Trämålning

Kritikerna uppfattade Trämålning som den tyngre av de tre pjäserna. Dramat beskrevs som en moralitet i medeltida anda, gestaltad med ett modernt teaterspråk. Det expressiva anslaget och frånvaron av naturalism var påtagligt och kommenterades uppskattande av flera. Kritikerna menade att det teatrala anslaget var kongenialt för temat. Men detta kunde även uppfattas negativt, en mindre positiv kommentar från Urban Stenström i Svenska Dagbladet löd: "Stycket är ett exempel på den nyteatraliska stilen, ett sceniskt rabalder och som inte heller föreställer något annat än ett sceniskt rabalder och som därför inte heller kan inbjuda till några ofördelaktiga jämförelser med verkligheten."

Flera recensenter kommenterade att uppsättningen återigen bekräftade Bergmans "fina känsla för plastisk tablåverkan." Av recensionerna framgår det tydligt att samarbetet med scenograf Stig Nelson, som även stod för kostymerna, hade varit lyckosamt. Flera kommenterade scenografi och kostym och menade att dessa var uppsättningens konstnärliga styrka, då pjäsen bedömdes som, i grunden, odramatisk i den meningen att den saknade en tydlig konflikt och utveckling. Hans Ruin i Sydsvenska Dagbladet skrev exempelvis: "Uppsättningen var praktfull. Inledningen en tablå, en figursvit från 1300-talet – förlaga: en trämålning från ingången till ett vapenhus i en svensk kyrka. Någonting mer dekorativt, i linje, färg, expression, än denna orörliga bildsvit mot en belyst fondskärm kan svårligen tänkas."

Den mest pregnanta formuleringen stod Jarl W. Donnér för. Han skrev i Skånska Dagbladet att pjäsen inte var dramatik i klassisk mening, utan att den snarare var:

[...] en fantasi. Det är just en målning, en vision för scenen, upplyst och skuggad av stämningar som oförmedlat avlöser varandra, kommer fram ur och försvinner tillbaka i samma dunkel. Bergman har i sin iscensättning gett dessa stämningsförskjutningar en visuell motsvarighet i det sätt varpå han lät ljuset framtona och avtona gestalterna och ge dem växlande konturer och dagrar mot den becksvarta bakgrund, som slutit sig för den inledande scenens inflammerade fond av grönblått och brandrött. Det var en enastående expressiv tavelsvit.

Hans Ruin upplevde både texten och uppsättningen som tung och överlastad: 

"Vissa scener är för utdragna, t.ex. häxans monolog, så överdådig hennes skildring än är av vandringen mot bålet. De shakespearska mustigheterna blev för många i väpnarens tal. Vad man över huvud saknade var den enkla folkliga tonen, den naivitet som hade kunnat hugga i strupen. Man beundrade men greps inte."

Andra kritiker lyfte fram Nine Christine Jönssons gestaltning av häxan som stark och gripande. Flera kritiker uppmärksammade även Gunnar Björnstrand som väpnaren Jöns och Envar: "Gunnar Björnstrand var briljant i rollen. En munvig, fräck och cynisk sälle, en hädisk trotsare, en gycklande nihilist med stänk av fruktan". 

Bergmans pjäs och regi väckte sammantaget blandade känslor. Recensenten i Lunds Dagblad avslutade med orden: "Trämålning lämnar åskådaren i undran, en fåfäng men ingalunda oangenäm undran."

Trämålning är en parafras på en medeltida altartavla. Här finns olika figurer: en riddare, en väpnare, en kvinna med barn, en häxa, en ung flicka, en narr, en smed och hans hustru. En yngling klädd i svart spelar på luta och berättar den hemska sagan om pesten. Altartavlan återskapades på teatern genom att gruppen visades som en siluett för publiken innan ridån gick upp med de olika personerna tillfälligt frusna i olika uttrycksfulla poser. Pjäsen handlar om hur de försöker undkomma pesten. Slutligen dansar de alla ned i helvetet anförda av ett benrangel; en symbol för döden.



Detta tema med spelet mellan narren och döden, där djävulen är regissör, går igen senare i filmen Det sjunde inseglet. Även här finns långdansen anförd av döden som en uttrycksfull bild. Detta är ett tydligt exempel på hur Bergmans tablåstil återfinns både i teater och film. 
Det har gjorts fyra svenska officiella uppsättningar av Trämålning. Den första regisserade Bergman för Radioteatern. Den andra satte han också upp själv, för Malmö Stadsteater. Senare skulle Bengt Ekerot regissera en uppsättning för Dramaten och Lennart Olsson gjorde en TV-version.

