Dagen slutar tidigt

Om föreställningen

Radioteaterns chef Herbert Grevenius hyllade Bergman i en artikel i anslutning till sändning och beskrev pjäsen som "spelet om Envar i ny och frejdig stöpning med en slutvinjett som naturligtvis kan uppfattas symboliskt men nog inte ska tas på det viset."

I sin helhet:

Ingmar Bergman, som åstadkommit så mycket rabalder det senaste decenniet, är nu en 34 års man med ett flertal barn men betraktas av bedömare alltjämt gärna som en gymnasist i pubertetskris. Varför? Kanske därför att han envist skriver om konfrontationen mellan livet och barndomsidyllen, mellan unga sårbara människor och äldre i pansar och mask, om kärleken och döden.

Det gör emellertid de flesta författare som det är något med. De klokare och försiktigare av dem lindar bara in det lite mer eller uttrycker det lite krångligare. Ingmar Bergman har inte gjort det. Nog för att han skulle haft lust. Men han är för otålig.

Men inte ser världen ut så där som i hans pjäser och hans filmer? Jo, för honom. Och det märkliga är att han så många gånger fått den stora publiken att acceptera en verklighetsbild, som den ändå kanske instinktivt värjer sig emot. Kanske man i det sista kan finna en förklaring till den irritation han väckt och väcker. Vore han en himlastormare och radikal och utvecklingsoptimist skulle han lugnt få måla för den tongivande falangen. Nu accepterar han istället en närmast konservativt borgerlig livssyn men utan trygghet, på gungande grund, och det är ju inte bra det heller för vänskap och hjälpsamhet från den kanten.

En bekant filmman ringde upp honom och sade:

”Jag har en idé. Vi ska göra nånting kristet tillsammans. Det ligger i tiden. Människorna vill ha nånting sådant.”

Det blev inte nånting sådant. Ingmar Bergman kallar sina pjäser moraliteter och skulle säkert också kalla sina filmer så, om det vore tänkbart att en film kunde kallas så. Moraliteter benämndes vissa medeltida spel. De handlade om ont och gott, om Guds och djävulens kamp om människans själ, och Ingmar Bergmans pjäser är alltså avsedda att vara ett slags moderna motsvarigheter till dessa spel. Han arbetar med begreppen Gud och djävul och därmed menar han ungefär ljus och mörker men ljuset kan allteftersom det faller sig också vara djävulen och mörkret Gud. Jorden betraktar han gärna som helvetet, dock ett helvete med underbara mornar.

Hans livskänsla är kort sagt religiös och det var detta den bekante filmmannen nosat upp men att fördenskull som emellanåt skett också på andra håll förse Ingmar Berman med bruksanvisningsetiketten Kristen är nog bra lättsinnigt, i varje fall om man vill hålla på nån reda i begreppen.

En regissör som satte upp en av hans pjäser, sade till mig:

”Ja, snacka vad han vill om moraliteter och hur som helst så när man sysslar lite mer med hans figurer märker man att de psykologiskt hänger väldigt fint ihop. ”

Karakteristiken passar väl in på Dagen slutar tidigt, som skrevs 1947 och med stor framgång uppfördes på Göteborgs Stadsteater. Det är spelet om Envar i ny och frejdig stöpning med en slutvinjett som naturligtvis kan uppfattas symboliskt men nog inte ska tas på det viset.