Skrifter, 1942

En bekännelse eller Rädd att leva

Pjäs som sedan blev filmmanus.

Om texten

Varken pjäsen eller filmen uppfördes någonsin (men likheter finns med senare alster).

Direktör Hanner griper med sin väldiga hand om det bräddade gladet, han reser sig och håller tal för sin son:
– Clas-Göran, min pojke! – – –
Detta är vad han har väntat på hela tiden. Denna pinsamma stund, då hans far skall ställa sig där, väldig, skrattande och oövervinnerlig och hålla tal till honom, Clas-Göran. Han sänker huvudet och snurrar på sitt glas.
– Jag ska inte hålla något högtidligt tal. Det varken vill jag eller kan jag. Jag vill bara säga dej det som en far säjer till sin son på denna dag: Du upptages nu i de fullväxta männens – de mogna männens krets. Din bana ligger jämn och rät framför dej. Du får börja ditt liv bekymmersfriare än de flesta, och med större resurser än de flesta. Men därför kommer man också att fordra mer av dej än av andra. Jag började med två tomma händer…
Nu kommer det, tänker Clas-Göran. Hans förbannade märkvärdighet ska dom ha i sej så att dom inte glömmer den. Se bara så dom sitter här och lyss och beundrar. Marianne var har du ögonen. Marianne, det är ju jag …..!!”