Långfilm, 1947

Skepp till Indialand

Puckelryggig styrman rivaliserar med sin far sjökaptenen om vacker varietésångerskas gunst.

"När jag avslutat Skepp till Indialand greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte jag var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler."

Ingmar Bergman i Bilder

Om filmen

Martin Söderhjelms teaterpjäs Skepp till Indialand uruppfördes på Svenska Teatern i Helsingfors 23 oktober 1946 och hade svensk premiär i Katrineholms Folkets Park.

Bergman i Bilder:

Lorens Marmstedt återkom med ett nytt projekt, återigen för Sveriges Folkbiografer: en pjäs av den finlandssvenske författaren Martin Söderhjelm, Skepp till Indialand. Författaren hade skrivit ett eget filmmanuskript men det var oanvändbart. Lorens föreslog att han och jag skulle resa till Cannes. Jag skulle skriva manus och han skulle spela roulette. Dessemellan kunde vi äta och dricka gott och träffa för ändamålet lämpliga damer. Det blev en bra tid. Jag bodde i ett litet rum högst upp i Hotel Majestic med utsikt mot järnvägen och två brandmurar och skrev som en besatt. På knappt två veckor var manuskriptet färdigt. Då fanns inte många ord kvar av Martin Söderhjelms pjäs.

Precis som i Kris [1946] finns några partier som visar kraft och vitalitet. Kameran står där den ska, mänskorna beter sig som de ska. I några korta ögonblick gör jag film. När jag avslutat Skepp till Indialand greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte jag var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler.

Skepp till Indialand, Gertrud Fridh — Gertrud Fridh (Sally) var flitigt använd av Bergman på teaterscenen i både Göteborg och Malmö samt senare även på Dramaten.

© Nordisk Tonefilm/Folkets Hus och Parker

Inspelningen

Inspelningen av Skepp till Indialand påbörjades 28 maj 1947 och avslutades 16 juli 1947. Bergman i Bilder:

Innan vi visste ordet av var vi i produktion. Jag hade den här gången mot Marmstedts vilja drivit igenom att Gertrud Fridh skulle göra den kvinnliga huvudrollen. Hon var en högt begåvad men fulskön aktris. Lorens blev skärrad när han såg provfilmen och insisterade på att hon skulle sminkas om. Därigenom kom hon att se ut som ett luder i någon fransk melodram.

skepp till Indialand, arkivmaterial, b00100007a — I regimanuset skriver Bergman rörande Sofies (Hjördis Petterson) utseende: "Måste hon det. Hon kan väl vara något så när hyggligt klädd, räcker om hon är härjad."

Foto: Jens Gustafsson © Stiftelsen Ingmar Bergman

Efterspel

Skepp till Indialand visades vid filmfestivalen i Cannes 1948, där juryn gav filmen ett hedersomnämnande. Bergman i Laterna Magica:

Jag tyckte själv att jag hade gjort en alldeles storartad film. Jag var måttlöst stolt över den. Lorens Marmstedt, som hade producerat den, visste väl inte riktigt vad han skulle tro men han tog med sig filmen till Cannes och visade den för olika uppköpare och så ringde han hem och sa 'Du måste klippa minst 400 meter, den är alldeles för tråkig.' Men jag älskade varenda meter i detta mästerverk lika mycket.

Inför premiären var allt som vanligt i sista stund och kopian kom direkt från labbet till biografen denna olycksaliga afton. Jag var där tillsammans med Stina Bergman, Hjalmars änka, som hade varit min chef på manuskriptavdelningen på SF tidigare och jag hade rest upp från Göteborg där jag arbetade på Stadsteatern mot löfte att jag satt på det första flyget ner igen på morgonen. Ja, så började filmen och det visade sig att det var fel på ljudet och jag rusade ut och började bulta på förrän till maskinrummet, men inget hände. Väl inne i salongen upptäcker jag nu att fjärde akten visad före den tredje och åter stod jag utanför den där förbannade plåtdörren till maskinrummet som ingen vill öppna och tjöt och grät. Det var dessutom så på den tiden att kritikerna verkligen gick på premiären och sen direkt till tidningen och skrev. När filmen äntligen var slut uppstod en sanslös oändlig tystnad och sedan gick vi ut för att dränka sorgerna på ett ställe vid Katarinahissen och det är faktiskt den enda gången jag supit på mig så till den milda grad att jag inte minns ett enda smack. Jag vaknade av att tidningsbudet trampade på mig i en port på Artillerigatan. Jag tog mig ut på gatan och fick tag i en taxi och åkte direkt ut till Bromma.

