Sextiofyra minuter med Rebecka

Om texten

Manuskriptet har en spännande tillkomsthistoria. Det lite udda tidsformatet beror på att filmen skulle ha utgjort Bergmans halva av den film han skulle göra tillsammans med Federico Fellini, men därav blev alltså intet. Sedan var det tänkt att manuset skulle utvecklas till en egen långfilm, men också detta rann ut i sanden.

Ur inledningen:

ÄKTENSKAPLIGT SAMTAL.

Ett rymligt hotellrum typ Hilton med vita väggar och alla bekvämligheter, angenämt opersonligt. David och hans hustru Rebecka ligger nakna bredvid varandra i de stora sängarna. Det är söndag eftermiddag och vinterskymning. Stor klockringning från staden.

Rebecka: Ge mig din hand. Lägg den vid mitt bröst. Jag är så otrygg. Det började redan tidigt i morse. Antagligen har det med mitt tillstånd att göra. Tror du inte det. Jag läste i nån bok att särskilt tredje och ibland fjärde månaden är – Jag behöver nog vara hos dig hela tiden. Jag klarar inte det här med mötas och skiljas. Det är kolossalt romantiskt men – .  Nu ska du höra. Så här gick det till. Jag vaknade väldigt tidigt. Det var alldeles tyst i hela huset och gatan var tyst. Jag steg upp och ställde mig mitt på golvet. På något vis kände jag att det var kallt. Jo det var kallt. Det var precis i skymningen allting var gråskaligt lite halvt utsuddat. Det var då jag hade min upplevelse, eller vad jag ska kalla det. Kära kära du. Nu blir det svårt att förklara. Jo så här var det. Jag förstod plötsligt något om mig själv. Något alldeles fundamentalt. Nej inte förstod, det är så välordnat. Jag upplevde. Fast det är också ett dåligt ord. Jag sträckte ut handen och kände på bordet, jag kände på nattlinnet, jag såg mig omkring. Jag fick en sorts smal förnimmelse av bordets stadighet, av tygets mjukhet. Av kylan, golvets kyla. Synintrycket var alltså begränsat, snålt på något vis. Jag kan inte uttrycka det här! Hur ska du kunna förstå. Och så hörde jag mig själv säga med alldeles lugn röst. Jag är utanför. Jag är instängd. Det är ingen som har stängt in mig. Orsakerna är alldeles likgiltiga de har inte med själva saken att göra. Nej vänta. Säg ingenting. Då tappar jag bara tråden. Och nu håller luften på att ta slut. Och alla intryck bleknar. Blir smala och tomma. Och alla röster blir avlägsna. Tror du det här är havandeskapsidéer. Tror du det. Tänk om den arma ungen ligger i magen och tynar. Det är nästan spöklikt. Vet du varför. Jo när jag talade om den där upplevelsen så är den redan overklig, som om den hade drabbat någon annan. Och ändå var den så fruktansvärt påtaglig! När jag berättar om den, är det som om jag berättade om något som jag just har läst! Nu är du ledsen för att jag har berättat allt det här, eller också tänker du att det är lite nervositet. Vilken tid måste du resa. Är du hungrig. Ska vi beställa något att äta. Jag kör dig till flygplatsen. Ringer vi varandra i kväll när du kommit till London.