Skrifter, 1954

[Om Spöksonaten]

Bergman om Strindbergs drama, apropå sin andra uppsättning.
"Det jag gillade bäst var garderoben som beboddes av en mumie, den döde på trappan och Frökens olust för mat."

Om texten

I programbladet till sin andra uppsättning av pjäsen skriver Bergman om sina tidigare erfarenheter av Strindbergs drama och om sin reaktion på Olof Molanders uppsättning på Dramaten 1942. I texten berättar Bergman att han var tolv år när han läste Spöksonaten första gången: "jag hade köpt den på antikvariat och hade tänkt mig att framföra den på min dockteater, namnet attraherade mig synnerligast." Stycket gjorde emellertid inga vidare intryck på honom: "Det jag gillade bäst var garderoben som beboddes av en mumie, den döde på trappan och Frökens olust för mat." Han fortsätter med att berätta om sin första uppsättning av pjäsen, med  Gunnar Björnstrand i rollen som Översten. Han var nöjd med sin uppsättning; man fick viss framgång och "den bräckliga ensemblen lyftes som på en våg av dramats väldighet". Men:

Så kom den stora allt förkrossande upplevelsen: Molanders föreställning på Dramaten året därpå. Aldrig har väl en tuppkyckling fått galandet i vrångstrupen med sådant eftertryck som jag fick den kvällen, och under en svart och regning djurgårdspromenad beslöt jag att lämna gycklarvagnen och följa mina goda föräldrars önskan: de fortsatta studierna. Det jag varit med om den kvällen på teatern tycktes mig absolut och ouppnåeligt – och är det fortfarande.

Molanders föreställningar av Damaskus, Drömspelet och Spöksonaten står fortfarande som tre föredömen och deras betydelse som undervisning och mönster kan varken mätas eller vägas. Vad Molander överhuvud givit oss yngre regissörer blir väl aldrig utrett, men oavsett vilka utländska förebilder vi hållit oss med genom åren måste vi erkänna honm som vår verkligt store läromästare.

Man kan möjligen säga att aftonens föreställning är ett kärleksbarn. Mitt försök i Medborgarhuset är mamman, Molanders Spöksonat är den befruktande pappan och barnet – ja barnet har naturligtvis starkt tycke av båda föräldrarna men är därför ingen slavisk kopia, snarare tvärtom, han har sannerligen travat sina egna vägar.

Hoppas nu bara fadern vill kännas vid den lille.

Ingmar Bergman