Mig till skräck
För andra gången på ett år sätter Bergman upp en av sina egna pjäser i Göteborg. Pjäsen innehåller självbiografiska detaljer såväl som andra igenkännbara inslag från Bergmans oeuvre.
"Det är beklagligt att hans skådespel tagits upp. Det är inte värt ens det smink som gick åt premiärkvällen ... Författaren var själv regissör och fick i denna egenskap alltså ligga i den säng han själv bäddade."Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet
Om uppsättningen
I pjäsens programblad publicerade Bergman en introduktion med titeln I mormors hus, (även publicerad i Röster i Radio nr 10, 8-14 mars, 1953 med anledning av radioteaterversionen) som ursprungligen var tänkt som ett företal till pjäsen. Där avslöjade sig den unge Tobias som författarens alter ego. Dramat är skrivet som en ung mans försök att komma till klarhet över den skrämmande livsprocess, som med åren förvandlar en lovande och begåvad yngling till en förhatlig formelmänniska, hos vilken tron gett vika för andlig tomhet.
Att kritikerna gick hårt åt dramatikern Bergman hindrade inte det faktum att han vid denna tid räknades som en etablerad dramatiker och att även andra regissörer iscensatte hans pjäser. 1949 regisserade John Zacharias Rakel och biografvaktmästaren för Boulevardteatern i Stockholm, Bengt Ekerot satte upp Trämålning på Dramaten 1955, vilken också senare regisserades för TV av Lennart Olsson. Bergmans efterträdare på chefsposten i Helsingborg, Lars-Levi Laestadius, regisserade urpremiären av Kamma noll 1948 som Bergman kom att göra för Radioteatern först ett par år senare.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Henrik Sjögren, Ingmar Bergman på teatern, (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1968).
- Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).
- Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide (Amsterdam University Press, 2005).
Flera recensenter skrev under på Kjell Hjerns kommentar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning: "det hade nog lönat sig om författaren fogat ihop pjäsen till en starkare enhet." Ebbe Linde framhöll i både BLM och Ny Tid särskilda scener som stod lysande för sig själva, till exempel inledningsscenen vars scenbild, enligt Linde: "torde vara den ljusaste och mest förtjusande som Ingmar Bergman skrivit." Trots detta lämnade helheten honom alltså "beklämd och otillfredsställd".
Andra, som exempelvis Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet, såg inte mycket förskonande i Bergmans uppsättning: "Det är alltså en själs undergång författaren vill skildra. Han har helt och hållet misslyckats. Hans människokännedom är så ytlig och gymnasial, att det knappast lönar sig att spilla ord på den. [...] En så slapp dialog som den vi i kväll fick lyssna till kan jag knappast erinra mig ha tidigare upplevt på en svensk teater."
Han fortsattel: "Det är beklagligt att hans skådespel tagits upp. Det är inte värt ens det smink som gick åt premiärkvällen... Författaren var själv regissör och fick i denna egenskap alltså ligga i den säng han själv bäddade."
Odelat positiv var dock A. Gunnar Bergman i Afton-Tidningen som drog paralleller mellan Bergman och Ibsen, och då framförallt till Peer Gynt. Hans recension avslutades: "Och av Ingmar Bergman väntar vi nu stora ting. Nu är förberedelsernas tid förbi. För resten bör det vara dags att presentera honom på en stockholmsscen nu. Må vi hoppas att inte Böjgen tar honom då."
Pjäsen, som ursprungligen gick under namnet Dramat om Paul, spänner över nästan 20 år av huvudpersonen Pauls liv. Paul är författare till metafysiskt orienterade romaner, men pressas av sin förläggare att skriva mer publikt. Dramat tar sin början i Pauls mormors lägenhet där han träffar sin fästmö Kersti. Deras båda öden är utelämnade åt Mean och mormor, två arketypa karaktärer där Mean utgör den goda och mormor den onda.
I första akten dominerar den goda Mean, medan den andra domineras av mormodern, en känslokall hagga (en förstudie till Isak Borgs mor i Smultronstället) som genom sin blotta närvaro bringar olycka och självdestruktivitet. Paul börjar snart att kompromissa med sina konstnärliga ideal och fylls av djupt självförakt. I slutet av pjäsen har han lämnat den oskuldsfulla och moraliskt föredömliga Kersti för Irene, en alldaglig slampa.
Medarbetare
- Folke Sundquist, Tobias
- Lisa Lundholm, Ebba
- Håkan Jahnberg, Carl
- Ingrid Borthen, Irene
- Ludvig Gentzel, Erneman
- Kolbjörn Knudsen, Juden Isak
- Hjördis Pettersson, Mean
- Bengt Schött, Anders
- Ingmar Bergman, Författare
- Maria Schildknecht, Mormor
- Gertrud Fridh, Kersti
- Ulf Johanson, Paul
- Birgit Afzelius-Wärnlöf, Scenografi