Gycklarnas afton

Filmen mottog en ganska blandad kritik. De negativa recensionerna var så negativa att de har skymt bilden av att den samlade kritiken var blandad, från hyllningar till - som sagt - monumentala sågningar. I den senare genren utmärkte sig särskilt Aftonbladets Filmson: "Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig den här gången, även om jag kan tänka mig att menyn varit god från början. Jag anser att man helst bör undvika att orena offentligt även om man har mycket att bli av med, såvida man inte som en August Strindberg kan sublimera sitt elände." Vad författaren-regissören hade på hjärtat var, enligt Filmson, inte mera värt än att "det räckt med ett tjugofemöres brevporto"; det rörde sig om ett återfall i Bergmans "gymnasiala" murkelstil, där man väl kan beundra slingornas förunderligt vackra växt men förgäves frågar efter mål och mening". Om Åke Grönberg hette det att han i jämförelse med den store tyske skådespelaren Emil Jannings blott åstadkom en flottig, svettig och stirrig "Hagalunds-Djingis-Khan".

Långt senare skulle Bergman skriva om denna drapa: "Yttrandet är gan­ska signifikativt för den hätskhet som mötte mig på många håll. Jag kan tråkigt nog inte påstå att jag förblev opåverkad."

Majoriteten recensenter var dock imponerade och flera utnämnde verket till Bergmans artistiskt bäst behärskade film. Nils Beyer i Morgontidningen utnämnde filmen till Bergmans bästa, och Harry Schein i Bonniers Litterära Magasin hävdade att det var en av de bästa filmer han någonsin sett.

Mellan Filmsons gallsprängda utfall och Scheins lyriska hyllning finns Arbetarens Mauritz Edström, vars recension nog är den mest representativa för dagspressens mottagande:

Ingmar Bergman har gjort en förbannat bra film, en film bättre än de flesta som förut gjorts i det här landet. [...] Gycklarnas afton är en originell film i meningen självständigt skapad, den är formsäker och mustig, på en gång besatt lek och blodigt livsallvar. Så verkar den. Här finns ett ungt och vitalt skådespelargarde, som Bergman lyckats få med sig till en fullständigt samlad och hel insats (som om det är nödvändigt gör slut på myten om att svenska skådespelare inte kan spela film). Här finns ett foto som är skönt, intensivt och brutalt i snabb växling - bildmässigt är Gycklarnas afton rena antitesen till de överskönt kalla bilderna i t.ex. Fröken Julie. Och här finns Karl-Birger Blomdahls musik, som måste bli nämnd redan i början. Den leker på enkla positivtema, blir burlesk och bisarr men är hela tiden oskiljaktig från filmen - en skapande del i detta dubbeltydiga "skillingtryck på film" som undertiteln heter.

Distributionstitlar

Abend der Gaukler (Västtyskland)
Gjøglernes aften (Norge)
Gøglernes aften (Danmark)
The Naked Night (USA)
Noche de circo (Spanien)
Noite de circo (Portugal)
La nuit des forains (Frankrike)
Sawdust and Tinsel (Storbritannien)
Una vampata d'amore (Italien)
Vecer kejklíru (Tjeckoslovakien)
Vecer sutov (Sovjetunionen)
Wieczór kuglarzy (Polen)
Viettelysten ilta (Finland)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Distributör i Sverige (35 mm): Sandrew-Bauman Film
Laboratorium: Film-Labor 
Produktionsbolag: Sandrew-Produktion

Bildformat: Normalbild (1,37:1)
Färgsystem: Svartvit
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 92

Censur: 082.807
Datum: 1953-09-01
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2545meter

Urpremiär: 1953-09-14, Grand, Stockholm, Sverige, 92 minuter

Inspelningsplats

Sverige (1953-02-1953-06) (start: slutet av februari, slut: början av juni)

AB Sandrew-Ateljéerna, Stockholm
Gävle Teater, Gävle
Arilds Nabb, Höganäs
Ystad

Musik

Titel: Hjalmar och Hulda
Alternativ titel: På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qwad
Textförfattare: Wilhelmina Stålberg (1839)
Sångare: Harriet Andersson

Titel: Älvsborgsvisan
Alternativ titel: Ny Elfsborgsvisa/Den blomsterprydda gondolen gled...
Textförfattare: August Wilhelm Thorsson (1883)
Sångare: Harriet Andersson

Titel: Ty tsaren han rider ifrån främmande land...
Sångare: Åke Grönberg, Anders Ek

Albert: Nån gång ska man väl lyckas i alla fall.
Agda: Tror du?
Albert: Visst, det finns cirkusdirektörer som är kolossalt förmögna, som har hus och diamanter och automobiler eller vad det heter. Fast det är i Amerika förstås.

Albert: Andas gärna djupt så att barmen står ut. Och vill han att du ska visa benen så var inte ovillig. Ja, jag överger ju dig inte. Kommer han med skamliga förslag slår jag honom på käften.

Albert: Vad begär ni?
Sjuberg: Det ni förmodligen inte kan betala.
Albert: Varför förolämpar ni mig?
Sjuberg: Varför? Därför att vi är samma patrask, samma usla följe. Varför ska jag inte förolämpa er, ni finner ju er i det. Slå mig inte på truten. Vi föraktar er för att ni lever i vagnar, vi på smutsiga hotellrum. Vi gör konst, ni gör konster. Det enklaste och mest obegåvade av oss kan spotta på den bästa av er. Vet ni varför? Därför att ni satsar era liv, vi vår fåfänga. Jag tycker att ni ser löjlig och utklutad ut herre, och er dam skulle vara betydligt trevligare utan sina granna paltor.

