Skrifter, 1987

Laterna Magica

Bergmans första självbiografi är ett oerhört självutlämnande och ärligt stycke litteratur. "Ärligt" betyder emellertid inte nödvändigtvis alltid "sanningsenligt". Som vittnesbörd är det intressant, som litteratur är det mästerligt.

Om texten

En julafton i slutet på 1920-talet får Bergmans äldre bror en kinematograf, som lillebror raskt byter till sig mot sin tennsoldatsamling:

Kinematografen var min.

Det var ingen komplicerad maskin. Ljuskällan var en fotogenlampa och veven förbands med ett kugghjul och ett malteserkors. I plåtlådans bakre kortsida satt en enkel reflexspegel. Bakom linsen fanns en hållare för kolorerade ljusbilder. Till apparaten hörde också en violett, fyrkantig ask. Den innehöll dels några glasbilder, dels en sepiafärgad filmremsa (35 mm). Den var ungefär tre meter lång och hopklistrad till en evighetsslinga. På lpcket fanns en upplysning: filmen hette "Frau Holle". Vem denna "Frau Holle" var visste ingen, men senare framkom att hon var en folklig motsvarighet till medelhavsländernas kärleksgudinna.

Nästa morgon drog jag mig in i barnkammarens rymliga garderob, ställde kinematografen på en sockerlåda, tände fotogenlampan och riktade ljuskällan mot den vitstrukna väggen. Därefter laddade jag filmen.

På väggen framträdde en bild av en äng. På ängen slumrade en ung kvinna, uppenbarligen iklädd nationaldräkt. Då jag rörde veven (det här går inte att förklara, jag kan inte ge ord åt min upphetsning, jag kan när som helst återkalla lukten av den heta metallen, garderobens doft av malmedel och damm, veven mot min hand, den darrande rektangeln på väggen).

Jag rörde veven och flickan vaknade, satte sig upp, reste sig långsamt, sträckte ut armarna, svängde runt och försvann till höger. Om jag fortsatte att veva, låg hon där igen och gjorde sedan om precis samma rörelser.

Hon rörde sig.