Skrivet 9 mar 2020

Max von Sydow (1929–2020)

Redan i livet hade Max von Sydow fått de mest enastående hyllningar – ”världens främsta” och sådant – och nu, när han är död, upprepas de och nya tillkommer. Så jag skall inte bli långrandig, men vill först säga att Max von Sydow förtjänar allt beröm han fick och fortsätter att få. Han var en unik skådespelare som gav alla sina rollfigurer en auktoritet, närvaro och värdighet, oavsett om de förtjänade det eller inte. Han gjorde trots allt över etthundrafemtio filmer; alla var inte oförglömliga, men von Sydows gestaltning var det nästan alltid.

Mycket har sagts och kommer att fortsätta sägas om hans samarbeten med Jan Troell, William Friedkin, Woody Allen, Lars von Trier, Steven Spielberg och många fler, men här vill jag kort säga något om hans betydelse i Ingmar Bergmans filmer, de med vilka han fick sitt genombrott.

Verkligen inte bara filmer, förresten. Bergman och von Sydow arbetade tillsammans på Malmö stadsteater i mitten av 1950-talet, och det var på scenen som deras särskilda förbindelse formades. När Bergman någon gång fick höra hur lysande Max von Sydow var i hans filmer, svarade han: ”Då skulle du se honom på teatern!” Mastodontföreställningen av Ibsens ofta ansett ”ospelbara” Peer Gynt 1957 i Bergmans regi och med von Sydow i titelrollen (på scen i fem timmar!), räknas till den svenska teaterhistoriens allra största ögonblick. Samma år gjorde han sina första filmer med Bergman, och redan en jämförelse mellan dessa två oerhört olika roller demonstrerar Max von Sydows fantastiska register. Den lilla rollen som munter bensinmackföreståndare i Smultronstället växte i von Sydows gestaltning till något stort – de få ögonblick han syns i bild kunde ensamma ha burit hela filmen. Och samma 1957, obegripligt nog, gör Max von Sydow den huvudroll som har betytt mer än någon annan för hans och Bergmans berömmelse: Antonius Block i Det sjunde inseglet. Den plågade riddaren, fylld av tvivel och självhat, slog an ett disharmoniskt grundackord som hans senare roller skulle variera på fantastiska sätt.

Det finns två slags ”Bergmanmän”. Den ene är misantropen som försöker dölja sin löjlighet bakom en kokett självironi. Han spelas, gärna med komisk effekt, av en Gunnar Björnstrand eller en Erland Josephson. Den andre Bergmanmannen är den genuint deprimerade, som inte längre orkar hålla upp någon mask för omvärlden. Den melankoliske Henrik Vogler i Ansiktet, den sorgdrabbade herr Töre i Jungfrukällan, den suicidale Jonas Persson i Nattvardsgästerna, den olycklige Jan Rosenberg i Skammen eller den deprimerade Andreas Winkelmann i En passion … Ingen, nej ingen annan, kunde spela dessa roller så väl som Max von Sydow.

Med hans död försvinner en av de allra sista förbindelserna till en filmkonst och en tid så olik vår, men ändå så lik. För Antonius Block var det pesten, för Jonas Persson atombomben. För oss är det kanske annat, men den grundläggande rädslan inför vad som skall hända med oss, med våra barn, med vår jord, har vi gemensam. Ingen, nej ingen annan, kunde som Max von Sydow ge kropp åt den rädslan. Och med det, trots allt, skänka oss en paradoxal tröst. Nu är han död.


Jan Holmberg, vd Stiftelsen Ingmar Bergman

Skrivet 18 feb 2020

Fanny und Alexander i Linz

Det prisbelönade teamet på Landestheater Linz i Österrike tar sig an Fanny och Alexander som för första gången blir musikal. Matthias Davids regisserar, Øystein Wiik står för librettot och Gisle Kverndokk för musiken.
Fanny und Alexander kommer att framföras på tyska, med engelsk text, och har premiär den 4 april.

Läs mer

Skrivet 18 feb 2020

Eva Dahlbeck 100!

Hon fick epitetet "Pansarskeppet kvinnligheten" av Ingmar Bergman och briljerade i regissörens 50-talskomedier med sin rapphet, intelligens och tajming – oförglömlig i filmer som Sommarnattens leende och En lektion i kärlek. Den 8 mars 2020 skulle skådespelaren Eva Dahlbeck ha fyllt 100 år.

Läs mer

Skrivet 20 dec 2019

Happy Holidays

God jul och Gott nytt år från oss på Stiftelsen Ingmar Bergman - vi ses nästa år!


Vi uppmärksammar tre nya böcker om Ingmar Bergman. Först ut är Leif Zerns summering av sin livsgärning som teaterkritiker, Kritik, där Bergman är en inte oviktig del. Karin Helander, professor i teatervetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, är redaktör för den nya antologin Ingmar Bergman mellan teori och praktik: Reflektioner av forskare och konstnärer. Boken består av tjugo texter av bland andra Maaret Koskinen, Suzanne Osten och Anna Sofia Rossholm.
Bilder av Bergman berättar filmskapare och författare om varsin Bergmanfilm som har påverkat dem. Bland medverkande skribenter finns Tomas Bannerhed, Lisa Langseth och Kristoffer Leandoer.
Läs utdrag:
Kritik
Ingmar Bergman mellan teori och praktik
Bilder av Bergman

Den 21 januari 2020 är det premiär för en helt ny bearbetning av Bergmans Persona, på nya Riverside Studios i London. Produktionen inviger teaterscenen i det nyöppnade kulturhuset Riverside. För regi och bearbetning står Paul Schoolman och i huvudrollerna syns Alice Krige och Nobuhle Ketelo.
Läs mer

Det årliga och välbesökta Bergmansymposiet i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm äger rum den 23 november och har som tema "Bergman och Dämonerna".
Bland de medverkande syns religionspsykologen och författaren Owe Wikström, psykoanalytikern Cecilia Hector, Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, och filmprofessor Maaret Koskinen. Årets film: Vargtimmen.

