Bildmakarna

Flera kritiker upphöll sig vid mötet mellan Selma Lagerlöf och Tora Teje och den laddning som uppstod mellan dem. Detta ter sig, till en början, som en fullständigt osannolik utveckling då Tora Teje i sin framtoning är vulgär, pladdrig och utan respekt för den pondus som Selma Lagerlöf besitter. Många lyfte fram dynamiken i samspelet mellan Anita Björk som Selma och Elin Klinga som Tora Teje. Leif Zern konstaterade i sin recension i Dagens Nyheter att:

Enquist utvecklats till en gudabenådad konstruktör och att han i Bergman fått en regissör som väl förvaltar textens kvaliteter. Det ljusa och det mörka vävs samman till en sammansatt bild. Den lekfulla prologen blir som så ofta i hans [Bergmans] fall en ingång till en underjordisk resa. Han ser kammarspelets dramatiska möjligheter i det paradoxala mötet mellan Selma och Tora: den världsberömda författarinnan och den unga men firade skådespelerskan, en språkets mästare och en fräck, obildad och pladdrande naturbegåvning, två poler som använder varandra i en sympati som till bägges förvåning slutar med att de byter erfarenheter.

Några kritiker uppfattade pjäsen mer som ett idédrama än som en verkligt dramatisk text. De uppfattade konstruktionen som syftade till att bevisa tesen om Selmas Lagerlöfs relation till fadern som alltför tydligt. Ingmar Bergmans regi lyckades dock delvis motverka detta, inte minst genom hans goda förmåga att ge inre skeenden en fysisk gestaltning. Zern pekade på dramats klassiska struktur och hur gestalterna går från okunskap till kunskap, men menade att detta inte skulle ha varit möjligt att skildra på ett levande sätt utan Anita Björk: "Hennes röst har den vackraste klangen i svensk teater just nu, och här använder hon den för att skapa rymd kring sin person och steg för steg leda oss in i det som även för Selma visar sig vara svårt och djupt förborgat."

Flertalet kritiker lyfte fram Bergmans fingertoppskänsla när det gällde rollbesättningen. Anita Björk fick i Elin Klinga en motspelare som väl kunde matcha henne när det gällde att mejsla ut nyanserna i de sammansatta karaktärerna. Ett starkt möte mellan två aktriser och en regissör.

Claes Wahlin uppmärksammade i Aftonbladet att pjäsens tematik hade ett flertal beröringspunkter med Bergmans eget skapande, och anspelade då på temat om skapandets villkor. Wahlin såg detta som uppsättningens verkliga tema, trots Enquist uttalade intention att skildra alkoholism och den fasa som medberoende skapar.

Margareta Sörenson i Expressen lyfte fram Bergmans växelbruk mellan film och teater och hur frågorna: "Vad är film? Vad är teater?", ständigt återkom. Den första aktens höga tempo och muntra kollisioner följdes av en mer stilla akt och Sörenson reflekterade: "Här finns mindre av attack och energi från Ingmar Bergman än som varit genomgående för hans uppsättningar. Han blickar utåt och bakåt och diskuterar både med sig själv –tänker jag mig –och med aktörerna om konstnärens arbete, om konstens uppgift". Längre fram återkom hon till denna självbiografiska tematik: "nu gör han film på teatern, synar demonerna, låter ännu en ung vacker, begåvad aktris pröva frågorna om livet och konsten, om etiken och lusten. Om verktroheten och möjligheterna att nå verkets kärna." Sörenson avslutade sin recension med orden: "Slutscenen är överväldigande. Skådespelarna sluts in i stumfilmsbilderna som löper över alla väggar. Aktörerna med sina egna liv och teaterns gestaltade omfamnas och översvämmas av bilderna av dikt och liv. Allt är ett. Ej blot til lyst."

USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 2, 4-6 juni 1999
Fyra föreställningar gavs och var tillsammans med visningarna av filmerna Körkarlen, Smultronstället och Larmar och gör sig till del av en Bergmanfestival. Tillsammans, skrev en kritiker, representerar "Enquists pjäs och de tre filmerna en magisk spegelkorridor som är nästan svindlande i sina många återspeglingar av ord, bilder, ljud, rytm och rörelse." 

Frankrike, Strasbourg, 5-7 november 1999
Tre föreställningar gavs men inga recensioner har återfunnits.

Italien, Milano, 13-14 november 1999
Två föreställningar gavs men inga recensioner har återfunnits.

Per Olov Enquist har i sina pjäser ofta berört skapandets villkor. Bildmakarna är den tredje pjäsen, efter Tribadernas natt och Ur regnormarnas liv, och som i de två föregående, låter Enquist välkända författares liv utgöra utgångspunkt och ram för det dramatiska skeendet. Efter Strindberg och H.C. Andersen var det nu Selma Lagerlöfs tur. Bergmans upssättning av Bildmakarna utgjorde dess urpremiär som ägde rum 12 februari, 1998 på Målarsalen, Dramaten.

Den yttre handlingen är följande. Filmregissören Victor Sjöström håller på med en filmatisering av Selma Lagerlöfs roman Körkarlen. Han har bjudit Selma till Stockholm för att visa henne några scener. Scenen är ett visningsrum på Svensk Filmindustri och året är 1920. Närvarande är, förutom Sjöström, den begåvade fotografen Julius Jaenzon. Den unga aktrisen Tora Teje, älskarinna till Sjöström och föremål för Jaenzons åtrå, dyker upp. I mötet mellan Selma, en äldre kvinna och världsberömd författarinna och en ung begåvad aktris utvecklas till dramats centrala brännpunkt.

I Bildmakarna ges gestaltningen av skapandets villkor en speciell relief. Enquists utgångspunkt är den traumatiska erfarenhet som det är för att barn att växa upp med en alkoholiserad förälder. Selma Lagerlöfs far var gravt alkoholiserad och Enquists tes är att det finns ett starkt underliggande stråk av skuld i hennes relation till fadern och att detta i grunden präglade hennes liv och författargärning. I Bildmakarna blottlägger Enquist hur denna smärtsamma sida av relationen till fadern finns som en mer eller mindre omedveten drivkraft i skapandet. Den unga Tora Teje lyckas genom sin rättframma och franka attityd bända upp Selmas distanserande fasad och en, för dem bägge, oväntad närhet uppstår.