Teater, 2002

Gengångare

Radikalt bearbetad version av Ibsens drama varmed Bergman sätter punkt som teaterregissör.

"Det känns som om Strindberg och Bergman har träffats över några öl och bestämt sig för att hotta upp Ibsen."
Stefan Eklund i Borås Tidning

Om uppsättningen

När Ingmar Bergman satte upp sin egen översättning av Gengångare på Dramaten 2002 var det en starkt bearbetad version av Ibsens pjäs som spelades. Bergman hade flyttat om, skrivit om, dragit från och lagt till. Den radikala bearbetning ställde Pernilla Augusts Fru Alving i händelsernas absoluta centrum. 
Bergman fogade även in några repliker från Strindbergs Pelikanen och Spöksonaten. Så sammanförde han de, för honom, så centrala dramatikerna i en och samma uppsättning.

Uppsättningen spelades på Dramatens stora scen. Scenografin antydde en 1800-talsinteriör. Ett högt fönster i fonden lät ana, genom ett regndis, en park. Långa, tunga mörkgröna sammetsdraperier omgav fönstret. Ett porträtt av den döde kammarherren Alving påminde tyst om hans närvaro i människors liv, också efter döden. Spelets förlades till scenens främre del. Möblemanget var placerat på vridscenen och i långsamma åkningar skiftades scenbilden; interiör och aktörer var hela tiden vända ut mot salongen. Trots att uppsättningen spelades på stora scenen, skapades en intim kammarspelsatmosfär.

Bergman gav även pjäsens andra kvinnoroll, Regine, stort utrymme. Angela Kovács gjorde henne till en osentimental, modern kvinna som visste vad hon ville och som använde sin sexualitet för att nå sina mål. Pernilla August var en ovanligt ung Fru Alving, unisont hyllad av kritikerkåren. Jan Malmsjös pastor Manders döljde köttsliga lustar under sin skenheliga prästfasad och hade svårt att hålla fingrarna borta från den utmanande Regine. Jonas Malmsjö spelade den dödsdömde, syfilitiske Osvald med väldig frenesi, även han trollbunden av Regines utstrålning. Deras explicita hånglande gjorde Fru Alvings livslögn omöjlig att upprätthålla.

 

Källor

  • Ingmar Bergmans Arkiv.
  • O. G. Brockett, History of the Theatre, ninth edition, (New York: Allyn & Bacon 2002).

  • Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, (Stockholm: Norstedts Förlag, 1987).

  • Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag 2002).
       
  • Per Arne Tjäder, Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia, (Studentlitteratur, 2000.
  • Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Medarbetare

  • Pernilla August, Fru Helene Alving
  • Jonas Malmsjö, Osvald Alving
  • Jan Malmsjö, Pastor Manders
  • Örjan Ramberg, Snickare Engstrand
  • Angela Kovács, Regine Engstrand
  • Pia Gustafsson, Attributör
  • Ingmar Bergman, Bearbetning
  • Michael Hällkvist, Biträdande scenmästare
  • Henrik Bertilson, Biträdande scenmästare
  • Ulla Åberg, Dramaturg
  • Bengt Wanselius, Fotograf
  • Henrik Ibsen, Författare
  • Tomas Wennerberg, Inspicient
  • Anna Bergman, Kostym
  • Jan-Eric Piper, Ljud
  • Pierre Leveau, Ljussättare
  • Arvo Pärt, Musik
  • Leif Qviström, Peruk och mask
  • Janne Kindahl, Peruk och mask
  • Sofi Lerström, Producent
  • Ulph Bergman, Regiassistent
  • Anders Olausson, Rekvisitör
  • Kaj Forsgårdh, Scenmästare
  • Göran Wassberg, Scenografi
  • Simon Burgess, Scentekniker
  • Benny Widjestam, Scentekniker
  • Hanna Pauli, Sufflös