Bergmans hyllning till Käbi Laretei, 1922-2014

Få minnesrunor över Käbi Laretei har undgått att nämna att hon under en tid var Ingmar Bergmans hustru.

Det är riktigt, men det förhöll sig också tvärtom. Ty Laretei gjorde nog mer för Bergmans filmarbete än vad som någonsin kommer att kunna uppskattas. (Vid sidan, naturligtvis, av sitt eget enastående konstnärskap, som emellertid andra kan skriva bättre om.)

En av de mest uppmärksammade aspekterna av Bergmans filmer är deras musikalitet. Genom användningen av musik, naturligtvis, men också genom en rytmiserad klippning och tonsäkra kamerarörelser. Lareteis betydelse för allt detta kan knappast överskattas. För att inte tala om hennes egna insatser i hans filmer.

För att förstå något litet av allt detta, läs Ingmar Bergmans egna ord om deras samarbete. Till minne av Käbi Laretei publicerar vi här, i dess helhet, Bergmans artikel Min pianist, publicerad första gången i Vecko-Revyn, nr 11 1962.

Min pianist

Min kärlek till musiken sträcker sig långt tillbaka i tiden, har alltid varit en tröst och stimulans. Förhållandet har likväl varit totalt oprofessionellt, jag kunde spela piano alldeles valhänt, visste vad kontrapunkt och fuga var för något och kunde följa med i ett partitur. Däremot kan jag inte sjunga rent, jag har svårt att minnas och återge en melodi (möjligen ett resultat av skolans bestialiska musikundervisning, som drevs under utövande av fysisk och andlig misshandel).

Faktum är emellertid att jag alltid kände mig en smula blyg i sällskap med yrkesmusiker. Denna djupa klyfta mellan känslomässig upplevelse och teknisk förståelse gjorde mig ofta bedrövad.

Min reaktion inför Käbis milda undervisning var därför ödmjuk tacksamhet.

Som många andra såg jag hennes program i TV. Som många andra blev jag mycket förälskad och fann mig plötsligt uppskatta kompositörer som jag dittills aldrig ägnat en allvarlig tanke. Hennes övertalning var förödande, denna sammansvärjning av skönhet, musikalitet och mänsklig värme ingav välbehag och stor nyfikenhet.

När Käbi konserterade i Malmö, där jag var stationerad på den tiden, gjordes den första bekantskapen.

Numera ägnar vi rätt mycken tid åt att fördjupa den.

Fyra år sedan.

En kväll hade hon pianoafton i Linköping, och jag hade rest dit för att hälsa på. Under förmiddagen övade hon som vanligt. Jag satt och lyssnade någonstans långt bak i den sparsamt upplysta konsertsalen. Utanför fönstren var det vinterskymning och snön föll grått och oavbrutet. Hon arbetade med Beethovens ”Hammarklaversonat”, andra satsen.

Kom ska du få se. Här finns en upptakt före huvudtemat, två toner, till synes onödiga. Min gamle lärare Edvin Fischer sa: ”Med de två tonerna tvingar Beethoven lyssnaren att falla på knä.”

En annan gång.

Vi har hittat en bok om Chopin, kommer till det fruktansvärda fotografiet taget något år före hans död. En kutig, frusen figur i illasittande, alltför stora kläder. Ett ansikte med djupa fåror, som sår, uttorkade, plågade ögon, en ofattbart bitter min.

Ser du hans händer?

Först det mest förvånande. De är stora, breda, knotiga och liksom osårbara. Som om all kraft i denna redan döda, fågelaktiga kropp hade flutit ner i händernas hemlighetsfulla egenliv.

En dag följde jag med i en chaconne av Händel. En katedral i högbarock, en självmedveten livsberusad arkitektur skapad till Herrens ära av hans likaberättigade tjänare. Skulle vi göra ett TV­ program om den där chaconnen, jämföra den musikaliska arkitekturen med en barockbyggnads, visa hur allt stämmer överens?

Nu måste jag ett ögonblick tala om något som kan verka litet speciellt. De återskapande konstnärernas problem. Jag som regissör och min hustru som musiker ska vara länkförbindelsen mellan diktaren eller kompositören å ena sidan och åskådaren, åhöraren å den andra. Vårt allt överskuggande problem är av moralisk art: I vad mån har vi rätt eller skyldighet att vara medskapande, vädjande, övertygande, hjälpande. I vilken utsträckning blir vår vidarebefordrande uppgift ett förklarande eller fördunklande av den skapande konstnärens vision? Var går gränsen för våra rättigheter, var börjar våra skyldigheter? Hur stor måste vår ödmjukhet inför verket vara och hur långt sträcker sig vårt eget behov av att exploatera vår begåvning. Det finns lysande återskapare, som rycker till sig verket och av det formar ett monument över egen storhet. Det finns andra, som i asketisk blygsamhet och fullständig självutgivelse blir så konturlösa att verket blekt och vingtrött stupar bakom rampen. Mellan dessa ytterligheter finns alla möjligheter.

I min egen glada begynnelse visste jag rätt litet om dessa problem. Strindberg, Ibsen eller Molière, allt blev format med samma glöd, det viktiga var nämligen att regissören fick utlopp för sina känslostormar, burna av diktarens tankar och visioner.

Smärtsamt och under hårda misslyckanden lärde jag mig återskapandets svåra konst. Det viktigaste blir lyssnandet inåt, mot diktarens ord, det spänningsfyllda identifierandet av hans drömmar. Det var hans budskap (och inte mitt) som var det enda viktiga. All min kraft, mitt yrkeskunnande, min kärlek, måste riktas mot detta enda: att förmedla diktverket.

