Don Juan
Bergman ger Molière som komisk skolteater med en hal och undanglidande Ernst-Hugo Järegård som Sganarelle.
Om uppsättningen
Bergmans andra iscensättning av Molières pjäs var spexigare än den första, kanske med hänsyn till den unga publiken. Kritiken var dock nådig.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Don Juan [sp. uttal dcNxwa´n], ursprungligen en spansk sagofigur, känd som den evige kvinnoförföraren. Alltsedan Tirso de Molinas komedi "El burlador de Sevilla y convidado de piedra" ('Bedragaren från Sevilla och stengästen', tryckt 1630) har historien om den aldrig tillfredsställde förföraren D. ständigt varierats i litteraturen. Hos Molière ("Don Juan ou le Festin de Pierre", 1665; "Don Juan") är D. den moderne intellektuelle som analyserar sina handlingar. I Mozarts överdådiga opera "Don Giovanni" (1787; libretto av Da Ponte) sätts kvinnorna och tjänaren Leporello i förgrunden och D. ses som en komisk-tragisk gestalt. Viktig för utvecklingen blev E.T.A. Hoffmanns novell "Don Juan" (1813), där D. är den desillusionerade idealisten. Hos Lord Byron är D. i hans långa dikt med samma namn (ofullbordad, 1818-23) den unge man på vars öden och äventyr Byron hänger upp erotiska episoder, romantisk naturskildring och bländande kvick, ibland bistert sarkastisk samhällskritik. Kierkegaard ser i D. den ångestridne, ständigt strävande som i motsats till Faust saknar mål för sin strävan. D. blir där sinnebild för skådespelaren och konstnären. Camus betraktar i essän "Le Don Juanisme" (1942) D. som en absurd hjälte, en Sisyfos på erotikens område. I Sverige har stoffet på senare tid särskilt fascinerat Lars Gyllensten ("I skuggan av Don Juan", 1975, "Skuggans återkomst eller Don Juan går igen", 1985).
Ingmar Bergman satte upp Molières Don Juan tre gånger:
1955 i Malmö, med Georg Årlin som Don Juan och Toivo Pawlo som Sganarelle
1965 på Dramaten med Georg Årlin återigen som Don Juan och Ernst-Hugo Järegård som Sganarelle
1983 i Tyskland, först på Landestheater Salzburg och sedan på Cuvilliéstheater München, med Michael Degen som Don Juan och Hilmar Thate som Sganarelle
Bilder / videor
Medarbetare
- Margaretha Byström, Charlotte
- Hans Strååt, Don Carlos
- Sven Nilsson, Don Alonso
- Ragnar Arvedson, Stengästen
- Christina Frambäck, Mathurine
- Björn Gustafson, Herr Dimanche
- Axel Düberg, Pierrot
- Åke Lagergren, Francisque
- Lenn Hjortzberg, La Violette
- Per-Olof Ekvall, Ragotin
- Mona Andersson, Sufflösen
- Beata Bergström, Fotograf
- Molière, Författare
- Yngve Rundgren, Inspicient
- Arne Lundh, Peruk och mask
- Ingmar Bergman, Regi
- Sven Erik Skawonius, Scenografi
- Kristina Adolphson, Donna Elvira
- Georg Årlin, Don Juan
- Einar Axelsson , Gusman
- Ernst-Hugo Järegård, Sganarelle
- Tor Hedberg, Översättning