Berättaren: I en kyrka i södra Småland finns vårt skådespel målat på väggen strax till höger om ingången till vapenhuset. Tavlan härrör från slutet av trettonhundratalet och motivet är format under intryck av en pest som just då rasade i detta och kringliggande landskap. Konstnären är okänd. Jag har således kallat stycket för "Tråmålning" och följer i stort sett tavlans berättelse som börjar vid vapenhusets små fönster där solen spelar över ett ännu grönt landskap och slutar fyra meter längre i det mörka hörn där de sista händelserna utspelas i en regntung gråaktig gryning…

Smeden: Förlåt att jag stör, men är det någon av herrskapet som har sett min hustru.
Jöns: Nej sannerligen. Vi har inte mött så mycket som en katt.
Smeden: Det var tråkigt det.
Jöns: Har hon kommit bort?
Smeden: Rymt. Med en gycklare.
Jöns: Har hon så dålig smak så tycker jag ni ska låta henne löpa och inte göra henne äran att kuta runt i skogen och leta.
Smeden: Ni har fullkomligt rätt, min herre. Min tanke var närmast att jag skulle slå ihjäl henne.
Jöns: Jaså! Det var en helt annan sak.
Smeden: Jag ska slå ihjäl taskspelaren också för den delen.
Jöns: Såna finns det alldeles för många, så också om han inte hade gjort något särskilt borde man slå ihjäl honom bara för att han är taskspelare.
Smeden: Ja se min fru har alltid varit så intresserad av teaterkonsten!
Jöns: Och det blev hennes olycka.
Smeden: Hennes olycka men inte min, för den som är född som en olycka kan inte drabbas av någon olycka av vad slag den vara må, det säger sig självt. Är du gift förresten?
Jöns: Jag! Hundra gånger och mer, jag kan inte längre hålla räkningen på mina fruar, men det blir gärna så när man är på resande fot.
Smeden: E n hustru är värre än hundra, det kan jag försäkra dig, eller också har jag blivit värre drabbad än någon annan stackars usling i denna värld (något som jag håller för otroligt).
Jöns: Ja, det är ett helvete med kvinnor och ett helvete utan kvinnor, så hur man resonerar så är det ändå mest logiskt att slå ihjäl dom medan det är som roligast.

Jöns: Kärlek är ett annat ord för lusta plus lusta plus lusta plus en förbannad massa bedrägeri, falskhet, lögn och allmänt lurendrejeri. Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den så vore det väl nån glädje med eländet, men kärleken går över, den går nästan alltid över, det är bara några stackars fårskallar då och då som dör av kärlek.

Smeden: Du är lycklig du som är oljad i käften och till och med tror på din egen rappakalja.
Jöns: Min bästa herre, tillåt mig att påpeka att jag läst, hör och upplevat de flesta sagorna som vi berättar för varandra. Ja, till och med spökhistorierna om Gud Fader, änglarna, Kristus Jesus och den Heliga Anden, har jag inhämtat utan större sinnesrörelser.
Smeden: Passa dig. Skogen är mörk och natten nära. Passa dig för vad du säger.
Jöns (skroderar): Detta är mitt evangelium. Min lilla mage är mitt jordklot, mitt huvud min evighet och händerna två härliga solar. Benen är tidens osaliga pendlar och mina smutsiga fötter är två präktiga utgångspunkter för min filosofi. Min värld är en Jöns-värld, en värld vilken som helst, trovärdig för ingen utom mig själv, löjlig för alla, även för mig själv, meningslös inför himlen och likgiltig i helvetet. Alltsammans är precis lika mycket värt som en gäspning bara med den skillnaden att en gäspning är mera njutningsfull.

Riddaren (Antonius Block): Stränge herre, vill du lyssna på mig! Varje morgon och afton sträcker jag mina armar mot Helgonen, mot Gud. Ofta ropar jag i de Heligas öron att de ska höra mig. Gång på gång skakas jag av en fullständig visshet. Genom dimmor av andlig slöhet drabbar mig guds närhet likt slag av en väldig klocka. Plötsligt är min tomhet fylld av musik, nästan utan toner men liksom buren av tallösa röster. Då ropar jag genom alla mina mörker och mitt rop är som en viskning: Till din ära, o Gud! Till din ära lever jag. Till din ära! Så ropar jag i mörkret. Då händer det genom alla mina nerver fasansfulla… Vissheten slocknar som om någon blåste ut den. Den stora klockan tystnar, mörkret pulserar än svartare, det tränger mot min hals och bolmar genom min mun. Då störtar förbannelserna fram ur min mage, ur mitt hår, ur mina ögon likt sammanhukade rovdjur, likt blanka små ormar, lika elaka fåglar med hesa skrin. Då fläckas mitt mörker av blod, då bulnar såren.