Konstnärens förpliktelse utsätts i det ögonblicket för kraftiga kollisioner med hans naturliga behov att hävda sig, att komma till tals.

Denna spänning upplevde jag så småningom också hos min hustru. I hennes fall är problemet skarpare konstruerat, eftersom hon själv befinner sig på estraden utlämnad åt publiken. Frestelsen att vinna gehör med yttre medel är i detta fall avsevärd. Särskilt som den stora massan av vår konsertpublik framför allt begär ”eld, känslostorm och virtuositet”. Är dessa tre egenskaper dessutom parade med skönhet och scenisk auktoritet är framgången, tråkigt nog, given.

Den moraliska kampen gäller likaledes att avstå från vissa medel till förmån för andra. Det visar sig då att det enklaste blir det svåraste: ett litet stycke av Schubert måste återges med visans enkelhet men samtidigt med genialitetens guldstoff i behåll. En Bach-fuga är klar, självklar i varje ögonblick, men fordrar samtidigt vitalitet och värme. En Chopin-barcarolle (detta till salongsstycke torterade mästerverk) måste återfå sin sensuella friskhet, sin hemlighetsfulla demoni sin behärskande dynamik, bortom all ytlig briljans.

Vi möter Igor Stravinskij på en middag, han fördjupar sig i en ivrig diskussion om återskapandet av den romantiska musiken. Plötsligt skrattar han: ”Jag är glad att jag levat så länge, att jag upptäckt Brahms-valsernas skönhet. Vad man blir tacksamt?”

Lyssna. Upptäcka. Förstå. Återge. Hela långa livet.

För egen del känner jag igen allt det där från teaterarbetet eller filmen. Skillnaden är bara den att där är vi ett kollektiv, en grupp konstnärer, som i gemensam iver lutar oss över verket. Vi stimulerar varandra, till nya upplevelser, lockar och söker. Omsorgen är densamma, pedanteriet, noggrannheten, inte ett ord får falla till marken, inte en stavelse får stå oförklarad. Vi är likväl en grupp, en enhet. Musikern är lämnad åt sig själv, sitt instrument och sin etik.

Ju mer jag har upplevat solisternas ensamhet ju mer har jag lärt mig respektera deras moraliska styrka, deras självtukt, deras fantastiska envishet.

Medan jag skriver detta hör jag henne öva Bachs D-mollkonsert. Hon ska spela den i Milano i nästa vecka och i sommar ska hon framföra den i Tyskland tillsammans med Stuttgarts kammarorkester under Karl Münchinger. Hon har spelat den där konserten många gånger tidigare. I våras beslöt hon sig för att studera in den på nytt, att riva upp allt det gamla. Att göra andra fingersättningar, att kort sagt bygga från grunden. Hon skaffade nya noter (istället för gamla fullklottrade), skaffade partituret, originalutgåvan, och satte igång. Hela sommaren och hösten har hon praktiskt taget varje dag sysselsatt sig med detta verk. Not för not, takt för takt arbetar hon sig genom materialet. Först greppet – helhetssynen, sedan det tålmodiga, oändligt tålmodiga detaljarbetet timme efter timme, dag efter dag. Målet är klarheten, självklarheten, jämnheten, det ouppnåeliga, perfektionen genomandad av liv och ljus, ingenting får bli slumpens eller tillfällighetens verk, Ingenting får vara död skicklighet, eller publikknipande vitalitet. Två takter under en timme, nästa timme tre takter, lunchpaus, två takter, sex takter. Grunden måste byggas orubblig. Ingen dålig akustik, ingen tung flygel eller oberäknelig orkester ska kunna spoliera avsikten. Att förmedla den upphöjda och fulländade skönheten i D-mollkonserten.

Käbis framträdanden är ett kapitel för sig. Rampfebern är ganska hög – hos mig. Min hustru har den besynnerliga talangen att sova bort de värsta eftermiddagstimmarna före konserten. Själv är jag förstenad av oro och kan inte sysselsätta mig med något förnuftigt (om jag är i den geografiska närheten av evenemanget alltså. Oftast är Käbi på resor men tryckkänslan i magen infinner sig påtagligt även om platsen är London eller Stuttgart.)

Denna förfäran gör att jag aldrig kan njuta av min hustrus konserter och det bekymrade oss båda ganska mycket ända tills vi fann ett brev från Robert Schumann till hustrun Clara, som var en framstående pianist. Han hade just besökt en av hennes konserter och klagade sin nöd i följande ordalag: ”Käraste Clara. Ingen kan förstå mina lidanden under konserten. Allraminst du. Varje pulsslag är en febervåg av oro. Och skulle någon råka stöta till mig så föll jag väl av stolen.”

Robert Schumann tolkade på ett utomordentligt sätt mina egna känslor.

Likväl vänds plågan i glädje.

Efter konserten åker vi till hotellet. Vi är tillsammans långt borta på främmande plats (Hultsfred eller Hamburg). På rummet dukar vi fram en ståtlig måltid av öl, smörgås och oändlig lättnad. Det är långt till nästa dag, nästa resa, nästa repetition, nästa konsert.

Jag ser på Käbis hand. Den är litet röd och ansträngd efter dagens övning, och aftonens konsert. Ådrorna står höga och spända under huden.

Det är en bred, levande hand. Känslig, stark och varm.