När jag kommer in i den lilla väntsalen, vem sitter inte där, välklädd, välluktande, fräsch och pigg, läsande morgontidningarna som alla innehöll fasansfulla avrättningar av min film, om inte Hasse Ekman och tillsammans med honom en Eva Henning, vacker som en daggkåpa. Själv luktade jag väl både det ena och andra, såg ut som fan och var ju själva bilden av Det Stora Fiaskot. Jag satte mig i ena ändan av väntsalen och tänkte att måtte de inte upptäcka mig. Men Hasse kom fram till mig och sa 'Det var några jävla recensioner - men så var ju filmen inte så bra heller.' Det hade åtminstone varit bättre om akterna kommit i ordning, sa jag. 'Är du säker på det', sa han. Och så skrattade vi tillsammans. Så satt han där bredvid mig och det kändes faktiskt väldigt skönt.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Ingmar Bergman, Laterna Magica.
Leif Furhammar och Jannike Åhlund, En liten bok om Hasse: Hasse Ekman som filmregissör (Göteborg: Filmkonst nr. 16, 1993).
Svensk filmdatabas.

C B-n i Dagens Nyheter:

Jag måste säga att pjäsen gjorde ett långt mera samlat intryck än filmen. Bland annat därför att den så intensivt koncentrerades till själva bärgningsfartyget med all dess skröplighet i nattmörkret. Drömmarna om Indialand blev på något sätt både vackrare och starkare när de avtecknade sig mot denna grå bakgrund av hopplös dysterhet. Filmen däremot är så splittrad; Indiadrömmen blir bara en episod, som skulle ha glidit alldeles omärkligt förbi om den inte associerat till filmens titel. [...]

Fast då och då glimtar det ju också här så Ingmar Bergmanskt om enstaka scener. Så snart han får tala om teater får han så ömma och ironiska tonfall, och skickligt förstår han att utnyttja detta att hans Sally kommer från varietén; gudarna vet om inte det bästa i filmen är scenerna just från den lilla scenen, och dess environer. Där gör Ingmar Bergman sånt som fransmännen brukar tycka om att göra. Och en hejare till karl så snart han gick i land över allt stojet.

Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin:

Filmens tendens ligger i de unga, tillbakahållna krafternas självhävdelse, i friska impulser och handlingar som övervinner stagnerat drömmeri och sjuklig ångestfixering.

Filmen är berättad i oftast mörka och suggestiva bilder, där ljuset från havshorisonterna bryter in emellanåt. Förloppet är ställvis något oklart och trevande, slappnar till mellan kulminationerna. Ramberättelsen är tämligen onödig, tynger ner filmen med en märkbar berättandets pliktuppfyllelse. Kring nöjesfältet och varietén virvlar det till av en iscensättarglädje som känns särskilt spontan. Det är en film med styrka och talang i, men som helhet inte vidare lyckad. Ljudet har dessutom svikit och utgör ett svårt sabotage mot dialogen.

"Martin Söderhjelms 'Skepp till Indialand' var en dålig pjäs. Men det fanns ett motiv i den, och det är detta motiv Ingmar Bergman i sin manuskriptbearbetning tagit fasta på och vidare utvecklat, så att filmen blivit betydligt bättre än pjäsen."
Nils Beyer i Morgontidningen

Distributionstitlar

Bateau pour les Indes (Frankrike)
Éternel mirage (Frankrike)
Frustration (USA)
Laiva Intiaan (Finland)
Land of Desire (USA)
The Land of Desire (Storbritannien)
Llueve sobre nuestro amor (Spanien)
Nave per l'India (Italien)
Le port des filles perdues (Frankrike)
Schiff nach Indialand (Västtyskland)
A Ship to India (Storbritannien)
Ship to India (USA)
Skip til Indialand (Norge)
Sømandstøsen (Danmark)

Svensk premiärtitel: Skepp till Indialand

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Svenska AB Nordisk Tonefilm
Laboratorium: Film-Labor
Produktionsbolag: Lorens Marmstedt, Sveriges Folkbiografer AB
Förlaga: Skepp till Indialand (Pjäs) av Martin Söderhjelm

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 98

Censur: 072.465
Datum: 1947-09-19
Aldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2690meter

Urpremiär: 1947-09-22, Royal, Stockholm, Sverige, 98 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1947-05-28-1947-07-16)

AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm
Ankarsudden, Stockholm
Gröna Lund, Stockholm
Torö, Nynäshamn

Musik

Titel: Cabaretvisa
Alternativ titel: Kom hem, du vackra gosse ...
Kompositör: Erland von Koch
Textförfattare: Gardar (Pseudonym)
Sångare: Gertrud Fridh

Texten avslöjar filmens slut.

