Gengångare

Att Bergman så starkt bearbetat Ibsen noterades av många. Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter karaktäriserade uppsättningen på följande sätt: "Han leker förstås: med Ibsen, och Strindberg, och skådespelarna. Fritt som ingen annan rör han sig mellan årtionden, dramatiker och föreställningar, klipper och klistrar, monterar ihop och ljuger en smula". Flera noterade även att bearbetningen hade en starkt personlig prägel och såg tydliga kopplingar till Bergmans biografi.

 Björn Widegren i Gefle Dagblad skrev bland annat: "[Bergman] har sett sig själv som ung i den unge Osvald; kanske sin mor i Fru Alving (minns Pernilla August i Den goda viljan) och definitivt sin far i den döde kammarherre Alving, minnet av en rumlare i stärkkrage, som han också kallas Erik, Ingmars fars namn." 

Peter Luthersson i Süddeutsche Zeitung konstaterade att man i uppsättningen kunde se Bergman göra upp med det egna livet:

Nu kommer allt upp. Men Bergman är inte obarmhärtig mot sig själv, inte ens hård. Försvarsadvokat och åklagare faller varandra i talet, byter plats. Det rätta och det falska förväxlas och förblandas. Så långt går Ingmar Bergman – men längre går han inte".

Ingegärd Waaranperä konstaterar vidare:

"Här är det [...] försoningen och trösten som bryter fram, inte ur en enda smärtpunkt i dramat utan överallt ifrån, genom fina sprickor i texten och i skådespeleriet, porlande källsprång av humor, plötslig självinsikt, mänsklig värme och överrumplande uppriktighet. Den gamle Bergman är gladare, tryggare och ljusare än någonsin den unge.

Lars Ring i Svenska Dagbladet kommenterade den röda clownnäsan som Bergman satt på Jonas Malmsjös Osvald: "Det är svårt att tyda detta annat än som en mycket personlig kommentar från Bergman, med ett snett flin målar han upp Osvald som en ung egoistisk, gapig och oidipal ung Ingmar". Han konstaterade dock att denna aspekt av uppsättningen inte skrevs på näsan på publiken. Flera uppfattade också en parallell mellan Ibsens gisslande av den borgerliga förljugenheten och hycklande fasader och Bergmans eget raseri mot denna miljö, vilken han var väl bekant med sedan ungdomen.


Kritiska röster höjdes även mot både uppsättningen och bearbetningen, som man fann något självsvåldig. Stefan Eklund i Borås Tidning konstaterade att det hela inte var alltigenom lyckat: "[...] det känns som om Strindberg och Bergman har träffats över några öl och bestämt sig för att hotta upp Ibsen". Tråkigt blir det visserligen inte, men det hela imponerar mer än det berör och frågan är om detta ändå inte hör det förflutna till."

Även om uppsättningen av några uppfattades som nattstånden och inte särskilt levande, så berömde man skådespelarinsatserna. Särskilt Pernilla August som Fru Alving hyllades utan reservationer av flera kritiker för sin starka och genomlysta tolkning. Leif Larsson i Västerbottens-Kuriren berömde hennes insats: 

"Trots allt glömmer vi sällan att det är just på teater vi är men här händer det sällsamma. När Pernilla August föredrar sin monolog om den döde mannens liderligheter, svek och lågheter är det som om tid rum upplöses; kvar står bara en sårad kvinna, en människa som i förtvivlan och bitterhet tvingas gripa makten i sitt hem med risk för att avsäga sig sitt känsloliv." 

Flera lyfte också fram Jan Malmsjös tolkning av Pastor Manders, som trots allt tedde sig mänsklig, om än inte sympatisk. Angela Kovács frejdiga tolkning av Regine gav en oväntad relief åt rollen. Oförblommerat lätt hon sina avsikter att skaffa sig en bättre framtid bli tydliga, inte minst i scenen då hon bryskt avvisar snickare Engstrands (Örjan Ramberg) erbjudande om att ta plats i sjömanshemmet. Denna Regine vill skapa sig ett liv baserat de villkor som hon själv ställde upp, så långt som det nu var möjligt.

 Jonas Malmsjö som Osvald fick skiftande omdömen för sin insats. Några menade att han spelade över, att hans gestaltning av Osvalds ångest inte förmådde gripa tag.

Likaså väckte slutscenen med den nakne Osvald i Fru Alvings famn blandade känslor. Några fann slutscenen fylld av klichéer och överspel och blev inte det minsta berörda. Andra var inte lika entydigt negativa: "slutscenens melodramatiska dödsakt är det som känns mest antikverat", skrev Nils Schwartz i Expressen. Han fortsatte: "Men istället för att tona ner den brassar Bergman ogenerat på för fulla sentiment, med en pietàscen intill incestens gräns. Och det märkliga är att han lyckas få mig gripen". Margaretha Levi i NT var däremot positiv: "Slutscenen blir en våldsam urladdning, en explosion av ångest, som är så fasansfull att den nästan blir outhärdlig. […] "Det är starkt och hemskt på samma gång. Sevärt och frånstötande. Värre kan det knappast bli." I ÖC beskrev Gun Zanton–Ericsson slutet på följande sätt: "Slutbilden är bergmanskt stor och gripande: lika naken som han föddes till livet och lögnerna äter sonen sin död ur moderna hand”.

Norge, Oslo, Ibsenfestivalen, 9-11 september 2002

Många recensenter hade redan skrivit om föreställningen i samband med Stockholmspremiären. Mottagandet var i stort sett positivt, men en av kritikerna fann föreställningen traditionell och inte särskilt kreativ i sitt fokus på texten med skådespelarna antingen sittande eller stående i frontal position. Slutet ifrågasattes och ansågs överdrivet av fler, men detta överskuggades enligt vissa av Bergmans teatraliska kraft.

Storbritannien, London, The Barbican, 1-4 maj 2003

En recensent kallade det en "fantastisk, historisk tur att få se den produktion av Kungliga Dramatiska Teatern, varmed Ingmar Bergman markerar sitt farväl till film- och teaterregin."
 Många fann dock Bergmans Gengångare för explicit och erotiserad. Andra reserverade sig mot att föreställningen baserades i allt för stor utsträckning på Bergmans filmstil. Det föreföll som om han använde en långsam kamera med enstaka närbilder och föreställningen blev statisk. 

USA, New York, Brooklyn Academy of Music (BAM), 10-14 juni 2003

Detta tolfte och sista besök på BAM blev till stor del en hyllning till Bergman och Dramatenteamet. BAMs konstnärliga ledare, Joseph Melillo, kallade det ett smärtsamt farväl och framhöll Bergmans unika regivisioner, hans "konceptualiserade lösningar" och ensemblens högkvalitativa skådespeleri.
Många kritiker vände sig emot föreställningens öppenhjärtiga obscenitet. New York Times recensent menade att föreställningen "förbryllar och ibland irriterar". Många förlät dock bristerna på grund av skådespeleriet där särskilt Pernilla August framhölls. "Hon spelar inte rollen som Fru Alving, hon spelar alla Fru Alvings roller […] en precis, till synes ansträngningslös psykologi, en röst som bergen – full av plötsliga branter, både farlig och vacker – torde hon göra alla andra skådespelerskor avundsjuka."