Skrifter, 1980

En själslig angelägenhet

Detta är manus till det som var tänkt som Bergmans berömda försök med att göra en film helt och hållet i närbild.

Om texten

Det blev aldrig någon film, däremot en radiopjäs regisserad av Bergman själv och senare scenuppsättningar i bland annat Bryssel och Paris.

Ur förordet:

Den här texten är svårläst, i högsta grad ett halvfabrikat. Jag har många gånger beklagat att man måste använda ord i ett filmmanuskript. Att det inte finns ett notsystem, som på ett redigt sätt återger filmens struktur, rytm, tonfall och allmänna utseende. I det här fallet finns alltså enbart ord, i stort sett de ord, jag låter Viktoria Egerman uttala. (Det bör kanske påpekas att samma skådespelerska spelar alla de talade rollerna, utom den gamla kvinnan i slutscenen.) Att tillnärmelsevis försöka beskriva hur och varför Viktoria säger sina ord är meningslöst. Jag har den här gången dessuton [sic] avsått från pausering, angivande av lokalisering och sinnesstämningar. Var och en får lov att använda sin fantasi, det blir roligare så.

Jag kände i min ungdom en jonglör, som åtminstone i sin glans dagar åtnjöt stort anseende för skicklighet på gränsen till det uppseendeväckande. Han anförtrodde mig en afton, under rusets inverkan, att han närde en dröm, eller snarare en besatthet: då man håller nio bollar i luften, ska en av bollarna bli stående orörlig nittiotre centimeter från exekutörens vänstra handflata under en tidrymd av något mer än en sekund. Jonglören övade detta konststycke hela livet, jag tror inte att han lyckades. Detta att lyckas eller misslyckas måste likväl ha varit av underordnad betydelse för en man med ett sådant livsmål.