Spårvagn till lustgården

Om uppsättningen

Göteborgs stadsteater var bra på att ta till sig den nya dramatik som efter kriget välde in från USA och England. Tennessee Williams A Streetcar Named Desire (på svenska senare kallad Linje Lusta) var inget undantag. I denna uppsättning rörde sig Bergman mot en mer skådespelarorienterad och minimalistisk stil som med åren skulle bli ett av hans signum. 

Föreställningen hyllades unisont av landets kritiker, där GPs Elis Anderson gick i bräschen:

Det kan först som sist sägas: premiären i går var inte bara säsongens utan många års största seger för Stadsteatern. En stor teaterförfattare, en kongenial regissör, Karin Kavlis överlägsna tolkning av en till omfång djup och gigantisk roll och runt henne ett individuellt spel och ensemblespel, vars make man sällan sett – vad kan man mer begära!

Karin Kavlis rolltolkning av Blanche du Bois formades vidare, enligt Ebbe Linde, till: "en av de största konstnärliga segrar som denna framstående aktris någonsin vunnit". Anders Ek spelade Stanley Kowalski, den roll som på Broadway och senare på film blev Marlon Brandos genombrott. Ingmar Bergman utnyttjade framförallt dennes akrobatiska förmåga. Hans gravida hustru Stella spelades av Annika Tretow som: "utsökt kompletterade med sin lustiga knyckiga charm och omedelbara värme".

I övrigt fascinerade kritikerna av Carl Johan Ströms scenbild som använde sig av såväl vridscen och riktiga bilar som en hög biograf för att skapa atmosfär. Ebbe Linde gav en utförlig beskrivning: "Till vänster ett stort hyreshus, till höger lokaliteten Desire eller Lustgården, här uppfattad som en non stop bio. Folk strömmar ut förbi den röduniformerade negerportiern, flottister och flickor; cyklar bestigs, en hel bil fräser iväg och rusar ut."

Elis Andersson vävde in en inlevelsefull bild av Bergmans iscensättning i sin överväldigade recension:


Ingmar Bergman har vid ett par tillfällen betygat, hur glad han varit åt stoffet. Det har också varit plastiskt, att han generöst avstått från effekter som Tennessee Williams erbjudit. Han har helt enkelt inte behövt dem, så som han byggt upp huset i Desire och gatan och utnyttjat vridningen. Han har samordnat alla dessa tusen ljud, som forsa genom och omkring huset: gatans rassel, försäljarnas rop, åska regn och kyrkklockorna, ett mäktigt förråd av ljudkulisser – med ljusreklamerna och den tämligen slitna interiören till en suggestiv bakgrund för Blanches öde. Han har antytt dagarnas gång och ödenas skiftningar med ett symboliskt äppelträd, som lever sitt liv i Desire, från blomning till skörd. Det finns överhuvud många utsökta smådrag i föreställningen.

Gunnar Bergman sällade sig till kören av hyllningar och framhöll regissören Bergman framför dramatikern Williams: 
"Den var fint artistisk i varenda detalj och sammanhållen av en medveten och med kraft genomförd helhetssyn, som nog gjorde stycket förnämligare än det i själva verket är. En habil historia blev ett bländande konstverk, teatermässigt sett."

Ebbe Linde i DN hyllade Bergmans utveckling i Göteborg: "Ingmar Bergman kom till Göteborgs Stadsteater som en begåvad excentriker. Han lämnar den efter två år med ett mästerprov, som visar en mogen kraft, en av landets kunnigaste teaterregissörer."

Herbert Grevenius i Stockholms-Tidningen, var inte sämre: 
"Hela föreställningen hade med sin must och sin melodi, sin kraft och sin mjukhet en helt personlig prägel. Med den har Ingmar Bergman gjort sitt mästerprov och med den lämnar han Göteborg."