Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner

Om uppsättningen

Ett collage av ofärdigt och oförlöst. En monitor visar ett placeringsnummer, bakom vilket döljer sig ett utkast eller manuskript, sedan iscensätts fragmentet av skådespelarna.

Regissören och dramatikern Marcus Lindeen letade i ett års tid i vårt arkiv efter färdigskrivna manus, skisser och utkast till filmer som aldrig filmades. Han fann bland annat en erotisk långfilmskomedi om en sexualhämmad prins, en pjäs om en kannibal som ätit upp en bit av sig själv, flera scener som utspelar sig inne i en livmoder och ett aldrig tonsatt operalibretto. Av det bortsorterade i Bergmans skrivbordslåda gjorde han av detta en ny teaterföreställning – en pjäs inte bara om konsten att skapa mästerverk utan om vad vi lär oss från våra misslyckanden, om drömmarna som aldrig blev av.

Marcus Lindeen fick stort genombrott med den dokumentära pjäsen Ångrarna som han själv satte upp på Stockholms stadsteater 2006. Hösten 2010 hyllades hans pjäs Djur som dör på Riksteatern och i år fick han ta emot både en Guldbagge för filmversionen av Ångrarna och ett pris på filmfestivalen i Venedig för sin senaste film Accidentes Gloriosos.

Kritiken var överlag milt till oerhört entusiastisk. Maria Edström på Sveriges Radios Kulturnytt tyckte det var uppfriskande att se den yngre generationens lekfulla hommager till Bergman och jämförde med Jörgen Dahlqvists Bergmanvariationer på Malmö stadsteater.

Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter tyckte att den mjuka, skissartade, liksom drömda pjäsen såg anspråkslös ut "men visar sig rymma mycket mer än den låtsas om". Hon avslutar sin recension:

Fast Bergman själv inte syns i pjäsen går det förstås inte att göra en pjäs om Regissören utan att det färgar av sig på regin. Och upphovsmannen till Stadsteater- och tv-framgången ”Ångrarna”, Marcus Lindeen, är en egensinnig skapare, som vet vad han gör.

Här gestaltar han, utan att visa upp det, den Bergmanska regi­synen, den berömda person­instruktionen (om den nu alltid fungerade just så?). Hur han inte böjer och stressar skådespelarna in mot en tolkning eller vision utan snarare värmer uppifrån, så att aktören öppnar sig och börjar skapa själv.

Så ser det i alla fall ut här, och ensemblen, ingen nämnd och ingen glömd, är avspänd, rolig, intelligent och mänskligt rörande i sitt ojäktade, lätta pingpongspel som osökt innesluter publiken.

I andra ”akten” efter ett glittrigt ridåfall är vi ute i verkligheten, det vill säga på filminspelning eller på bortklippta bitar av en sådan. Rök över scenen, en kvaddad bil, någons död. Här blir föreställningen något suddig och okoncentrerad. (Efteråt får jag veta att ett tekniskt fel har gjort att det kom alldeles för mycket rök på scenen, så troligen klarnar den biten.) Vi ser detta ändå med samma skärva i ögat som regissörsyrket kräver. Det teatrala i lidandet visas upp, lika väl som vi nyss i det lättsamt spelade kunde ana smärta. Alltihop är konstnärsmaterial. Och, himmelskt övermaga, ömsint och självironiskt, så avslutas denna hyllning med att Ingmar Bergman, som Vår herre själv, talar ut över församlingen om sitt verk och konstaterar att somt nog var värt att förkastas, men en hel del har han funnit gott.

Svenska Dagbladets Ylva Lagercrantz Spindler var mer skeptisk:

Jag gillade verkligen Lindeens Ångrarna och hans lika dokumentära Djur som dör. Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner är inte lika helgjuten, utan mer en rolig titel och idé som har svårt att ta gestalt och bilda en helhet. Här brottas skådespelarna med att blåsa liv i det som av Bergman bara skrevs som ofullbordade textfragment. Och som åskådare brottas man med att förstå sammanhangen.

Ändå räddas uppsättningen av de skratt som Bergmans helflummiga textfragment genererar – vad rökte han egentligen i Tyskland på 1970-talet när han skrev det refuserade manuset Kärlek utan älskare? För den som själv har författardrömmar är det också skönt att inse hur mycket skit det kan rinna genom pennan innan det blir något riktigt bra, även hos de stora mästarna.

Expressens Jonas Holmberg var däremot hänförd:

Uppsättningen motbevisar sin egen titel – drömmarna kunde visst realiseras, om än i ett mindre kostsamt medium än filmen. På Stadsteaterns scen är produktionen inledningsvis enklast möjliga. Några fällstolar på en röd heltäckningsmatta, en diabildsduk – vi känner igen uppställningen från Lindeens genombrott Ångrarna – i bakgrunden.

De sex skådespelarna slungar sig genom arkivet.

Bortsorterade scener spelas upp i rask takt, den ena mer halsbrytande än den andra. Det är helt briljant.

Ingen kan som Bergman gifta kärnfulla kvickheter med isande insikter, textbearbetningen är skicklig och ensemblen fläckfri.

Trots att det återkommande temat är en desperat längtan efter icke-existensen slutar jag aldrig skratta.

Pjäsens andra halva är mer komplex och visuell men tyvärr svagare. Omedelbarheten går om intet i rökridåerna efter en bilkrasch.
Sammantaget är ändå Lindeens uppsättning intelligent, gripande och hejdlöst underhållande. Dess larmande tillgjordhet är en fröjd för vackra ögon, liksom för alla oss andra.