Scenes From a Marriage

Välförtjänta stående ovationer när Scenerna för första gången spelas på en New York-scen.

Johan (Dallas Roberts) och Marianne (Roslyn Ruff) i en momentan ömhetsbetygelse.
Scenes From a Marriage

Välförtjänta stående ovationer när Scenerna för första gången spelas på en New York-scen.

New York Theatre Workshop
New York
"This is the way we were, and the way we are, and the way we will be. And we are fools if we think we can separate any of these versions from the others."
Ben Brantley, New York Times

Om uppsättningen

Belägen i East Village (mellan den länge ökända Bowery och Second Avenue), och känd för sina uppsättningar av samtida dramatik, är New York Theatre Workshop off-Broadway i alla hänseenden.

När Ivo van Hove sätter upp Scener ur ett äktenskap där, är det hans sjunde produktion för teatern, och tredje gången han sätter upp Bergmans pjäs. Första gången var redan 2005, med Toneelgroup i Amsterdam för vilken van Hove är konstnärlig ledare. Sex år senare fick den nypremiär, och gick dessemellan på turné i Europa. (Han berättar om sina tio år med pjäsen här.)

Om det alltså inte är första gången för van Hove i New York, så är det åtminstone det för Bergman i hans regi. (Annars är Ivo van Hove den meste bergmanuttolkaren på scen; förutom Scener har han gjort en bejublad uppsättning av Viskningar och rop och en double feature av Persona / Efter repetitionen.)

Först fick salongen byggas om, så att prosceniet försvann, gradänger och stolar lyftes ut (budgeten var också, enligt New York Times, ovanligt hög för NYTW).

Anledningen var van Hoves originella koncept för pjäsen. När man hämtar sin biljett får man också ett pappersarmband, vars färg indikerar vilken ingång man skall ta. Scenen, liksom publiken, är nämligen delad i tre. När föreställningen börjar följer en scen ur äktenskapet; vilken beror på vilken del av salongen man lottats till. När scenen är slut efter en trekvart, blir publiken lotsad till nästa sektion där en ny scen följer, denna gång med andra skådespelare. Och sedan ytterligare ett skifte.

Skådespelarna är alla i olika åldrar, och med helt olika utseenden. I en av scenerna är de ett medelålders par, uppenbarligen med sina bästa stunder bakom sig. Det är också här som Johan berättar för Marianne att han träffat en annan. I nästa scen (enligt den ordning jag såg dem) är de unga och rimligt lyckliga, inte minst i jämförelse med vännerna Peter och Katrina (sic), även om ytan börjar krackelera. Därpå (som jag satt, återigen) följde scenen där Marianne berättar att hon är med barn, hennes ångest inför Johans (brist på) reaktion och åtföljande abort.

Väggarna mellan scenerna är inte tjockare än att man hör repliker från "andra" Johan och Marianne, likt grälande eller älskande grannar. I mitten finns dessutom ett litet utrymme med glasväggar, genom vilka vi kan se en del av vad som händer intill; det är också till detta utrymme rollgestalterna tar sin tillflykt för att – vilket händer vid flera tillfällen – spela musik på en grammofonspelare (för övrigt enbart 70-talsörhängen av ett slag man trodde var sönderspelade, men som här blir rent gripande).

Under pausen byggs scenen om, så när publiken återvänder sitter vi i cirkel runt scenen, där nu alla huvudrollsinnehavarna spelar samma scen. Ibland talar de helt i munnen på varandra, ibland sker en liten tidsförskjutning så att vi först hör ett replikskifte, och strax därpå samma repliker men nu uttalade av andra.

Det är alldeles, alldeles lysande. Pjäsen är enastående i sig, och har varit föremål för flera fantastiska uppsättningar. Men Ivo van Hoves version av pjäsen åskådliggör att vi inte bara är summan av våra tidigare jag; vår identitet formas också av våra fantasier och förhoppningar om vem vi skall bli. Med flera Johan och Marianne samtidigt närvarande laddar van Hove i själva verket Scener ur ett äktenskap med ännu mer Bergman: jaget som rov för de krafter som styr den ständiga pendelrörelsen mellan flera möjliga jag. Som det heter i Vargtimmen: "Sådär. Nu är ni er själv och ändå inte er själv. Den ideala förutsättningen för ett kärleksmöte."

Johan 3 (jag använder rollistans numrering, som varken anger prioritet eller kronologi – någon sådan finns ju inte – utan ålder) spelas av Arliss Howard, som gör ett lysande porträtt av en medelålders man som slits mellan plikter och passionsfantasier, utan att för den skull ta större hänsyn till någon annan än sig själv. Är hans likheter i utspel och utseende med Walter White en tillfällighet? (En likhet som emellertid försvinner när han tar av sig skjortan; då liknar han mer vaktmästaren Willie i The Simpsons – Howard fyller sextio i år men är rippad som en PT på Dolphin Fitness ett par kvarter bort.)

