15 nov 2019

Jag måste ut ur mitt enrum

Anna Sofia Rossholm om ”den så kallade verkligheten”, från antologin Ingmar Bergman mellan teori och praktik

Som ofta när Bergman påminns om verkligt våld går tankarna till det egna tillkortakommandet, till konstens oförmåga att gestalta.
Anna Sofia Rossholm

– Ingmar Bergman och ”den så kallade verkligheten” i Arbetsboken 1955–1974. 

”Jag orkar inte hålla ut det här jävla verklighetshyckleriet”, skriver Ingmar Bergman i en anteckningsbok från 1968. I irriterad ton ger han uttryck för ett bryderi som ofta gnager i honom, nämligen att världen utanför konsten och världen utanför honom själv kanske inte på allvar kommer in i hans verk. Den här gången är känslan motstånd. Han fortsätter:

Det får vara för min del. I den mån detta med den så kallade verkligheten kommer in i min film så får den göra det men jag kan inte hålla på att anpassa något som jag inte kan (11.4.68).

Det är förmodligen inte en slump att han skriver det här just 1968. Vietnamkriget, studentrevolterna och människorättsrörelsen var grunden för ett alltmer politiserat konst- och kulturliv. I det här klimatet utsattes Bergman för kritik att vara samhällsfrånvänd och omedveten om såväl klass- och könsmässiga maktstrukturer. I filmerna från det sena 1960-talet syns att han inte var opåverkad av tidsandan. Filmer som En passion (1969) och Skammen (1968) kommenterar implicit eller explicit Vietnamkriget och människans utsatthet när hon blir offer för våld. Kanske är det ironiskt att just dessa filmer, där Bergman på något sätt tillmötesgår den kritik han utsatts för, inte blev hans mest framgångsrika. Det sena sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet är ett slags mellanperiod i Bergmans filmskapande, en nedgång i framgång efter guldåren med Tystnaden (1963), Nattvardsgästerna (1963) och Persona (1966) och före en ny glansperiod som sker i Bergmans övergång till tv-mediet under 70- och 80-talen (som börjar med Scener ur ett äktenskap, 1973, och kulminerar med Fanny och Alexander, 1982). 

Det är med den här motsägelsefulla bakgrunden jag läser Bergmans arbetsböcker 1955–1974, utgiven som samlad volym i bokform av Norstedts 2018. Arbetsböckerna är de enda spår vi har att tillgå för att få inblick i de tidigare delarna av den skapande processen. I formen av en kreativ dagbok reflekterar Bergman i Arbetsboken över den skrivande processen under det att berättelserna som senare ska materialiseras i filmmanus och film växer fram. Här ser vi också de första fragmenten till berättelser, enskilda scener, sammanfattningar och kortare dialogpartier. 

Hur påverkas de mest intima delarna av skapandeprocesser av samtidens politiska händelser? Hur kommenterar han dem? Och hur blir deras väg in i de fiktiva berättelserna? 

Ett första konstaterande är att det inte är ofta som samhälle och politik kommenteras överhuvudtaget. Ur alla dessa flera hundra sidors anteckningar är det faktiskt bara två enskilda händelser under åren från 1955 till 1974 som kommenteras, nämligen Martin Luther Kings död 1968 och svenska kungens död 1973. 

Av dessa två ’kungars’ död är det den förstnämnda som får störst betydelse, både i arbetsboken som sådan och i de verk som växer fram ur dem. Det är också beskrivningarna av Martin Luther King som är mest poetiska. Kommentaren är mer än ett konstaterande av att en historisk händelse påverkar honom starkt, det är en text som spänner mellan det politiska, det personliga och det allmängiltiga med religiösa referenser som klangbotten. Såhär skriver han: 

Fredag morgon. Martin Luther King mördad. En grå kall blåsig dag. Rör vid mördarens ansikte. Jag måste ut ur mitt enrum. Konstens enda uppgift i dag är att med konstens blygsamma möjligheter påminna mänskor om att de trots allt fortfarande är mänskor. Ett verkligt drömspel, en fresk av toner och tonfall och ansträngningar och misslyckanden, allt bör stråla samman i ett medvetande. Om jag bara kunde. Min båt är så liten och havet så stort (5.4.68).

Som ofta när Bergman påminns om verkligt våld går tankarna till det egna tillkortakommandet, till konstens oförmåga att gestalta. I en liknande passage ur tidigare arbetsböcker kommenterar han bilder från Förintelsen med liknande beskrivningar av att konsten inte kan vara annat än imitation och exploatering av det äkta. Sådana tankar skrivs in i efterkrigstidens självreflexiva filmmodernism som bryter mot enkel representation av krigets fasor. Den här beskrivningen finns också såväl det nära och nästan fysiska (jag rör vid mördarens ansikte) och det rituella (i referensen till barnpsalmen Min båt är så liten och havet är så stort). 

Några dagar senare nämns återigen tv-sändningar i anslutning till händelsen. Det är en kort kommentar som också beskriver världsläget i stort, för att snabbt – i arbetsbokens karakteristiskt fragmentariska stil – fortsätta med den berättelse som håller på att växa fram, den som så småningom kommer att bli manuset till En passion. Också här återfinns formuleringar om ansiktet, här inte mördarens utan Luther Kings änkas ansikte: 

Program i tv om Stokely Carmichael och Black power. Oerhört skakande. Fru Kings ansikte. Det är en förlamande fasa över världen. Förhandlingskontraktet mellan Vietnam och USA. Det brinner i stora amerikanska städer. Israel och Jordanien. Enligt tidigare överenskommelse heter han Andreas. Han heter Andreas Fromm och hon heter Anna Maria (9.4.68). 

