A Little Night Music

Trevor Nunns andra Bergmanprojekt på mindre än ett år hyllades av en nära nog enad kritikerkår. Efter en utsåld spelperiod på Menier Chocolate Factorys intima scen flyttades föreställningen till West End och Garrick Theatre.

Petra (Kaisa Hammarlund)och Jessie Buckley (Anne Egerman). © Catherine Ashmore
A Little Night Music

Trevor Nunns andra Bergmanprojekt på mindre än ett år hyllades av en nära nog enad kritikerkår. Efter en utsåld spelperiod på Menier Chocolate Factorys intima scen flyttades föreställningen till West End och Garrick Theatre.

Menier Chocolate Factory
London
"Denna midnattssol är precis det stoff som räddar oss genom den mörka midvintern."
Ian Shuttleworth, Financial Times

Om uppsättningen

Stephen Sondheims och Hugh Wheelers musikal A Little Night Music, baserad på Sommarnattens leende har hyllats av lejonparten av den brittiska kritikerkåren och vårens föreställningar på Menier Chocolate Factory är helt utsålda.

Uppsättningen har bland annat kallats en hyllning till romantiken och en saga för vuxna. The Independents Michael Coveney gav den fem av fem möjliga stjärnor och beskriver den som "ännu en småskalig triumf för Menier". I Whatsonstage.com beskriver samme Coveney föreställningens öppning som magisk där kvintetten körsångare - i en hall full av speglar - stiger fram som ur en minnets dimma, snurrande runt i en sommarnattsvals.

Evening Standards Nicholas De Jongh gav föreställningen näst högsta betyg och benämnde den som "exceptionellt hänförande". Bland annat hyllade han David Farleys scenografi, som främst bestod av "ett avskalat rum med en frostad glaspanel som snart öppnades upp mot ett herresäte omgivet av silverbjörkar". Denna enkelhet menade De Jongh gav Nunns uppsättning "en tilltalande och drömlik eggelse". Han avslutade sin recension med att konstatera att föreställningen, genom sin "underbara musik och återhållna åtrå", var självskriven för West End.

I Sunday Times skrev Christopher Hart att Hannah Waddingham inte bara är utmärkt närvarande i rollen som Desirée utan stundtals dessutom mycket rolig, men att hon överdrev känslospelet i framförandet av paradnumret Send in the Clowns. Han konstaterade slutligen att föreställningen - trots att den framstod som något livlös i jämförelse med de stora musikalerna - genom sin komplexitet, torra fyndighet och distinkt bitterljuva känsla, gjorde att man som uppskattande åskådare känner sig behagfullt sofistikerad.

Varietys David Benedict uppskattade däremot inte alls uppsättningen och uttryckte bland annat sin besvikelse över att den charm som borde lysa igenom dess berättelse om sex och sensualism saknades i Nunns uppsättning som han också fann i ansträngdaste laget. Benedict menade också att de flesta birollerna var antingen över- eller underspelade med undantag av Kaisa Hammarlunds "välgrundade och starkt framförda Petra". En av de övriga, mindre imponerade kritikerna var Daily Telegraphs Charles Spencer, som ansåg att Nunns uppsättningen aldrig förmådde genomtränga "verkets subtilt erotiska hjärta".
Benedict Nightingale i The Times skrev att Hannah Waddingham - som mestadels berömdes för sin insats, var såväl varm som älskvärd, men att hennes yta var alltför fläckfri och "gräddig". Han saknade enligt honom den rädsla för åldrande och misslyckande som uttrycks i Send in the Clowns.

The Stages Paul Vale omhuldade däremot hennes gestatning: "Äntligen en Desirée som kan sätta männens hjärtan i brand samtidigt som hon krossar allas hjärtan med sin själfulla beklagan i Send in the Clowns." The Guardians Michael Billington menade att Nunns Night Music var ett mänskligt drama som i hans ögon framstod som än mer Tjechovskt än Nunns tidigare produktion av Måsen. Billington var särkilt förtjust i Maureen Lipmans Madame Armfeldt, vars rolltolkning han menade utgjorde en "enastående gestaltning" där Lipman spelade sin roll med såväl sanningsenlighet som kvickhet.

Ian Shuttleworth i Financial Times noterade att "Trevor Nunn avslutade 2008 som han påbörjade det - i Ingmar Bergman-land, men att han rört sig från Scener ur ett äktenskaps dysterhet till den relativt muntra Sommarnattens leende. Han avslutade sin recension: "Denna midnattssol är precis det stoff som räddar oss genom den mörka midvintern."

 

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv
  • Kate Bassett, Independent on Sunday
  • David Benedict, Variety
  • Michael Billington, The Guardian
  • Michael Coveney, The Independent och Whatsonstage.com
  • Nicholas De Jongh, Evening Standard
  • Christopher Hart, Sunday Times
  • Benedict Nightingale, The Times
  • Ian Shuttleworth, Financial Times
  • Charles Spencer, Daily Telegraph
  • Paul Vale, The Stage

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Stephen Sondheim, Musik
  • Hugh Wheeler, Libretto
  • Trevor Nunn, Regi
  • Tom Murray, Dirigent
  • Alex Hanson, Elektriker (TV-version)
  • Catherine Ashmore, Fotograf
  • Lynne Page, Koreografi
  • Rebecca Howell, Koreografiassistent
  • Olivia Joliffe, Biträdande scenmästare
  • Poppy Hall, Kostymchef
  • Gareth Owen, Ljud
  • Mike Thaker, Ljudtekniker
  • Hartley T A Kemp, Ljusdesign
  • Caroline Humphris, Musikansvarig
  • Linda McKnight, Peruk och mask
  • Tom Littler, Regiassistent
  • Ciara Fanning, Scenmästare
  • David Farley, Scenografi
  • Victoria Stevenson, Scenografiassistent
  • Tshari King, Teknisk chef
  • Gabriel Vick, Henrik Egerman
  • Lynden Edwards, Herr Lindquist
  • Charlotte Page, Fru Nordstrom
  • Laura Armstrong, Fru Anderssen
  • John Addison, Herr Erlanson
  • Nicola Sloane, Fru Segstrom
  • Holly Hallam, Fredrika Armfeldt
  • Maureen Lipman, Madame Armfeldt
  • Alistair Robins, Greve Carl-Magnus Malcolm
  • Jessie Buckley, Anne Egerman
  • Kaisa Hammarlund, Petra
  • Hannah Waddingham, Desirée Armfeldt
  • Jeremy Finch, Frid
  • Kelly Price, Grevinnan Charlotte Malcolm