Persona

"För andra gången på drygt ett år sätts Ingmar Bergmans Persona upp på en inhemsk teaterscen. Och för andra gången kan man fråga sig: varför?"

 Elisabet (Marja Salo) vårdas av Alma (Minka Kuustonen). Foto: Tuomo Manninen
Persona

"För andra gången på drygt ett år sätts Ingmar Bergmans Persona upp på en inhemsk teaterscen. Och för andra gången kan man fråga sig: varför?"

Kansallisteatteri (Nationalteatern)
Helsingfors
"Lönar det sig då att gå och se denna "Persona" på scenen? Absolut. Varje uppsättning bidrar med något eget till en text som tål att höras gång efter annan. För den påverkar en oberoende av i vilken form den levereras."
Silja Sahlgren-Fodstad, Svenska Yle

Om uppsättningen

Svenska Yles recensent Silja Sahlgren-Fodstad, som nyligen hade sett samma pjäs i en annan stad, ställer frågan om varför en "perfekt film" ska bli teaterföreställning. Först anger hon proargumentet:

Det fina med att sätta upp denna intima text på en scen är givetvis att publiken kommer de agerande in på livet. Marja Salos Elisabet och Minka Kuustonens Alma befinner sig rent fysiskt så nära första raden att den som sitter där kan urskilja varje blinkning, varje hårt pulserande ådra. När tårarna kommer ser man att de är äkta, när spottloskan träffar Elisabets rygg vet vi att den känns mot huden.

Flera snygga sceniska lösningar bidrar också till att trappa upp den känslomässiga laddningen. I ett skede sitter kvinnorna mitt emot varandra som under ett polisförhör och Alma upprepar sin svada gång efter annan tills man åstadkommer känslan av att sitta framför en film som snurrar alltför snabbt.

I en annan projiceras en närbild av Elisabets make på gardinerna som i det skedet utgör den enda gränsen mellan de två kvinnornas kroppar. Hans röst är mjuk och öm, Almas alltmer skärande.

Sedan blir hon lite mer skeptisk till tilltaget:

Trots starkt spel och många fina ögonblick kvarstår frågan om varför teaterregissörer nu väljer att sätta upp den text som för snart femtio år sedan utgjort stommen för en perfekt film? Ligger anstrykningen av terapisession i tiden? Handlar det om att vi vant oss vid ett ständigt orerande om hur det känns och hur det borde kännas? Eller om att så mycket kretsar kring behovet av att definiera sig själv och sina gränser? Av att hitta sin röst och sitt uttryck?

Oberoende av vad det beror på kan man naturligtvis med rätta säga att konstformerna i sig är olika - men helt klart är ändå att flertalet kommer till föreställningen med minnesbilder av filmen i bagaget.

Och frågan är om inte dessa minnesbilder fortsättningsvis konkurrerar ut live-versionen? Därför att det är svårt att komma ifrån att en del av magin bygger på likheten mellan Liv Ullman och Bibi Andersson. Därför att det är svårt att på scenen åstadkomma en lika stark illusion av mötet mellan dröm och verklighet. Därför att växlingen mellan närbild och helbild skapar en unik rytm och ett emotionellt sug.

Sahlgren-Fodstad sammanfattar med en jämförelse med uppsättningen i Åbo ett drygt år tidigare:

Där Åbo svenska teater ifjol valde en intill ytterlighet avskalad miljö och ett slags tidlös rumsplacering, satsar Nationalteatern på att upprepa den 60-talsestetik vi känner igen från filmen. Intressant är dock att märka att man i bägge uppsättningarna valt att lösa vissa aspekter på nästan exakt samma sätt.

I bägge medverkar läkaren enbart som en röst och i bägge projiceras orden i Elisabets brev på väggen. Man väljer alltså att framhäva ordens skärpa och betydelse rent visuellt.

Påfallande är också att ljus- och ljudplanering varit av stor betydelse på bägge scenerna. Samt att man i bägge fallen satsat på effektfulla videoprojektioner.

Den kanske mest betydelsebärande skillnaden är att där ÅST:s Ville Kurki satsade på att framhäva en åldersskillnad mellan Elisabet (Minna Hämäläinen) och Alma (Sofia Molin) har Baran valt jämngamla skådespelare. Ett faktum som påverkar den inbördes dynamiken. En åldersskillnad erbjuder en naturlig auktoritetsfaktor att spela med.

Lönar det sig då att gå och se denna "Persona" på scenen? Absolut. Varje uppsättning bidrar med något eget till en text som tål att höras gång efter annan. För den påverkar en oberoende av i vilken form den levereras.

 

Bilder / videor

Medarbetare

  • Ingmar Bergman, Text
  • Michael Baran, Översättning, bearbetning, regi
  • Simone Tarja, Scenografi och kostym
  • Ville Toikka, Ljusdesign
  • Juhani Nuorvala, Ljuddesign
  • Petri Tarkiainen, Video
  • Marja Salo, Elisabet Vogler
  • Minka Kuustonen, Alma