Om Vos

Född Marie-Anne Ericsson i Leningrad, Sovjet, den 3 juni 1923. Hennes mor var ryska och hennes far svensk. Hon utbildades vid Tekniska skolan, sedermera Konstfack. Som 17-åring antogs hon som lärling till Dramatens dekorationschef, Sven Erik Skawonius. Samtidigt fortsatte hon sina studier vid Tekniska skolan och vid Otte Skölds målarskola. Efter fyra år som oavlönad elev sökte hon anställning på dekorationsavdelningen hos dåvarande Dramatenchefen Pauline Brunius, men erbjöds istället tjänsten som dennas sekreterare. Då Olof Molander samma år behövde någon som ritade kostymerna till Körsbärsträdgården erbjöds Vos även det arbetet.

Mellan 1946 och 1981 gjorde hon kostymer och scenografi till över 120 uppsättningar av bland andra Olof Molander, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. På 60-talet blev hon produktionschef och så småningom planeringsledare. Om hennes nära samarbete med Bergman på uppsättningen av Spöksonaten 1973 skrev Dagens Nyheters Leif Zern: "Det gick inte att se var Ingmar Bergmans känsla för rummet slutade och Marik Vos tog vid".

För Bergman ritade hon även kostymerna till ett flertal filmer. Kronan på hennes livsverk blev kostymerna till Fanny och Alexander. Hon skapade totalt 250 dräkter till skådespelarna och 1000 till statisterna. 1984 belönades hennes insats med en Oscar för bästa kostymdesign. Året därpå gav hon ut boken Dräkterna i dramat om inspelningen av filmen.

Hon Oscarnominerades totalt tre gånger men var måttligt intresserad av detta. Kvällen då hon vann för Fanny och Alexander hade hon ett möte med den lokala avdelningen av Amnesty på Gotland. 1985 startade hon på Gotland Suderlammsföreningen med syfte att låta Gotlandslammen fortsätta hålla landskapet öppet och sticka klädesplagg av deras ull lokalt.

Marik Vos avled i Vamlingsbo på Gotland den 13 juli 1994. Vid hennes bortgång skrev Leif Zern:

"Marik Vos var en enkelhetens mästare. Hennes scenografier fastnade på näthinnan, och denna dragning till det renodlade gjorde henne till en självklar och kongenial medarbetare till Ingmar Bergman. Hon fogade sig alltid efter hans idéer utan att göra avkall på sitt eget absoluta gehör."

Han avslutade sin text med följande rader:

"Det är svårt att föreställa sig 'Viskningar och rop', en av Bergmans bästa filmer, utan Marik Vos kompromisslösa färgskala och djärva inredningar, som tycks smälta samman med skådespelarnas kroppar. Sådan var Marik Vos stil: funktionell, estetisk och på något paradoxalt vis osynlig. Hon var en av dem som gav plats åt dramat."