Vargtimmen

Urpremiär för Vargtimmen med scenografi av Andreas Nilsson och musik av Karin Dreijer Andersson.

Vargtimmen

Urpremiär för Vargtimmen med scenografi av Andreas Nilsson och musik av Karin Dreijer Andersson.

Dramaten, Målarsalen
Stockholm
"De filmade scenerna hör till kvällens mest drömlika och suggestiva inslag."
Leif Zern, Dagens Nyheter

Om uppsättningen

Recensenterna var ivriga att analysera hur regissören Malin Stenberg förhållit sig till nationalmonumentet Ingmar Bergman. Ett förhandsreportage hade låtit ana att här skulle bedrivas exorcism (DN 11/3 -11). Margareta Sörenson i Expressen refererade till artikeln och var besviken över resultatet . Hon menade att föreställningen var: "närmast bokstavstroende", och att den: "platt följer filmens storyline, försiktigt uppdaterad med lite cross-over." Hon ansåg det begripligt att man velat "ruska om" filmens traditionella könsroller, men invände: "Men jag kan inte uppfatta ett eget och djupare perspektiv på Ingmar Bergmans komplexa och komplicerade bildsättning av ett själsligt tillstånd."

Leif Zern i Dagens Nyheter avslutade sin recension med att hävda att föreställningen knappast kommer att hålla honom sömnlös. Bergman däremot, menade han: "borde vrida sig några extra varv på pinobädden." Kulturnytts Anneli Dufva såg föreställningens relation till sin författare genom den faktiska Bergmangestalt som förekom i föreställningen: "Sen sitter han plötsligt där också, i morgonrock och med mariekex, med Ingmar-mask. Den store. Och det är nog paradoxen med den här uppsättningen. De har velat frigöra sig, har de sagt, velat göra någonting eget, men ändå sitter han där. Det blir så tydligt att de behöver Bergman. De saknar hans allvar i leken. Och jag, som åskådare behöver absolut ha med mig lite Bergman för att få ut någonting ur samma lek, ur denna fragmentariska uppvisning i form." Svenska Dagbladets Lars Ring uppskattade i sin tur hur föreställningen gick i polemik med Bergman: "Uppsättningen är sannerligen inte oproblematisk men jag kan inte låta bli att tycka om hur Stenberg med infallsrik och rabulistisk vilja rätt omilt skakar och klämmer på nationalmonumentet Ingmar Bergman."

Malin Stenberg lät två av kvinnorollerna spelas av män och i rollen som Heerbrand sågs den transsexuella skådespelaren Aleksa Lundberg. Om dessa genuslekar var recensenterna oense. Zern kallade könsbytena "teoretiskt korrekta" medan Anneli Dufva i radions Kulturnytt menade att man: "förstärkt det dekadenta, lagt till en dos queer-estetik och en nypa humor och gjort ett allkonstverk för 2010-talet." Lars Ring menade att spelstilen: "gång på gång visar att kön är ett maskspel och aldrig ensartat."

Andreas Nilssons scenografi och projektioner, liksom Karin Deijer Anderssons emotsedda musik uppskattades av merparten. Anneli Dufva skrev: "Själva anslaget med en film där en ensam pojke kämpar på en cykel i tung snö i grå skymning – samtidigt projicerad på tre olika skärmar, med Karin Dreijers tunga toner därtill – det lovar gott. Scenografin är smart och sofistikerad; påminner i ett läge om Bergmans kända hus på Fårö, för att, med hjälp av skjutdörrar blotta kakel, en bastu, ett privat arkiv."

Till och med Zern var tillfälligt blidkad: "Föreställningen på Dramaten inleds med att vi ser ett barn i munkhuva cykla på en väg genom en snötyngd skog med en skrivmaskin på ryggen. Det är ett filmat avsnitt, ett av flera som i Andreas Nilssons scenografi blandar video med fysiska föremål och levande aktörer. De filmade scenerna hör till kvällens mest drömlika och suggestiva inslag." Margareta Sörenson var mer skeptisk: Det är också egendomligt att Karin Dreijer Anderssons musik och Andreas Nilssons videofilm viljelöst sjunker undan till bakgrunder utan större samspel med skådespelarnas arbete på scenen". 

Många ansåg att skådespeleriet spretade. Margareta Sörenson gick så långt att kalla det "förvånansvärt amatörmässigt för nationalscenen." Leif Zern var heller inte nådig: ”De äktenskapliga scenerna mellan Johan och Alma är så ordinärt utförda att de kunde vara hämtade ur närmaste seriesåpa. Lina Englund överlever visserligen som skådespelare, men det är som solitär på ett leksaksmuseum.” Anneli Dufva var mer uppskattande: "Lina Englund gör Alma. Hon är lik Liv Ullmann, i sockor och kofta. Hon sitter där, mot träväggen, finns där. Är föreställningens själ, både tydlig och känslig." Hon ansåg dock att Jon Karlsson hade det svårare i jämförelse med filmens Max von Sydow och konstaterade: "Scenens Johan däremot bara en blek yngling." Lars Ring betraktade spelstilen som medvetet ambivalent: "Denna version av Vargtimmen liknar oftast en uppsättning skapad av en ung teatergrupp. Stenberg tar fram ett anarkistiskt humör som slår mellan amatörism och parodierad nationalteaterdiktion." 

Källor

  • Anneli Dufva, Sveriges Radio, P1 Kulturnytt, 14 mars 2011.
  • Lars Ring, Svenska Dagbladet, 13 mars 2011.
  • Margareta Sörenson, Expressen, 13 mars 2011.
  • Leif Zern, Dagens Nyheter, 14 mars 2011.

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Författare
  • Hanna Pauli, Sufflös
  • Jenny André, Ljusdesign
  • Malin Stenberg, Regi
  • Andreas Nilsson, Scenografi
  • Anna Heymowska, Kostym
  • Karin Dreijer Andersson, Musik
  • Sari Nuttunen, Peruk och mask
  • Marie-Louise Hellberg, Peruk och mask
  • Nils Poletti, Peruk och mask
  • Jon Karlsson, Johan
  • Lina Englund, Alma
  • Peter Engman, Baron von Merkens
  • Eva Melander, Veronica
  • Omid Khansari, Fru von Merkens
  • David Mjönes, Ernst/Den gamla damen
  • Philip Hägglund, Pojke
  • Marcus Pantzar, Pojke