Författaren Ingmar Bergman

Bergman har ofta talat om sina manuskript som "halvfabrikat" och var länge tveksam till att låta publicera dem i bokform. Inte desto mindre är de högst läsvärda. I Sverige har utgåvorna av hans manuskript fått underrubriken "Filmberättelser"; en kongenial beskrivning som tar fasta på deras litterära kvaliteter utan att bortse från det faktum att berättelserna ändå är tänkta för ett annat medium.

Till skillnad från många andra filmregissörer som skriver sina egna manus innehåller de få eller inga noteringar om exempelvis scenerier eller kamerainställningar. Däremot finns många, om också kortfattade, beskrivningar av känslostämningar och inre förlopp hos rollfigurerna. I så motto är också det han skriver för ett annat medium – film – litteratur i egen rätt.

Manuskripten till sina egna och andras filmer är den överlägset största genren i Bergmans litterära produktion. Men författarskapet omfattar även pjäser, noveller, självbiografier, romaner, artiklar, essäer samt ett omfattande dagboksförfattande och ett ansenligt brevskrivande. Av alla dessa texter förblir givetvis de flesta opublicerade (och många är heller knappast påtänkta för utgivning). Men även bortsett från det enorma opublicerade eller ouppförda materialet är Ingmar Bergmans författarskap omfångsrikt: oräknat de aldrig uppförda eller opublicerade texterna rör det sig om ett trettiotal filmmanuskript, tretton pjäser, samt ett hundratal essäer och artiklar.

Sedan självbiografin Laterna magica publicerades 1987 har han skrivit ett antal böcker i olika genrer och börjar, åtminstone i Sverige, att få erkännande också som en betydande författare. Men författarskapet började tidigt. Det är otvivelaktigt så att det var just författare den unge Bergman ville bli. Som många forskare har påpekat – och som Bergman själv ofta antytt – så kom författarkarriären av sig till stor del beroende på den negativa kritik som drabbade honom inledningsvis. Bergman, hette det ofta, var en begåvad regissör men en medioker författare. Och nog kan man skönja vissa högspända, melodramatiska element i det tidiga författarskapet. Därtill en nästan ängslig önskan om att tillhöra den litterära strömning som i Sverige gick under namnet "fyrtiotalism". Det rörde sig om en på många sätt typisk efterkrigstendens av illusionslöshet, existensfilosofiskt grubbel och faiblesse för metafysik. Det är en stil som kräver sin författare och kanske kan man med fog hävda att Bergman inte – åtminstone vid den tiden – besatt den drivna stilistiken hos en Lars Ahlin, en Lars Gyllensten eller en Stig Dagerman.

Snart nog skulle han emellertid komma att finna en egen stil, visserligen under stark påverkan av fyrtiotalismen men även - naturligtvis - av äldre författaridoler som Hjalmar Bergman och August Strindberg. Bergmans egna skrivsätt kännetecknas av en illusionslös attityd som ändå framförs med lätt hand. Hans ironi (ofta riktad mot honom själv), hans intelligenta bildspråk, halsbrytande vändningar och dråpliga underdrifter gör Bergman till en oerhört underhållande författare. Han är sällan mångordig (även om hans rollfigurer ibland är det); det rör sig om en strikt berättarekonomi som exakt etablerar en miljö eller presenterar en situation. Följande passage från essän Ormskinnet (1965), där Bergman skriver om hur han ser på sin verksamhet, kan tjäna som exempel:

Om jag således vill vara fullkomligt uppriktig, så upplever jag konsten (inte bara filmkonsten) som betydelselös. Litteratur, måleri, musik, film och teater avlar och föder sig själv. Nya mutationer, nya kombinationer uppstår och förintas, förelsen verkar utifrån sett nervöst vital - konstnärernas storartade iver att för sig själva och en alltmer distraherad publik projicera bilden av en värld som inte längre frågar efter vad de tycker eller tänker. I några få reservat straffas konstnärerna, betraktas konsten som riskabel och värd att förkvävas eller dirigeras. I stort sett är emellertid konsten fri, skamlös, oansvarig och som sagt: rörelsen är intensiv, nästan feberaktig, den liknar, förefaller det mig, ett ormskinn fyllt av myror. Ormen själv är sedan länge död, uräten, berövad sitt gift, men skalet rör sig, fyllt av beskäftigt liv.

Exemplet – som tydligt demonstrerar det mesta av vad som nyss tillskrevs Bergmans litterära stil – är hämtat från en essä, och just som essäist firar han kanske sina främsta triumfer som författare. Påtagligt hur väl essän som genre passar Bergmans lynne, stilistiska förmåga och filosofiska skarpsinne. Sammanfattningsvis kan man rättfärdigt hävda att hans exempellösa framgångar som film- och teaterregissör har överskuggat författaren Ingmar Bergman, som ännu väntar på sitt verkliga genombrott.