När Marianne 1 (Susannah Flood) gråter – vilket hon gör ofta – så sker det med mer trovärdighet än om jag själv varit del i grälet och den abort hon genomgår skildras så att kvinnan bredvid mig bröt samman. Peters (Erin Gann) och Katrinas (Carmen Zilles) ursinniga uppgörelse kanske inte riktigt kan mäta sig med Bibi Anderssons och Jan Malmsjös legendariska holmgång i originalet, men är likafullt drabbande.

En scen och skådespelarinsats som också dröjer sig kvar är när Mia Katigbak i rollen som fru Jacobi, som klient till familjerättsadvokaten Marianne berättar om sitt kärlekslösa äktenskap. Att samma skådespelare även spelar Mariannes mor i en annan scen, är i sig ett fint grepp.

Slutet brukar ofta tolkas optimistiskt. Johan och Marianne har försonats med varandra och förenats igen, nu som älskande och på rymmen från sina nya äktenskap. Att den tolkningen är en aning grund, och bortser från vad de försmådda partners vi inte får träffa skulle ha att säga, borde redan ha framgått i Bergmans teveserie. I Ivo van Hoves version slutar allt, sällsamt nog, med en dans. Att det inte är fråga om pardans utan en solouppvisning, säger väl en del.

Ben Brantley, New York Times:

This is the way we were, and the way we are, and the way we will be. And we are fools if we think we can separate any of these versions from the others.

...

As you listen to the first of many conversations between this play’s uneasily and inextricably linked central characters, Johan and Marianne, you’ll hear other voices — which are their voices, too — out of the corner of your ear. You start to realize that you’re caught in an echo chamber where everything that’s said is underscored by ghostly shouts and murmurs spoken in another time, another place, by these same people.

...

Because these spaces are back-to-back, with a shared common room (partly visible), voices from the other scenes subtly invade the one you’re watching. The subliminal sensation is of a babble — or Babel — of people falling in and out of love, and out and in. Eventually, it starts to feel as if the whole thing were happening in your own memory, which — if it’s like mine — is notorious for scrambling the individual chapters of life.

This palimpsest effect brings vibrantly new existence to a work that might have seemed to have passed its sell-by date. When it was seen four decades ago — first as a six-part television series, and later as an abridged film for theatrical release — “Scenes” touched a sensitive nerve in a Western world that was starting to rethink marriage as a sacred institution.

...

But, as an artist, Mr. Van Hove is an anatomist. He is famous for slicing into the skins of classics ranging from Moliere’s “The Misanthrope” to Lillian Hellman’s “The Little Foxes” to reveal their steaming, bloody interiors. (Up next: his take on Tony Kushner’s “Angels in America,” next month at the Brooklyn Academy of Music.) Such probing has usually involved dragging the subtext to the surface, in exaggeratedly stylized performances, with mixed results.

For “Scenes,” the acting is wholly and intensely naturalistic, from performers who also include Erin Gann, Mia Katigbak, Emma Ramos and Carmen Zilles in supporting parts. The novelty lies in the multiple casting, with people who are physically dissimilar and who have not been encouraged to imitate one another.

This has the effect of universalizing Johan and Marianne, whose shared history is as mundane and fraught as that of any long-term relationship. But even more important, the multiple casting taps into the layers of feeling with which Johann and Marianne regard each other. Feelings were always strong in Bergman’s films and stage productions, but they were never pure.

Much of his genius lay in his lucid awareness that emotions are inevitably mixed, with love and hate and apathy all vying for supremacy. And when the six performers playing Johan and Marianne share the stage in the second half of Mr. Van Hove’s “Scenes,” in which the three spaces have been consolidated into one after a half-hour interval, we’re willing to accept their coexistence.

Their different readings of the same lines (and, yes, they sometimes talk concurrently) come to parallel the ways you replay moments from your life in your head, with different intonations and stresses. If this sounds confusing, it is so only in the way that life is. The complicated logistics throughout this three-hour production are so carefully realized that the exposition is always impeccably clear.

Tom Sellar, Village Voice:

It's not a good play to bring your date to. Over a 20-year span, Marianne and her husband, Johan, find emotional honesty harder to sustain and pay a steep price — only to rekindle it once they've released themselves from marriage's demands. Physical attraction, too, fades into the background — a source of shame and pain not easily articulated. Family pressures weigh heavily on their psyches, until one spouse needs to break free to reclaim the person who got lost in a thicket of emotional obligations. Bergman's script (in Emily Mann's superb English version) is by turns harrowing, raw, and supersaturated with rich psychologies. The intimate dialogues are beautiful, compelling, and (at three and a half hours) occasionally tedious.

Van Hove's structure is the defining event here, and it's brilliant dramaturgy — the kind of bold and confident interpretive directing we rarely get to see in New York productions. The artistic director of Toneelgroep Amsterdam, van Hove uses theater's live spatial dimensions to express the temporalities Bergman evoked on film.