Frans: Aj!
Agda: Du gör inte så mot mig. Du säger inte så om min man. Du kommer inte här och lägger dina händer på mig, du din...
Frans: Om vi vore ensamma så skulle jag slå till dig. Om vi vore ensamma så skulle jag krama sönder ditt lilla motstånd till en bit smutsigt papper.
Agda: I vilken pjäs har du hittat den repliken? Var inte så löjlig. Stå inte där och flåsa som en stollig tjur, jag är inte din ko. Ta någon av de där små plattbröstade bleknosarna nere på scen. De blir väl som äppelmos i knäna bara du vinkar åt dem.

Albert: Varför i helvete skulle jag krama sanningen ur henne? Varför i helvete skulle jag göra det? Ah, det är väl ingenting att vara bedragen, bara man inte vet om det.
Teodor Frost: Du är väl aldrig svartsjuk.

Texten avslöjar filmens slut.

Det är tiden kring sekelskiftet. Cirkusdirektören Albert Johansson, ägare till ''Cirkus Alberti'', är i gryningen på väg till en liten stad vid sydskånska kusten med sitt sällskap av trötta och slitna gycklare. Hans företag hör inte till de framgångsrikaste i branschen; man håller nätt och jämt nöden från dörren.

Bredvid Albert på kuskbocken sitter Jens, en av clownerna, och berättar den groteska historien om hur Alma, maka till den försupne vita clownen Frost, en varm sommardag sju år tidigare övertalades att bada naken inför en trupp artillerister på övning. Frost tillkallades och försökte bära hem sin hustru på ryggen över de vassa klipporna, en lång, plågsam vandring.

Albert kommer på idén att ordna ett festtåg genom staden för att locka publik. Med anledning av denna plan uppsöker han direktör Sjuberg, chef för stadens teater, och ber att få låna kostymer till paraden. De egna dräkterna är pantsatta. Sjuberg är till en början mycket hånfull, men under inflytande av cirkusens vackra unga ryttarinna Anne, som Albert just för detta ändamål tagit med sig, går teaterchefen med på utlåning. Som motprestation skall teaterns ensemble inbjudas till galaföreställning på cirkusen.

Anne -- Alberts älskarinna -- träffar på teatern skådespelaren Frans, en cynisk flickjägare som på teatern spelar romantiska älskarroller. Han försöker genast erövra henne men blir avvisad. Anne lockas emellertid av hans förfinade manér och hänsynslösa krav på att omedelbart få äga henne.

Tåget genom staden blir ett fiasko; det hejdas av polisen, som tar hästarna i beslag. Nedslagen går Albert för att hälsa på sin hustru Agda och parets två söner, trots Annes öppet visade svartsjuka. Albert har inte sett sin familj på flera år.

Han finner nu att hustrun ordnat det väl för sig i hans frånvaro. Hon har öppnat tobaksaffär och tjänar, till skillnad från sin make, mer än till uppehället. Inför den trygga familjeidyllen överväldigas Albert av insikten om sin egen misär, av torftigheten i sin kringflackande tillvaro, och föreslår hustrun att de skall återuppta samlivet. Men Agda vill inte. Hon har en gång för alla fått nog av cirkusfolkets smuts och förnedring.

Driven av svartsjuka har Anne återvänt till Frans på teatern och bett att han skall ta hand om henne. Skådespelaren utnyttjar tillfället. Till hälften med våld, till hälften med löfte om ekonomisk kompensation -- en dyrbar amulett -- förför han henne. Efteråt får hon av guldsmeden veta att smycket är värdelöst.

På hemväg från Agda råkar Albert få se Anne gå in i guldsmedsbutiken. Snart har han pressat av henne sanningen, att hon legat med Frans. Förbittrad och förtvivlad super han sig full i sällskap med Frost. Under ruset växlar hans stämningar mellan självmordstankar och självömkan, livslust och medlidande med alla människor.

Galaföreställningen på kvällen inleds. Då Anne utför sitt ridnummer möts hon av Frans' råa anspelningar på den tidigare samvaron. Någon skrämmer hästen med en smällare och Anne faller av. Albert träder rasande in på arenan och piskar av skådespelaren hatten. Snart har ett envig organiserats i manegen mellan de två männen. Utgången tycks given med hänsyn till cirkusdirektörens överlägsna kroppskrafter och hämndbegär, men Frans visar sig tekniskt överlägsen och utnyttjar alla tänkbara fula knep. Det dröjer inte länge förrän Albert, blodig och förblindad av sågspån, ligger utslagen. Hans förödmjukelse är nu fullständig. Bakom den låsta dörren till sin vagn försöker han begå självmord, men revolvern klickar. Med nästa skott skjuter han sönder sin egen spegelbild. Till sist blir det den gamla sjuka björnen som offras för Alberts vrede. Utan hänsyn till Almas böner dödar han djuret.

Nästa morgon bryter cirkusen upp. Anne kommer Albert till mötes. Skymten av ett leende drar över deras ansikten innan de tysta sluter upp bakom de bortrullande vagnarna.