Bergmans första publicerade drama var Jack hos skådespelarna, som gavs ut på Albert Bonniers förlag 1946. Dessförinnan hade Bergman förgäves försökt få olika teatrar att sätta upp pjäsen, en expressionistisk tvåaktare om en skådespelartrupp som behandlas som marionetter av sin regissör; en självsvåldlig, diabolisk gudsfigur.

Två år senare gav samma förlag ut Bergmans pjässamling Moraliteter, bestående av Dagen slutar tidigt, Mig till skräck samt Rakel och biografvaktmästaren. 1951 publicerade Biografbladet 31, i fyra olika nummer, Bergmans pjäs/novell Fisken: Fars för film, en absurd historia om Joakim som möter en fisk som skänker honom tre önskningar. Novellen har uppenbara kopplingar till Gycklarnas afton, filmen som kom två år senare.

Samma år gav Bonniers Litterära Magasin ut Bergmans Historien om Eiffeltornet, en modernistiskt anstruken novell om hur Eiffeltornet får liv.

Året därpå, 1954, utkom Det att göra film, en essä om skapandet där Bergman dels ger sin allmänna uppfattning om konstens förutsättningar, dels kommenterar sitt eget förhållande till konsten:

[J]ag är flitig, samvetsgrann och ytterligt omsorgsfull. Jag gör mitt arbete för dagligt bruk och inte för evigheten, min stolthet är hantverkarens stolthet.

Ändå vet jag att detta som jag säger mig är självbedrägeri och den oavlåtliga oron ropar till mig: Vad har du gjort som står sig i längden? Finns det en enda meter i dina filmer som håller inför framtiden, en enda replik, en enda situation som är verkligt och oryggligt sann?

Med den Uppriktiges djupt rotade lögnaktighet måste jag svara: Jag vet inte, jag tror det.

Essän vann snabbt berömmelse i Europa och översattes till flera språk.

1959 skrev så Bergman vad som kanske är hans mest kända verk om sitt filmarbete. Essän heter Varje film är min sista film och är uppdelad i tre kapitel: 1) Manuskriptet; 2) Ateljén; 3) Moral. Den första delen behandlar den kreativa processen från den första inspirationen till det färdiga manuskriptet; den andra delen avhandlar personinstruktion till skådespelarna och den sista delen utvecklar Bergmans "tre budord": "Var alltid underhållande" "Du skall följa ditt konstnärliga samvete" samt "Varje film är min sista film". Essän förekommer också i flera översättningar; engelska, franska, tyska, spanska, italienska och danska.

I essän avfärdar Bergman eventuella litterära ambitioner, och påtalar noga filmmakarens särskilda skrå som inte bör förväxlas med andra konstnärers.

1965 skrev Bergman sin kanske främsta essä Ormskinnet, där han framför sitt tvivel på konsten i allmänhet och filmen i synnerhet. Den enda drivkraften som legitimerar konstnärens arbete är den ständiga nyfikenheten. Essän översattes sedermera till engelska, franska, italienska och spanska och finns utgiven i en rad olika publikationer och länder.

1987 kom så vad som allmänt räknas som Ingmar Bergmans största litterära verk, Laterna magica, utgiven på Norstedts förlag, som Bergman blivit trogen sedan de första publicerade filmmanuskripten på 1960-talet. Denna, hans första självbiografi, är ett sällsynt självutlämnande och ärligt stycke litteratur. "Ärligt" betyder emellertid inte nödvändigtvis alltid "sanningsenligt". Som vittnesbörd är det intressant, som litteratur är det mästerligt. Några år senare följdes verket av ytterligare ett självbiografiskt verk, Bilder (1990), där Bergman ingående kommenterar sin verksamhet på vita duken, från film till film, bakom kameran såväl som det färdiga resultatet.

Några år senare, 1994, gav Bergman ut fyra samlade texter under det gemensamma namnet Femte akten (med Monolog, Efter repetitionen, Sista skriket samt Larmar och gör sig till), och 2000 förenade han Trolösa, En själslig angelägenhet och Kärlek utan älskare i Föreställningar, där den förstnämnda också låg till grund för Liv Ullmanns långfilm från samma år.

Så sent som 2004 utkom Tre dagböcker, en sammanställning av Ingmar Bergmans, hustrun Ingrids samt gemensamma dotterns Maria von Rosens respektive dagböcker under tiden från 1994, då Ingrid får veta att hon har cancer, till dess att hon avlider året därpå. Med tre olika perspektiv ges sålunda för handen tre skilda verkligheter om vardagsbestyr och djupa trauman om vartannat; ibland överensstämmande, ibland avvikande; ömsom uppsluppet, ömsom smärtsamt.

Källa

Ingmar Bergmans Arkiv.