I Bilder skriver Bergman: "Eva Hen­ning till­förde filmen en alldeles ovän­tad ton av ren sorg. Hon har en liten dialog med regissören där hon säger: 'Är det på det sättet att vi som barn sam­lar ihop någonting som vi sedan när vi blir vux­na förslösar, någonting som kallas för - an­de?' Eva Henning gör scenen myck­et vack­ert med sin kärvhet, sin värme och sin humor."