Teater, 1940

Timglaset/Soppkitteln

Bergman regisserar ett dubbelprogram med två "smärre" och stiliserade Yeatspjäser.
"Motiviskt och dramaturgiskt finns här paralleller till pjäser Bergman tidigare fördjupat sig i: Till främmande hamn, Galgmannen och Han som fick leva om sitt liv - en idémässig kontinuitet av existentiell problematik med religiös, översinnlig fägring."
Henrik Sjögren i Lek och raseri

Om uppsättningen

Enligt Henrik Sjögren fanns här motiviska och dramaturgiska paralleller till de pjäser Bergman tidigare fördjupat sig i: Till främmande hamn, Galgmannen och Han som fick leva om sitt liv. Ett, enligt honom, prov på ”en idémässig kontinuitet av existentiell problematik med religiös, översinnlig fägring".

Margit Fröman recenserade föreställningarna för SFP-bladet där hon framhöll Soppkitteln framför Timglaset där hon utnämnde den senare till ett, ”idédrama med tonvikt på idé”. Sture Djerf spelade huvudrollen i båda pjäserna, en verklig kraftprestation, enligt Fröman. Hon avslutade med att ge regissören en eloge för belysningen: ”Ingmar Bergmans förkärlek för belysningsspel förnekade sig inte heller denna gång, med övervägande goda följder."

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).

Medarbetare