föreställningen att Skammen rakt igenom var en självklar och homogen film.

Detta att man under arbetets gång inte upptäcker att det är fel på maskineriet beror antagligen på en skydds­mekanism, som verkar under loppet av en lång och komplicerad procedur. Denna skyddsmekanism tystar det kritiska överjaget. Med självkritiken gastande i örat skulle förmodligen filminspelningen bli alltför tung och plågsam.

Inspelningen

Inspelningen ägde rum på Fårö - där Bergman nu bosatt sig - från mitten av september till senare hälften av november 1967. Inspelningsteamet omfattade som mest cirka fyrtio medverkande, inklusive statister från Gotlands Kustartilleriregemente.

 

Skammen, bakombild, Bergman

Skammen var den första filmen som Bergman spelade in på Fårö efter att han bosatt sig på ön.

© AB Svensk Filmindustri

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Ingmar Bergman, Bilder.
  • Svensk filmdatabas.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Regi, manus och musik
  • Sven Nykvist, Foto
  • Ulla Ryghe, Klippning
  • Katinka Faragó, Scripta
  • Max Goldstein, Kläder
  • Cecilia Drott, Smink
  • Börje Lundh, Smink
  • Helena Olofsson, Smink
  • P.A. Lundgren, Arkitekt
  • Karl-Arne Bergman, Rekvisita
  • Johann Sebastian Bach, Musik
  • Lennart Engholm, Ljudtekniker
  • Evald Andersson, Specialeffekter, ljud
  • Olle Jakobsson, Mixning
  • Jan Nilsson, Elektriker
  • Gerhard Carlsson, Elektriker
  • Georg Engstrand, Elektriker
  • Börje Krogstad, Passare
  • Stig Limér, Passare
  • Einar Carlsson, Passare
  • Brian Wikström, Inspelningsledare
  • Lars-Owe Carlberg, Produktionsledare
  • Roland Lundin, B-foto
  • Berndt Frithiof, B-ljud
  • Jan Bergman, Produktionsassistent
  • Raymond Lundberg, Regiassistent
  • Arne Carlsson, Rekvisitassistent
  • Eivor Kullberg, Klädassistent
  • Stig Lindberg, Rådgivare
  • Rustan Åberg, Rådgivare
  • Lennart Bergqvist, Rådgivare
  • Gillis Roosvall, Chaufför
  • Liv Ullmann, Eva Rosenberg
  • Max von Sydow, Jan Rosenberg, hennes man
  • Gunnar Björnstrand, överste Jacobi, borgmästare
  • Birgitta Valberg, fru Jacobi
  • Sigge Fürst, Filip, gerillaledare
  • Hans Alfredson, Fredrik Lobelius, antikhandlare
  • Ingvar Kjellson, Oswald, lärare
  • Frank Sundström, förhörsledaren
  • Ulf Johanson, läkaren
  • Gösta Prüzelius, kyrkoherden
  • Vilgot Sjöman, intervjuaren
  • Willy Peters , en äldre officer
  • Björn Thambert, Johan, desertör
  • Bengt Eklund, vakten
  • Rune Lindström, tjocke herrn
  • Frej Lindqvist, den krokige
  • Åke Jörnfalk, den dödsdömde
  • Lars Amble, en officer
  • Karl-Axel Forssberg, sekreteraren
  • Brita Öberg, en dam i förhörslokalen
  • Pelle Berglund, soldat
  • Nils Fogeby, soldat
  • Agda Helin, handlarfrun
  • Ellika Mann, en kvinnlig fångvaktare
  • Gregor Dahlman, en man
  • Monica Lindberg, en kvinna
  • Nils Whiten, en äldre man
  • Barbro Hiort af Ornäs, kvinna i flyktingbåten
  • Georg Skarstedt, man i flyktingbåten
  • Lilian Carlsson, kvinna i flyktingbåten
  • Lennart Blomqvist, Övrig medarbetare