Om Andersson

Född den 14 februari 1932 i Stockholm som dotter till flaggstyrman Johan Valfrid och Agda Teresis Andersson. Hon började studera vid Calle Flygares elevskola redan som 15-åring och fortsatte sedan som elev på Oscarsteatern där hon bland annat medverkade i Annie Get Your Gun och Snövit vid barnmatinéer.

Harriet Anderssons första filmkontrakt gällde reklamfilm. Mellan 1950 och 1952 gjorde hon 11 filmroller, från statistroll i Motorkavaljerer till en huvudroll i Trots. Den senare var skriven av Vilgot Sjöman och regisserades av Gustaf Molander. Hon upptäcktes i denna veva av Ingmar Bergman som gav henne rollen som Monika i Sommaren med Monika. Samtidigt som hon gjorde succé på bio fortsatte Andersson sin revykarriär på Scalateatern där hon bland annat sjöng Vill ni ha en sommar med Monika?. Bergman skräddarsydde sedan roller för henne i filmer som Gycklarnas afton, En lektion i kärlek, Sommarnattens leende, och Såsom i en spegel. 

1953 följde Andersson med Bergman, med vilken hon även hade ett förhållande, till Malmö stadsteater. Hon väckte där uppseende i bland annat Bergmans uppsättningar av Pirandellos Sex roller söka en författare, Kafkas Slottet, och som Rakel i Vilhelm Mobergs Lea och Rakel. 1956 återvände hon till Stockholm och fick där stor uppmärksamhet för titelrollen i den nyskrivna pjäsversionen av Anne Franks dagbok på Intiman. Samtidigt spelade för övrigt Liv Ullmann samma roll i Stavanger.

Andersson gjorde även roller för ett flertal av 60-talets övriga ledande svenska filmregissörer, bland annat för Mai Zetterling i Älskande par och Flickorna. Under en period på sextiotalet var Andersson sambo med Jörn Donner, och de gjorde flera filmer tillsammans. För rollen i dennes Att älska från 1964 belönades Andersson med skådespelarpriset på Venedig filmfestival. 

Enligt många, och henne själv, är filmmediet Harriet Anderssons rätta element och hon har medverkat i närmare 90 produktioner för film och i tv. Under senare delen av hennes karriär märks Lars von Triers Dogville som en höjdpunkt.

I intervjuboken Tre dagar med Bergman från 1992 beskrev Ingmar Bergman Harriet Andersson som en av världens främsta skådespelerskor: "Jag tror, att kameran älskar de partiklar som omger Harriet och att hon också gillar dem."

Efter att ha spelat Agnes i Viskningar och rop, en roll för vilken hon bland annat Guldbaggebelönades 1973 och som avgjort tillhör hennes allra främsta prestationer, blev det ett uppehåll i samarbetet med Bergman. Sina två sista framträdanden under Bergmans ledning gjorde hon på 80-talet, först som pigan Justina i Fanny och Alexander, senare som nervsjuk i det avskalade tv-dramat De två saliga efter Ulla Isakssons roman.

2005 släpptes intervjuboken Harriet Andersson, där skådespelerskan – som till skillnad från många andra Bergmanaktriser avstått från rena självbiografier – frikostigt svarade på filmjournalisten Jan Lumholdts frågor. Bland annat kommenterade hon syrligt sin utveckling inom ramen för Bergmans filmer:

”Först var jag en yppig sak i Sommaren med Monika. Sen blev jag föremål för svartsjuka i Gycklarnas afton, komplett med hustrun i bakgrunden. Därefter kommer En lektion i kärlek, där jag var en liten trotsig och ledsen tonåring. Sen kom Kvinnodröm, där jag var en ledsen flicka igen och där mådde vi bägge dåligt. Sommarnattens leende började han skriva på innan vi separerade, om jag minns rätt. Om man ser på den vidare utvecklingen med mig och Ingmar då, så blev jag piga i Sommarnattens leende, visserligen älskvärd och rolig men ändå. Sen efter några års uppehåll när jag bodde i Skåne och mådde miserabelt kom manuskriptet till Såsom i en spegel. Och då är jag en oerhört sjuk människa. Sen är jag en piga till i För att inte tala om alla dessa kvinnor. Sen tog han livet av mig i Viskningar och rop. I De två saliga, som vi gjorde för tv, tar jag och Per Myrberg livet av oss och jag var galen igen. Så först gjorde han mig till piga, sen galen och sen tog han livet av mig ett par gånger.”