Blad ur en obefintlig dagbok

Om texten

Åtminstone liknar stilen den som Bergman brukar ha i sina (ganska få) föredrag vid tiden.

Ännu så länge gör vi således våra filmer för halv maskin, hämmade av ekonomiska hänsyn, slentrian, fantasilöshet och därav följande misstänksamhet mot allt som kan lukta experiment.

Jag har en bestämd känsla av att vi leker med en jättes lillfinger, jätten själv sitter fortfarande och tar igen sig nånstans inne i mörkret men ibland tycker jag mig skymta honom och får lite svindel.

[…]

En regissör är som en organist på en stor orgel och noterna står i manuskriptet. På orgeln finns ett oändligt antal kopplingar, pedaler, manialer, pipor, stämmor. Men det heter inte Flûte eller Principal eller Sextonfotare utan Fotograf, Objektiv, Råfilm, Arkitekt, Laboratorium, Klippare, Elektriker, Skådespelare, Sminkör, Kompositör, Mixing och så vidare i en oändlig serie.

För att spela på den orgeln behövs två ting mer än allt annat: kunnande och kondition. Det där med inspiration är också bra men absolut ingenting att lita på. Den bör snarare misstros.

Lika säkert som organisten spelar, lika säkert är det således tangenterna, kopplingarna, registren och stämmorna som frambringar musiken. Om organisten glömmer den saken så är han dum i huvudet och dessutom en dålig organist och om stämmorna glömmer det så måste de lagas eller bytas ut.

Därför är film en mans arbete i lika hög grad som det är kollektivets arbete, alla är i lika mån beroende av varandras förmåga, likväl är noterna det viktigaste, jag menar manuskriptet.