Bergman i populärkulturen

Essä

[Den här artikeln handlar, som rubriken antyder, om renodlade parodier. Vad gäller referenser till Bergman i populärkulturen av den här typen så är det ämnet för del 2.]

Vi avstår från att spekulera i varför just Bergman är så tacksam att parodiera, men konstaterar att det svenska språket är en populär ingång, liksom Bergmans visuella stil (men också ljudbild, vilket vi ska se åtminstone ett exempel på).

Och kanske, kanske har Bergmans ska vi säga ambitiösa – några skulle säga pretentiösa – anspråk med saken att göra?

Först ut är klassikern De Düva, som visades som förfilm på amerikanska biografer. Ibland var en bergmanfilm huvudnumret, och då sägs det att publiken inte alltid förstod när parodin slutade och originalet tog vid.

Lingvistiskt kanske den inte alltid är rätt ute (det där med att alla ord slutar på -ska är väl mer slaviskt än än skandinaviskt?), men när den åldrade professorn Isac spelar "badmintonska" med Döden känns allt helt rätt.

Apropå språk och den utländska fascinationen för de nordiska språkens diakriter (som gör Mötley Crüe och Häagen Dazs till ständigt föremål för uttalsförvirring bland skandinaverna), så notera gärna förtexterna till French and Saunders enastående bidrag till bergmanparodierna.

Ett av de mest berömda exemplen stod en brittisk humorgrupp för i sin film Meningen med livet:

Monty Python har för övrigt i sig blivit bergmanparodiierade, i denna trailer för en tänkt mash-up mellan Det sjunde inseglet och Life of Brian:

Förutom Monty Python är nog annars collegekillfilmen Bill & Teds galna mardrömsresa den bästa reklamen Bergman har fått (att scenen över huvud taget var en bergmanreferens lär ha gått många förbi):

Att Döden också återkommer i den underskattade Siste actionhjälten är nog minst lika mycket ovanståendes förtjänst som Bergmans.

Ja, som ni märker är det i synnerhet en film, och en scen, som återkommer bland parodierna. Det gäller inte minst alla animationer. I undergenren animerade insegletparodier så var Animaniacs (som Sverige fick den mycket bättre titeln Anima-Dårpippi) tidigt ute:

Men YouTube-generationens genier får hedersomnämndanden i vår uppräkning. Som denna pärla:

För att inte tala om denna, som kombinerar den skandianviska ikonen Bergman med en annan dito:

Och så alla mupparnas bergmanparodier! Att mupparna så gärna tog sig an honom är extra kul, eftersom de tillhörde Bergmans egna favoriter. Kanske satt han i sitt hus på Fårö (där han hade tusen – 1000 – tevekanaler) och tittade på detta när det först sändes:

Mystery Science Theater 3000 var väl ingen hit i Sverige men var ett populärt program i sitt hemland som inte försummade tillfället till en bergmanparodi.

Är ni redo för en mer komplex parafras? Vi ger er Scenes From an Idiot's Marriage, där Martin Short spelar Jerry Lewis som spelar en figur som skulle kunna vara hämtad ur en bergmanfilm. (Inslaget är alltså för övrigt lika mycket som en parodi på Bergman, med sina referenser till Nu är det kul igen och Bara på skoj, en parodi på Jerry Lewis. Som i sin tur är en parodi på det mesta.)

Äh, vi kör en skräckvariant:

I Sverige parodierar vi gärna Bergman själv, vilket beror på att personen Ingmar Bergman är vida mer bekant för svenskarna än hans filmer. Så jobbar vi. Här ett lysande exempel (men det finns andra också):

Man kunde tro att detta med bergmanparodier var något från det förflutna. Men de fortsätter uppenbarligen att komma.

En personlig favorit har vi sparat till sist. Det är den geniale franske skådespelaren Jacques Villeret, som i Claude Lelouchs Robert et Robert fick tillfälle att göra sin imitation av en bergmanfilm:

Saknar ni någon? Hör av er! (Nej, vi har inte glömt Död och pina. Men det lär bli tillräckligt mycket Woody Allen i del 2.)