Johannes Blom är styrman på en stor båt. Efter sju år till sjöss återvänder han hem. När han vandrar i de kvarter han känner från förr, tycker han sig på avstånd känna igen en flicka. Sally! ropar han och upptäcker strax därpå att han tagit fel på person.

Johannes möter Selma och Sofie på gatan. Han följer med dem hem och får veta att ett plötsligt, gnyende ljud från rummet intill härrör från Sally. Johannes öppnar dörren och finner henne livstrött liggande i sängen. Något medlidande vill hon inte veta av.

Johannes uppsöker ensamheten och tänker på tiden innan han gick till sjöss:

Johannes far Alexander är skeppare på en bärgningsbåt; där han bor med sin hustru och sin puckelryggige son; tre besättningsmän finns också ombord.

Medan Alexander är inne i stan och svirar, oroar sig besättningen över en bärgning av ett vrak. Den måste ske inom avtalad tid, om det ska bli några pengar. Johannes bestämmer sig för att sätta i gång jobbet. Ansvaret inför Alexander tar han på sig.

Alexander ägnar sig under tiden åt varietésånger!skan Sally. I sin lya i stan avslöjar han för henne att han kommer att bli blind. Men blir han bara färdig med bärningsjobbet, bär det i väg till lata latituder där man kan leva bekymmersfritt.

Bärgningsjobbet har just inletts, när Alexander dyker upp tillsammans med Sally. Alexander är rasande över sonens självsvåldighet men behärskar sig, när han presenterar sitt sällskap. Hon ska bo på båten för att ''hjälpa till med maten''. Johannes får lämna henne sin sovplats. En manskapskoj räcker gott för både honom och hans puckel.

Johannes gör sig klar att åka in till stan för att ordna pass -- han tänker gå till sjöss för att utbilda sig till riktig sjöman -- men stoppas av Alexander. I sin desperation super sig Johannes full och gör ett provokativt försök att närma sig Sally, som dock avvisar honom.

Jag tänker resa bort med Sally, avslöjar Alexander på kvällen för sin hustru. Henne tänker han överge. Hon förstår, säger hon.

Nästa dag ber Johannes Sally om ursäkt. Hon följer med honom till en gammal kvarn, dit han ofta går. De talar länge med varandra. Hon berättar att hon inte är kär i Alexander, att hennes mål är att snärja en storgubbe som kan ge henne ett behagligt liv och att om hon kunde bli kär i någon -- skulle det vara i Johannes. De faller i varandras armar.

Tillbaka på båten slår Alexander till Johannes, som genast slår tillbaka.

Sally talar om för Alexander att hon tänker överge honom. Han vädjar till henne att stanna.

Morgonen därpå är en av besättningsmännen sjuk. I stället för honom ska Johannes gå ner till vraket. Klädd i dykardräkt klättrar han ner i vattnet, medan Alexander sköter luftpumpen. Efter en stund slutar Alexander pumpa och kastar säkerhetslinan över bord.

Fadern hinnder dock inte fullfölja mordet på sonen. Hans förehavande upptäcks och han flyr i land. Johannes kan räddas, svårt medtagen.

Alexander har barrikaderat sig i sin lya, när polisen anländer och slår sig in genom dörren. Johannes är på plats och försöker tala sin far till rätta.

Plötsligt känner Alexander hur det svartnar för ögonen. Han kastar sig ut genom ett fönster.

Johannes sitter hos Sally i en loge på varietén där hon uppträder. Jag ska ta dig härifrån så fort jag kan, säger han. Hon ber honom att inte lova för mycket.

Johannes vaknar upp ur sina minnen sju år senare.

Han har återvänt till Sally. Han har kommit för att infria sitt löfte, säger han, han älskar henne. Hon värjer sig. Du kommer inte undan, säger han. Skyll dig själv, svarar hon.

Johannes och Sally går ombord på hans båt. Den lägger ut.