For the first half, the audience divides into three groups. Each watches a different scene from Johan and Marianne's marriage playing simultaneously in different rooms. When an episode ends, we move to the adjacent station, always aware of other scenes via upstage windows facing into a common space — a sort of hub-and-spoke system. The actors change, but the characters remain constant. That simple fact carries so much meaning here: Johan and Marianne are actually different people at these various points in their lifetime evolutions — and yet they're always the same fundamental characters, always changing and yet unchanged.

When we return for the second half, Jan Versweyveld's set raises to the rafters, merging the three spaces. The casts merge too, along with the three phases of Johan's and Marianne's lives we've witnessed. Now three Johans and three Mariannes engage in the same scene. Three different Johans stand behind the same exclamation; three Mariannes express their weariness on a wrenching evening anticipating divorce formalities. As we sit in the round, we're aware of each other for the first time, too: Society seems to be on display as much as the couple is. (The evening telescopes back to intimacy in the late scenes.)

In Holland, van Hove's permanent Toneelgroep ensemble has an elastic and committed physicality that fulfills the director's adventurous forms. This American cast can't always match it, despite standout performances by Rosyln Ruff and Tina Benko (as Marianne 2 and 3) and by Dallas Roberts (as Johan 2). The scenework feels underdeveloped or tentative in places, without being freely improvisatory, either. The best moments, however, such as Marianne's meltdown at having to go to her mother's for dinner, evoke her tender anguish with fragility, making you wonder how much fuller the piece might have grown with more development time. But as this production reminds us — sometimes devastatingly — time is always the culprit, forcing us to evaluate what we have and how closely we need to hold it.

Joe McGovern, Entertainment Weekly:

We've all overheard a couple of strangers getting into a loud argument. Especially in an apartment building—where the volume of the voices is directly proportion to the thickness of the walls—listening carries with it a sense of inappropriate curiosity and subsidiary dread. It's that feeling that's simulated in Scenes From a Marriage, playing until October 26 at New York Theatre Workshop (which has had its entire space temporarily reconstructed for the occasion).

...

The audience is split into three parts; each section watches each segment, then moves to the neighboring 60-seat space to catch the next. The noises from the adjacent scenes mix together, creating a wondrous disharmony. Someone screaming ''So you think it's my fault?'' from one portion can be heard behind walls in another. Exclamations of ''Stop!'' and ''Damnit!'' from somewhere else mix with light moments on a different stage. (He's not known for high comedy, but Bergman's dry, droll humor is preserved in this production.)

The performers bounce off each other like echoes as well. Roslyn Ruff and Dallas Roberts are touching as Marianne and Johan in the best and gentlest segment, in which a small thing like backing out of a family party means major consequences. Ruff, especially, is exquisite in her sense of calm, containing all of Marianne's neurosis about the past and the future in her tense carriage. Susannah Flood and Alex Hurt emotionally drain themselves as the couple in their youngest stage. Tina Benko and Arliss Howard, as the older pair, are the angriest and most sexually kinetic of the group, yet their tone feels slightly isolated by the characters' defeated sarcasm—which is not leavened by Benko over-pronouncing every line.

Scenes From a Marriage loses both its novelty as a theatrical experience and its dramatic power in the second act. The theater is reordered during a lengthy half-hour intermission; the final three scenes are presented in the round. When the divided spaces are taken away, so are the intimate texture and nervy excitement that came with them. But credit is due to the adventurous director Ivo van Hove (known for daring adaptations of The Little Foxes and Hedda Gabler at NYTW) and his heroic production designer Jan Versweyveld. They've created a daring piece of one-off drama that redefines the way things are done downtown.

Källor

  • Erik Piepenburg, "Behind 'Scenes From a Marriage'", New York Times, 18 september, 2014.
  • Ben Brantley, "A Marriage in Trouble, in Triplicate", New York Times, 22 september, 2014.
  • Joe McGovern, "Scenes From a Marriage", Entertainment Weekly, 23 september, 2014.
  • Tom Sellar, "Spouse Divided: Brace Yourself for a Devastating Stage Adaption of Scenes From a Marriage", Village Voice, 24 september, 2014.

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Ivo van Hove, Bearbetning och regi
  • Emily Mann, Engelsk version
  • Jan Versweyveld, Scenografi
  • Bart van den Eyende, Dramaturgi
  • Terri K. Kohler, Production Stage Manager
  • Alex Hurt, Johan 1
  • Susannah Flood, Marianne 1
  • Dallas Roberts, Johan 2
  • Roslyn Ruff, Marianne 2
  • Arliss Howard, Johan 3
  • Tina Benko, Marianne 3
  • Erin Gann, Peter
  • Carmen Zilles, Katrina
  • Mia Katigbak, Mrs. Jacobi / Mother
  • Emma Ramos, Eva

Fler uppsättningar av Scener ur ett äktenskap