Teater, 1950

Guds ord på landet

Bergman återvänder till Göteborgs stadsteater efter ett års frånvaro med den första svenska iscensättningen av Ramón María del Valle-Incláns Goyainspirerade burlesk.

"Skulle jag nu nämna en handfull av våra främsta regissörer, så känner jag mig säkrare på att han skulle vara med, än på vilka som borde bli de fyra andra."

Ebbe Lind om Bergman i BLM

Om uppsättningen

Guds ord på landet var en riktig skandalföreställning där Karin Kavli i slutscenen visade betydligt mer hud än brukligt. GPs Elis Andersson uppmanade ironiskt: "Moralister i alla stadsdelar, förenen Eder! Här säges det och göres saker!". Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen konstaterade: "Ja, den kvällen fick Göteborg något att tala om."

Grevenius recension gav en mycket levande bild av föreställningen: 

De två timmarna pjäsen varar är sprängladdade. Vilken apparat! tänker man. Vilket uppbåd av folk! Sen tittar man efter lite närmare. Alltihop är gjort med ett tjugotal artister! Inga statister. Landsvägen löper i Carl Johan Ströms bild i en upphöjning tvärs över scenen. Bakom vägbanan rullas då och då in ett par uppställningar, kyrka värdshus, klockarbostad, låt vara under gnissel från Stadsteaterns berömda men vid det här laget tydligen åtskilligt förslitna maskineri. Inga nummer med rundhorisont. Allt är märkt med svart och mitt i det svarta blommar en sol som en purpurröd ros. Ett par gitarrister och en trumma, det är hela musiken. Enklare kan det inte göras. Redan i Caligula lyckades Ingmar Bergman med litet personuppbåd och knapp dekor skapa konstnärlig massverkan. Där gav den strama pjäsen nästan av sig själv en sådan lösning. Att finna enkel och sluten form för ett så kaotiskt stycke som Valle-Incláns är betydligt svårare. Men så här ska det tydligen göras.

Att Guds ord på landet var en utstuderad historia där Bergman gav prov på sadistiska drag hindrade inte kritikerna från att hylla hans behärskning av stoff och medel. I GP skrev Elis Andersson: "Han pressar pjäsen till sita droppen på mustiga effekter, försummar intet som i bokstavlig mening kan göras till skådespel".

Bergmans regi av Karin Kavli lyftes fram av Carl Cramér i Ny Tid: "Han tycks kunna leta fram strängar hos henne, som hon inte spelar på annars. Blond, mjuk, glittrande och nyfiken på livet träder hon in i pjäsen. [...] Sedan är hon fast i sin kättjefulla lusta, och när den lynchningsrasande hopen hittat henne på lönskolägret, river hon själv av sig blusen och står där i sin röda underkjol som en triumferande synderska och häxa."

Ebbe Linde lämnade föreställningen övertygad om Bergmans storhet. I sin recension i BLM skrev han:  "Skulle jag nu nämna en handfull av våra främsta regissörer, så känner jag mig säkrare på att han skulle vara med, än på vilka som borde bli de fyra andra."

Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet avvek från hyllningskören och menade att vi i svensk teater:  "inte har kryddor starka nog i våra skådespelares och skådespelerskors temperament för att ge den rätta rivande smaken åt spanska folkrätter”.  

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Almqvist och Wiksell, 1968).

Guds ord på landet är en makaber, Goya-inspirerad "komedi" som utspelas i Spanien vid sekelskiftet. Mari-Gaila är gift med Pedro Gailo och tillsammans har de en dotter, Simonina. Mari-Gaila är så underskön att alla män, inklusive de blinda, faller för henne. Byns kvinnor finner hennes uppträdande skandallöst, men hyser samtidigt en viss respekt och beundran för henne. Alla utom Pedros syster, änkan Marica som anser att Mari-Gaila dragit vanära över familjen.

Pedro har ytterligare en syster, Juana, även hon änka och mor till en allvarligt psykiskt och fysiskt funktionshindrad son, Laureano. Juana drar runt på vägarna med sin son och tjänar sitt levebröd genom att visa upp honom som missfoster på olika marknader runt om i landet. När hon dör uppstår ett stort gräl i familjen över vem som ska få ta över ansvaret för och fortsätta tjäna pengar på Laureano.

Snart avgörs att Marica och Pedro ska dela på ansvaret. När Mari-Gaila är ute på vägarna träffar hon Setimo Mjau, en mystisk gatukonstnär som säger sig ha förmågan att se in i framtiden. De förälskar sig i varandra och inleder en affär, men när Laureano dör och deras affär uppdagas, faller Mari-Gailas värld samman och hon torteras av byborna.