Jarl Kulle
Ledande svensk film- och teaterskådespelare under 50- och 60-talet med en närmast elektrisk karisma och oefterhärmelig replikföring.
Jarl Kulle
Ledande svensk film- och teaterskådespelare under 50- och 60-talet med en närmast elektrisk karisma och oefterhärmelig replikföring.
"Jarl var en skådespelare som jag älskade och som jag fortfarande tänker på med en oändlig kärlek och beundran."
Ingmar Bergman
Om Kulle
Född Jarl Lage Kulle i Ekeby, Malmöhus län, den 28 februari 1927. Han växte upp i Rebbelberga utanför Ängelholm som son till en charkuterist. Hans skådespelartalanger upptäcktes tidigt i Folkskolan av en lärarinna och han började ta tallektioner vid Karl Nygren Klosters talskola i Alvesta för att få bort den skånska dialekten.
Som sextonåring deltog Kulle i Aftonbladets talangtävling Vi som vill opp. Han började samma år att ta lektioner i Stockholm samtidigt som han arbetade som springschas på Swings Sportdepå. Ett jobb som han dock fick sparken från efter att ha ertappats läsande dikter på toaletten. Sedermera fick han hjälp av personer från hemorten för att kunna studera på heltid. Han studerade bland annat vid Gösta Terserus teaterskola och vid tredje försöket kom han 1946 in vid Dramatens elevskola. Där ansågs han tidigt vara en påtaglig begåvning och Mimi Pollak såg honom som en utvald med ett stort mått av egen skapande fantasi.
Under studietiden fick han sitt första engagemang på Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg. Efter examen 1949 blev han mer eller mindre fast engagerad på Dramaten och förblev där stora delar av sin karriär med utflykter till privatscener som Oscars-teatern och Vasateatern, där han odlade andra sidor av sin stora repertoar. Hans stora scengenombrott kom 1950 med rollen som Don Lissardo i Calderóns Hus med dubbel ingång. Han var utan tvekan en skådespelare med hög utstrålning och stort tekniskt kunnande med en mycket mångskiftande repertoar, däribland paradnummer ur den stora dramatiken av bland annat Shakespeare och O'Neill (han spelade Edmund i världspremiären av Lång dags färd mot natt 1956) likväl som ur musikalens värld. En av sina största framgångar som musikalartist firade han som professor Higgins på Oscars-teatern i My Fair Lady i två omgångar 1959–1961 och 1977–1979.
Som ett självklart klimax på de många älskarrollerna under 1950-talet kom Molières Don Juan 1958, om vilken kritikern Per Erik Wahlund konstaterade: "att han fyller alla yttre krav på en kvinnotjusare torde det inte finnas en dam i salongen som vill bestrida." En dam i publiken tyckte till och med att det var svårt att höra vad Kulle sa eftersom hans trikåer var så trånga. Han hade redan 1954 spelat en mer vilsekommen Don Juan i Tjechovs Stackars Don Juan och skulle återkomma till rollen i både Bergmans Djävulens öga och 1976 i farsen Familjen Don Juan på Vasan.
Kulle var ett hett villebråd för veckopressen under 50-talet och autografhungriga flickor väntade vid sceningången var han än uppträdde. I tidningar skrevs det om hans fastighetsaffärer, hästar han ägde, styrelseposten på Sandrews, gården i Skåne och slutligen hans äktenskap med Louise Hermelin 1960.
Även filmskådespelaren Kulle var flitigt använd och uppskattad. Han gjorde sin första större roll 1950 i filmatiseringen av Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes och arbetade med Bergman för första gången i Kvinnors väntan. Han återkom i dennes regi 1955 då Bergman fördelaktigt utnyttjade Kulles utstrålning och den ibland leende ironin i hans stil som förödande charmör i Sommarnattens leende. Kulle hade sedan huvudrollen i några av 1960-talets kommersiellt mest framgångsrika filmer Änglar, finns dom? och Käre John. Han regisserade även sig själv, med växlande framgång, ett par gånger. Piraten-filmatiseringen Bokhandlaren som slutade bada från 1969 blev en respektabel framgång medan däremot Vita nejlikan från 1974, med Kulle som superförförare, blev ett pinsamt misslyckande. Kulle höll sig från filmen under återstoden av 70-talet.
1982 gjorde han en formidabel comeback i Bergmans Fanny och Alexander som den vidlyftige Gustav Adolf Ekdahl, en roll som gav honom en Guldbagge. Rollen innebar en nystart för Kulles karriär och han återvände samma år till Dramaten. 1984 gjorde han där titelrollen i Kung Lear, en uppsättning som även innebar Bergmans återkomst till den svenska nationalscenen. Fyra år senare spelade han återigen Lång dags färd mot natt, denna gång i Bergmans regi och i rollen som James Tyrone. En av sina finaste roller gjorde Kulle kanske mot slutet av sitt liv i tv-filmen Hemresa efter Sven Delblanc där han med mycket mindre medel gestaltade en döende författares uppgörelse med sig själv och sitt liv.
Kulles teatrala framtoning var populär och lätt att imitera och han riskerade ibland att bli en parodi på sig själv. Men när han spelade rätt roll, för rätt regissör, var han dock tveklöst en av landets ledande aktörer under 1900-talet.
Med Eric Wennerholm som spökskrivare gav han 1979 ut sin levnadshistoria med titeln Jag kulle. 1983 ersatte han Georg Rydeberg som uppläsare av Tennysons Nyårsklockorna på Skansen. Han arbetade även tidvis som lärare i scenframställning vid Dramatens elevskola 1957–1958.
Förutom äktenskapet med Louise Hermelin 1960–68 var han även från 1976 gift med Anne Nord. Hans dotter Maria Kulle är skådespelare och belönades 2005 med en Guldbagge för sin roll i Fyra nyanser av brunt.
Jarl Kulle avled i Gregersboda den 3 oktober 1997.
Källor
- Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning, red. Uno Myggan Ericson, (Höganäs: Bra böcker, 1989-1993).
- Svensk filmdatabas.
Holbergmedaljen (1997)
Svenska Akademiens teaterpris (1994)
Sydsvenska Dagbladets kulturpris (1984)
Guldbagge (bästa manliga huvudroll) för Fanny och Alexander (1983)
Litteris et artibus 1982 (1982)
Dramatens O'Neill-stipendium (1982)
Guldbagge (bästa manliga skådespelare) för Bröllopsbesvär (1965)
Bodil (bästa manliga huvudroll) för Den kære familie (1963)
FIB:s filmpris (bästa manliga biroll) för Fröken April (1959)
Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium (1953)
Svenska Dagbladets Thaliapris (1952)