Värmlänningarna

Om uppsättningen

Gösta Andrén i Ny Tid hyllade Bergmans trohet mot dramat: "Styrkan i Bergmans föreställning av 'Värmlänningarna' är att han tagit detta ofta misshandlade stycke på allvar, han är lojal på ett tilltalande sätt."

I ett samtal med Expressens Björn Vinberg inför premiären lät Bergman avslöja några av uppsättningens godbitar:

Visst blir det överraskningar. Nog måste det vara kul för publiken att i salongen mötas av ’gammaldags’ – vitt, guld och blått. Och spelman i bygdegårdskläder. Och Karl XIV:s namnskiffer i medaljong ovanför scenen. Och när ridån går upp få skåda Max von Sydow som en oändligt utdragen dräng och Bibi Andersson som en oändligt rultig och fräknig piga. Åtminstone för mej är det en stor stund.

I samma intervju beskrev Bergman sin egen relation till Dahlgrens drama:

Förstå mig rätt. När jag var ung ansåg jag Värmlänningarna gräslig och föraktade publiken. Min egen person var den mest intelligenta och geniala som fanns. Nu känns det precis tvärtom. Jag har för länge sedan upptäckt att min enda relevans är att ge publiken det allra bästa av det den tycker om.

Den allra första upplevelsen av Värmlänningarna var dock mindre föraktfull än den unge mannens: "Jag blev gripen och skakad i min åttaåriga själ. Det var sorgligt och ljuvligt på en gång."

Nils Beyer i Stockholms-Tidningen tycktes ha drabbats av samma känsla inför Bergmans uppsättning och skrev: ”Det var lika roligt som om man varit sju år gammal och besökt teatern för första gången.”