Teater, 1969

Woyzeck

Om Persona är Bergmans mest experimentella film är detta hans mest experimentella teateruppsättning.

"Publiken sögs in i dramat som spändes ut mellan två fasta poler: Büchners text och dagens, det slutande 60-talets, publik."
Henrik Sjögren

Om uppsättningen

Två föreställningar gavs varje kväll, en klockan 6 och en klockan 8, och biljettpriset var fem kronor. Det var bestämt från början att föreställningen inte fick bli för lång och den klockades av inspicienten till en timme och 34 minuter, plus minus något minut. Marmordiskarna utanför salongen flyttades bort och publiken fick själv hänga upp sina kläder, man betalade inträdet vid ett vändkors och platserna var onumrerade. Publiken välkomnades och visades till sina platser av pjäsens regissör, skådespelare och kör.

För att publiken skulle komma nära spelet gjordes Woyzeck som arenateater och spelplatsen avgänsades till en 5 gånger 3,5 meter stor platta mitt i lokalen, liksom på en cirkus. Kören satt på pinnstolar framför publiken runt spelplattan.

Dessutom ville Bergman ha öppna repetitioner:

Så tänker jag inte ha någon premiär eller något genrep. I och med att vi flyttar ner repetitionerna på scen, sätter vi in en annons i tidningarna att teaterstuderande, kritiker och andra intresserade kan få komma hit och titta. Klockan 10 och 12 varje dag. Enda villkoret är att de sitter kvar hela tiden. Efter det tekniska genrepet börjar vi med skolpublik. Så småningom börjar vi ta 5 kronor av allmänheten och flyttar över till kvällstid.

Det är viktigt att avdramatisera hela distributionssystemet, hysterin kring genrep och premiär. Jag tror att hela det här hemlighetsmakeriet, som vi haft för oss och som jag själv varit en ivrig förespråkare för, är slut. Kritikerna kan få skriva när de vill. Fast jag hoppas att de förstår att det blir bättre ju färdigare föreställningen är.

Föreställningen var dock inte helt igenom politiskt korrekt, i Büchners drama tvingas Marie (Gunnel Lindblom) till prostitution eftersom hennes sociala ställning inte lämnar henne något val. Bergman valde i stället att antyda att hon prostituerar sig av sexuellt begär, något han kom att kritiseras för.

Henrik Sjögren jämförde Bergmans arbete med Woyzeck med den samtida TV-filmen Riten:

Jag har sett Ingmar Bergman arbeta dagligen under åtta veckors repetitioner på Woyzeck. Det har skett med glädje och lätthet. Honnörsordet har varit 'oneurotisk', riktpunkten stark, direkt kommunikation med publiken. Riten är som nattsidan, det dunkla, mystiska, tunga, skrämmande, neurotiska. Det privata och ovidkommande. Men samtidigt just därigenom fascinerande. Ett spel om 'fasansfull frihet'. Konstnärens frihet och martyrium.

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockhom: Carlssons Bokförlag 2002).
  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Förlag, 2002).
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Medarbetare