Det är talande att Bergman inte kommenterar händelsen i sig utan medieringen av den. Också i de tidigare arbetsböcker där han refererar till Förintelsen är det genom att kommentera fotografier snarare än de verkliga händelserna. Flera tv-sändningar om mordet på Luther King visar just närbilder på förtvivlande ansikten efter att nyheten ges av president John F. Kennedy. Närbilden på människoansikten i affekt är tidens tv-estetik, men också Bergmans stilistiska signum. 

I manuset till En passion återfinns beskrivningen från Arbetsboken, och i filmen finns närbilder på ansiktena framför den lilla tv-skärmen. Omarbetningen från arbetsbok till manus är en uppstramad och samtidigt mer poetisk version, men också påfallande lik det han noterat i stunden: 

Fredagen den femte april. Martin Luther King är mördad. En oändlig skymning över havet. Påskens tunga kalla vita måne. Det blir stjärnor i den iskalla luften. 

Sin vana trogen kommenterar Bergman vädret – såväl i arbetsboken som i omarbetningen i manus. Det är såväl en kommentar som förflyttar händelsen från världspolitiken till Bergmans här och nu, och samtidigt förstärker den poetiska dimensionen. 

I filmen En passion återfinns scenen med paret framför den flimrande lilla tv-skärmen, men här har tv-sändningen med Martin Luther King bytts ut mot de kanske mest berömda dokumentära bilderna från Vietnamkriget: avrättningen på öppen gata av en misstänkt FNL-anhängare. Sändningen är grumlig och ljudlös, paret Anna och Andreas sitter nära skärmen och vi ser deras öppna tysta uppmärksamma ansikten växelvis med tv-bilderna. Det kan finnas olika skäl till att en ohygglig bild får ersätta en annan, men den bild vi ser är i högre grad ikonisk än dokumentära bilder av mordet på Martin Luther King. Den här bilden kan okommenterad och till och med ljudlös bli igenkänd av åskådaren som en representation av det våld som pågår i världen utanför. Liksom fotografiet från Warszawagettot är bilden av avrättningen en av 1900-talets mest kända och igenkännbara. Och liksom bilden av pojken i gettot fragmenteras i Persona (genom att fotografiets detaljer visas i en succession av närbilder) problematiseras de ikoniska bilder som återges i En passion. I filmen visas inte själva avrättningsögonblicket, utan händelserna före och efter beskjutningen. Vid avrättningen visas istället huvudpersonernas Annas och Andreas öppna ansiktsuttryck. 

Det andra tillfället under åren 1966–1974 när Bergman kommenterar den politiska världen utanför är i samband med Kungens död och valdagen som följer några dagar senare. Här drabbas han inte av någon plötslig chock, utan konstaterar hur känslan har med nationell gemenskap och rituell trygghet att göra: 

I går på kvällen halv nio dog kungen. Det är lustigt hur detta trots allt påverkar en. Det har något att göra med urgamla föreställningar, glömda men halvmedvetna. Det har något med Sverige att göra och traditionerna långt nere i forntiden, jag vet inte jag. Och riterna och sammanhangen (16.9.73). 

Också här kommenteras senare begravningen, väderleken och tv-sändningen: ”Kungens begravning. Stormig höstdag. Stor pompa i tv:n”, skriver han vidare. Besöket i vallokalen beskrivs på liknande sätt som ett slags nationell gemenskapshetsrit: 

I dag har jag varit i vallokalen i Östermalsskolan och lagt rösten. Det är alltid lika roligt och densamma känslan av samhörighet och landet och allt möjligt om rötter och gemenskap och tillhörighet och det anständiga livet med sin beskedliga vänlighet, hur jag nu ska uttrycka det (16.9.73). 

Hos Bergman beskrivs historiens och samhällets våld både som det verkligt viktiga, men samtidigt som något som står i kontrast till det personligt intima och konstnärsgärningen. Historiens eller storpolitikens våld är personliga smärtpunkter som alltid befinner sig på ett slags avstånd. Men det är ett avstånd som blir produktivt i det konstnärliga skapandet. Genom avståndet gestaltar Bergman våldet i självreflexiva gester som inte imiterar verkligheten men medieringen av den eller dess allmänna dimension med allusioner till ett gemensamt religiöst arv. De svenska politiska händelserna är på en gång en motsats till våldet i världen utanför och en parallell till det. Kungens död 

ger en känsla av kollektiv gemenskap i kontrast till den blandning av avstånd och närhet som finns i beskrivningen av bilderna av mordet på Martin Luther King. Samtidigt förenas nyhetsförmedlingen av Kungens död och Martin Luther Kings av den rituella dimension som gör det enskilda till något större som Bergman på avstånd framför tv-skärmen kan bli del av. Tv-mediets närhet och direkthet kommer under åren som kommer bli del av Bergmans estetik och uttrycksmedel. Kanske är det tv-mediet som bäst beskriver Bergmans förhållande till den ”så kallade verkligheten”. Våldet i världen utanför tränger sig på genom tv-skärmens intima bilder, men det är en påträngande närhet som också påminner om avståndet, om medieringen och glappet mellan bilderna och jaget framför skärmen i hans vardagsrum. 

Litteratur 
Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955–1974, Norstedts, Stockholm 2018