Teater, 1963

Vem är rädd för Virginia Woolf?

Europapremiären för Edward Albees drama på Dramaten.

"Det är som om en mäktig PR-organisation plötsligt har trätt i pornografisk verksamhet."

Allan Fagerström i Aftonbladet

Om uppsättningen

Scenbilden gick i grått och fungerade, enligt Henrik Sjögren, som en vägg mot vilken regissören ställde de fyra rollerna. Ebbe Linde kallade det "Hadesgrått" i sin recension i Dagens Nyheter. Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning spann vidare på valet av färgskala:

Ingmar Bergman anslår spelets ton med denna filmgråa bild, där ljuset släcks när spelet skall börja eftersom det börjar med att George och Martha tänder ljuset när de kommer hem på nattkröken efter en fest. Men då har man alltså redan haft god tid på sig att tutta på detta utbränt askgråa rum där man omöjligen kan vänta sig att något trevligt skall hända och möter alltså Albees drama förvarnad, och på samma gång med en känsla av overklighet (drömmen lär ju för de flesta vara utan färger).

I Svenska Dagbladet menade Per Erik Wahlund att Bergmans hela strävan "gått ut på att i en omgivning av råttgrå mobilier och disktrasefärgad bomullskretong fastnagla ett skymfernas och förödmjukelsernas mönsteräktenskap, ett könens ställningskrig, ett gemensamt lidande, uthärdligt just därför att det trots allt är gemensamt."

I övrigt hade Bergman knappast hållit tillbaka. Ebbe Linde beskrev hur Bergmans "gamla frenesi brände till då och då i den nya intimiteten. När texten låter någon sjunka sittande till golvet, fick hon ligga raklång och hamra; en föreskriven kyss 'inte alltför flyktig', blir en halv våldtäkt: han har tagit ut svängarna ordentligt."

Föreställningen blev därmed också slagträ i debatten om Bergman explicita sexskildringar på scen och film. Att den sammanföll med premiären av Tystnaden gjorde givetvis inte saken bättre. Bland annat skrev Allan Fagerström i Aftonbladet, "Det är som om en mäktig PR-organisation plötsligt har trätt i pornografisk verksamhet".

Källor

Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1968).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Recensionerna av föreställningen var minst sagt blandade. Tord Baeckström i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning motsatte sig föreställningen tydlighet: "Det är gjort med tydlig avsikt alltsammans och målmedvetet genomfört; frågan är om det inte är för föregripande och förestavande tydligt: så snart man känner att en regissör vill dirigera alla ens reaktioner efter sin vilja är det något inom en som sätter sig till motvärn. Vi vill just på teatern ha ett slags frihet att välja (som man inte har på bio)." Han hade också en förklaring till Bergmans tillspetsning av dramat:

När de båda makarna till sist är ensamma är de tomma och avslappnade som efter en hatets orgasm. Vad man inte säkert vet är om detta eller något liknande hänt många gånger förut hos dessa människor som måste vara vana vid våta nachspiel, och alltså inte har den innebörd av något oerhört och oåterkalleligt som det synes ha eller om det verkligen sker något avgörande mellan George och Martha i och med livslögnen, inkarnerad i dagdrömmen om sonen som de aldrig fick, definitivt avlivas. Så som slutscenen spelades på Dramaten blir det senare alternativet kanske osannolikare. Men något otillfredsställande ligger i ovissheten. Det är något i detta oerhört skickligt gjorda drama som inte stämmer: ingetdera alternativet håller vid närmare eftertanke det är väl därför Bergman valt att ge spelet en overklighetens distans.

Clas Brunius i Expressen kallade föreställningen "ett stort teatraliskt hokus-pokus: ungefär som man har känt sig efter mången film av Ingmar Bergman". Han tilltalades dock av de starka bilderna:

Nu tänkte man, efter första akten, att Albees bästa krut var bortskjutet. Men då kommer Ingmar Bergman, som instruktör av Bibi Andersson, men den förödande kanonad mot våra hjärtan. Hon kommer in, färdigspydd från toaletten, med sitt rena ansikte nedsölat av läppstift, men knotiga knän och slappa strumpfötter, en bild av den mänskliga ödsligheten som inte ens har vett att äga sjukdomsinsikt.

Hårdast i sin kritik var Allan Fagerström i Aftonbladet, som inte skrädde med orden:

Men vilken baksmälla på redovisningens dag! Edward Albees, när han en gång ska motivera detta ideologiska trams, Ingmar Bergmans, när han ska förklara varför han ansträngde sig före alla andra i Europa att visa detta konstnärligt sterila paket, och Harry Schein, när han ska bevisa att det är samhällsfarligt. HERRE GUD, har allesammans som bestämmer glömt vad som menas med farligt? Är det så enkelt som att säga 'kukfan' at Dramaten?.

Ove Sandell i Arbetet stod för det mest positiva mottagande och kallade bland annat föreställningen "ett skakande andligt stripteasenummer och en civilisationskritik som går på djupet" och skrev vidare: "Han har skapat en kryddstark, frän och hänsynslös men artistiskt precis föreställning, ett sceniskt knockoutslag"Inte heller Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet kunde värja sig mot "den flödande frenesin, den dynamiska kraften och den teatraliska självklarheten i detta skådespel om äktenskapet som en avloppsbrunn".