Skrifter, 1948

Själva händelsen

Bergman berättar om hur ett möte med döden gav honom en ny känsla för livet.

Om texten

Bergman åker bil på den krokiga och backiga vägen mellan Nynäshamn och Torö: "Många berg, utsprång och träd skymmer sikten, än är man på höger, än på vänster sida, han som kör känner tydligen vägens slingringar sen barnsben." Plötsligt får man ett möte och bilen börjar "klättra på en bergvägg." Passagerarna och föraren stapplar ut.

Det var då jag upptäckte:

att mina fötter gick av sig själva och att jag kände sandens tryck genom sandalerna, att mina fötter och vägen var goda vänner,

att min rygg gillade gräset och mossan på en liten bergknalle, att där fanns smultron,

att det började blåsa i en björk och att blåsten hade en havsdoft och att det började regna fast solen sken, att regnslöjan en bit bort sänkte sig så milt över de vita klipporna,

att det var trevligt att bli lite våt av regn,

att det gick en gammal gumma och en liten flicka på en väg och att de inte hade bråttom fastän det regnade på dem. Flickan hade grön blus och skrattade,

att alla grässtrån var så höga, alla småkryp hade paraplyn av skyddande växtlighet, att en gul myra hade mest att göra. Allt detta ser man om man vänder sig på mage.

Det var nog tårna som först kom underfund med det: Vi lever ju för sjutton.

Sen började kroppens olika bitar, delar och avdelningar begrunda och ena sig med tårna. Det gick mycket fort, det var som en ilning av en alldeles ny glädje. Kanske ett nytt medvetande.

Texten avslutas med konstaterandet att döden är en del av livet och att denna insikt präglat manuskriptet till Eva. "Handlar filmen om ovanstående?" invänder någon.

— Nej. Men somliga målar oljefärgstavlor, andra gör musik, en del föreställer saker, det är skådespelarna, åtskillgia skriver vers, romaner eller dramer, några hamrar i stenar eller formar ur lera. Somliga förtjänar pengar eller samlar fromärken. Var och en har sitt uttryck.

— Än sen? Jag förstår er inte helt? Vart vil ni komma?

— Jag skriver film Det är inte likt nånting och ändå är det lite av alltihop. Det låter högfärdigt (och sånt får man fan för) men varför ska man inte säga som det är.

— Men herrn skriver ju pjäser också.

— Jo, men dom blir inte spelade. Så ventilen sitter där den sitter och det är ingenting att sörja över.