Trämålning
Den första officiella uppsättningen av enaktaren som utvecklades från övning för eleverna på Malmö stadsteater till filmen Det sjunde inseglet (1957).
"Pjäsen ger en provkarta på olika mänskliga attityder inför döden. Den är kuslig och makaber, men bevarar ändå ett drag av komik, en humor som bygger på medkänsla."Claes Hoogland
Om uppsättningen
Bengt Ekerot, Döden i filmversionen, spelade riddaren och Gunnar Björnstrand spelade väpnaren Jöns för första gången. Ingen inspelning finns bevarad.
Pjäsens manus publicerades i antologin Svenska Radiopjäser 1954. Författarpresentationen, av Claes Hoogland, beskrev Trämålning som "ett medeltidsspel i pestens skugga":
Utgångspunkten är ett synintryck från barndomen. 'I en kyrka i södra Småland finns vårt skådespel målat på väggen strax till höger om ingången till vapenhuset', säger berättaren. Den okände målaren har på kyrkväggen skildrat en rad personer i högtidlig långdans mot döden. Knappast ett ämne för ett lustspel!
[...]
Här behöver alltså bara sägas att den nya pjäsen huvudperson, väpnaren Jöns, 'en jönsperson som pratat en del under ett ändlöst promenerande', är nära släkt med föregångarna Kasper, Jack och Joakim. I Riddarens sällskap har han efter ett tioårigt korståg till det Heliga landet återvänt hem och möts av budskapet att pesten härjar, här dör stora förståndiga människor som flugor.
På gränsen till dödens land möter de ett utvalt sällskap: en liten häxa som just blivit bränd, en smed som jagar sin förlupna hustru och den eländige taskspelaren som lockat henne, en älskare utan kärlek, en jungfru Maria med sitt barn och slutligen riddarens dygdädla maka. Pjäsen ger en provkarta på olika mänskliga attityder inför döden. Den är kuslig och makaber, men bevarar ändå ett drag av komik, en humor som bygger på medkänsla. Så lätt är dialogen - trots det hemska ämnet - att författaren ogenerat har kunnat föra in ett par av poängerna i sin senaste filmkomedi. T.ex. det där om att 'kärlek är en ansträngande grimas som slutar i en gäspning'. Det visar att Ingmar Bergman hör till de riktiga författarna som har funnit en personlig stil som håller både i skämt och allvar.
Trämålning hade sedermera premiär på Malmö stadsteater 1955 och filmatiseringen Det sjunde inseglet kom 1957. 1963 sändes den också som TV-teater i regi av Lennart Olsson
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Svenska radiopjäser, (Stockholm: Sveriges radio, 1954).
- Per Arne Tjäder, Fruktan, medkänsla och kritisk distans: Den västerländska dramateorins historia, (Studentlitteratur, 2000).
- Margareta Wirmark (red.), Ingmar Bergman: Film och teater i växelverkan, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1996).
Trämålning är en parafras på en medeltida altartavla. Här finns olika figurer: en riddare, en väpnare, en kvinna med barn, en häxa, en ung flicka, en narr, en smed och hans hustru. En yngling klädd i svart spelar på luta och berättar den hemska sagan om pesten. Altartavlan återskapades på teatern genom att gruppen visades som en siluett för publiken innan ridån gick upp med de olika personerna tillfälligt frusna i olika uttrycksfulla poser. Pjäsen handlar om hur de försöker undkomma pesten. Slutligen dansar de alla ned i helvetet anförda av ett benrangel; en symbol för döden.
Detta tema med spelet mellan narren och döden, där djävulen är regissör, går igen senare i filmen Det sjunde inseglet. Även här finns långdansen anförd av döden som en uttrycksfull bild. Detta är ett tydligt exempel på hur Bergmans tablåstil återfinns både i teater och film.
Det har gjorts fyra svenska officiella uppsättningar av Trämålning. Den första regisserade Bergman för Radioteatern. Den andra satte han också upp själv, för Malmö Stadsteater. Senare skulle Bengt Ekerot regissera en uppsättning för Dramaten och Lennart Olsson gjorde en TV-version.
Medarbetare
- Nine Christine Jönsson, Flickan
- Gunnar Björnstrand, Jöns
- Bengt Ekerot, Riddaren
- Eva Dahlbeck, Häxan
- Jan-Erik Lindqvist, Smeden
- Jane Friedmann, Maria
- Gunnar Sjöberg, Aktören
- Ulla Sjöblom, Lisa
- Birgitta Hellerstedt, Karin
- Ingmar Bergman, Författare