Bergmansymposium: "Bergman och Dämonerna"
Datum och tid: Lördag den 23 november, kl 10.00-17.00
Plats: Hedvig Eleonora kyrka, Storgatan 2, i Stockholm
Biljetter: Fri entré
Information: https://hedvigeleonora.se/bergmansymposium/
 

Från programbladet: 

Man kan förstå att Ingmar Bergman var trött på epitetet ”demonregissör”, han hade hört det sedan debuten på 1940-talet. Och det hörs fortfarande. På många sätt är det missvisande. Bergman var aldrig den sortens regissör som lurade eller tvingade sina medarbetare. Eller arbetskamrater, för att använda hans eget favoritord i det svenska språket. 

Samtidigt är det uppenbart att Bergman hade demoniska drag. Den respekt och ömsinthet han visade arbetskamraterna blandades med välkända vredes-utbrott och svordomar. Mycket av detta kan tillskrivas de ”dämoner” (han stavar dem så) som Bergman själv ofta hänvisade till – de som ständigt ansatte honom och liknar det som idolen Strindberg kallade för ”makterna”. 

Andra skulle kalla det för neuroser, ångest eller använda det diffusa men idag så populära begreppet ”psykisk ohälsa”. Men även om det säkert finns rimliga kliniska sätt att analysera Bergman som människa och konstnär, så var han själv noga med att också förstå sina dämoner som ett slags metafysiska krafter, som påverkade honom utifrån. Säkert mest på ont, men även på gott. 

Dämonerna ställde till det för Bergman (och hans omgivning), men var också nödvändiga arbetsredskap. Han hade, åtminstone i perioder, förmågan att som han sade spänna dem för vagnen, tvinga dem att göra nytta. 

I årets Bergmansymposium håller under förmiddagen psykoanalytikern Cecilia Hector, VD för Ingmar Bergman Stiftelsen Jan Holmberg och religionspsykologen Owe Wikström varsitt föredrag över ämnet. Pianisten Ivetta Ihrka och cellisten Filip Graden står för musiken. Efter lunch introducerar Maaret Koskinen filmen Vargtimmen. Efter filmvisningen håller Sven Milltoft och Maaret Koskinen ett panelsamtal med förmiddagens medverkande. Dagen avslutas med mingel i kyrkan. 

Välkommen! 
 

Jan Holmberg, Sven Milltoft 

 

Skrivet 14 okt 2019

LIV på hemmaplan

Liv Ullmann turnerar i Norge med Riksteatret och föreställningen "LIV", en föreställning som är ett nära möte med Ullmann där hon berättar om sitt liv och sin karriär, i samtal med teaterchefen Tom Remlov.

-"Att resa runt i Norge och möte publik på hemmaplan är en av de saker jag har drömt om att göra igen alltsedan jag spelade i Ett dockhem på min första turné med Riksteatret. Den här gången möter jag publiken som mig själv. Som Liv. Det är henne jag tycker bäst om att vara", säger Liv Ullmann.

Läs mer om "LIV"

Läs mer om Liv Ullmann

En av Nordens stora regissörer, Egill Pálsson, har tagit sig an Ingmar Bergman klassiker och föreställningen har fått ett fantastiskt mottagande:

 ”Aalborg Teaters Fanny og Alexander er en bedrift og en kraftpræstation. Aldeles mesterligt forløser den Ingmar Bergmans mesterverk.” Otto Pretzmann, Nordjyske

”Når forestillningen er slut, og man har skiftevis grin tog grædt i mere end to timer, føler man næsten selv, at man har fået en ny familie.”
Stine Kjølby Christensen, migogaalborg.dk

”uanset om du er en kæmpestor fan af Bergman og hans film, eller aldrig har hørt om den før, så venter der dig en både velspillet, flo tog virkelig interessant aften på Aalborg Teater.”
Torben Rølmer-Bille, Kulturkapellet

Den 5 oktober är det sista chansen för den här gången att se Fanny och Alexander på Aalborg Teaters stora scen.

Läs mer

Skrivet 8 jul 2019

Bergmanåret summerat

Stiftelsen Ingmar Bergman har tagit fram en krönika på engelska över Bergmanåret 2018 med statistik, internationella nedslag, insikter och slutsatsen att jubileet blev ett av de största över en enskild kulturpersonlighet någonsin, och det absolut största över en filmskapare, vilket var målsättningen. Alla förväntningar har överträffats.

Läs krönikan i sin helhet HÄR.

Journalister och Bergman100-arrangörer kan beställa ett fysiskt exemplar av krönikan via info@ingmarbergman.se.