Television, 1969

Riten

Domare förhör skådespelare anmälda för obscent varieténummer.

"Fan, jag samlar ihop fyra utav mina goda vänner och så repeterar vi fyra veckor och så tar vi filmen."

Ur Bergman om Bergman

Om filmen

Ingmar Bergman i Bilder:

I det antika Grekland var teatern oupplösligt förbunden med de religiösa riterna. Åskådarna samlades långt före soluppgången. I gryningen steg de maskerade prästerna fram. När solen gick upp över bergen belyste den scenens centrum. Där hade man rest ett litet altare. Offerdjurets blod samlades i ett stort fat. En av prästerna dolde sig bakom de andra. Han bar en gyllene gudamask. Då solen stigit ytterligare, exakt i det rätta ögonblicket, har två präster höjt fatet så att åskådarna kunde se hur gudamasken speglas i blodet. En orkester av trummor och panflöjter har spelat och prästerna har sjungit. Efter några minuter sänkte officianten fatet och drack av blodet.

Om den facila tillkomsten berättade regissören i Bergman om Bergman följande:

"Det är alltid en fruktansvärd pretention omkring filmerna. Det är tunga apparater och de tar fyrtiofem dar, de tar femtio dar och de tar sextiofem dar att spela in. För Fellini tar det tjugoåtta veckor och det är ett jäkla rabalder och oherrans mycket pengar och då tänkte jag: Fan, jag samlar ihop fyra utav mina goda vänner och så repeterar vi fyra veckor och så tar vi filmen. Jag räknade ut att jag skulle kunna ta den på nio dar."

Riten, bakombild, Bergman, Sven Nykvist, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Anders Ek — Fem goda vänner: Bergman, Sven Nykvist, Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek.

© AB Svensk Filmindustri

Inspirationskällor

Ingmar Bergman i Bilder:

Då jag slutade som chef på Dramaten bar jag på en tung vrede: vi hade ryckt upp teatern som varit ett sovande törnrosaslott och ställt kyrkan mitt i byn. Vi hade organiserat om huset från golv till tak och börjat spela aktuell dramatik. Vi spelade barnteater på stora scenen och skolteater på China. Vi turnerade. Vi höll en hög produktionstakt, över tjugo pjäser per spelår. Vi utnyttjade teaterns resurser maximalt. För detta erhöll vi/jag ovett. Vreden fick jag inte kanalisera. Den bröt ut i Riten.

Mer eller mindre omedvetet har jag spaltat upp mig själv på tre personer. Sebastian Fischer (Anders Ek) är oansvarig, liderlig, oberäknelig, infantil, känslodrabbad, alltid på gränsen till sammanbrott men sannolikt kreativ och djupt anarkistisk, njutningslysten, lat, älskvärd, mjuk och brutal. Hans Winkelmann (Gunnar Björnstrand) är ordningsam, hårt disciplinerad, känner ansvar, är socialt förnuftig, godlynt och tålmodig.

Kvinnan Thea (Ingrid Thulin) är, tror jag, ett halvmedvetet försök att gestalta min intuition. Hon är ansiktslös, vet inte sin ålder, är eftergiven och har behov av att behaga. Hon får plötsliga ingivelser, talar med gud, änglarna och demonerna, tror själv att hon är ett helgon, försöker framställa stigmatisation, är outhärdligt ömtålig och kan ibland inte ens bära kläder. Hon är varken konstruktiv eller destruktiv. Hon är en parabol för hemlighetsfulla signaler från utomvärldsliga sändarstationer.

Dessa tre är oupplösligen förenade, kan inte komma ifrån varandra och kan inte fungera två och två. Det är bara i spänningen mellan triangelns tre punkter som någonting kan bli gjort. Det var ett ambitiöst försök att spalta upp mig själv och gestalta hur jag egentligen fungerar. Vilka krafter som håller igång maskinen.

Thea har systrar: Karin i Såsom i en spegel går genom tapeter och talar med en spindelgud. Agnes i Viskningar och rop fastnar på vägen mellan liv och död. Aman/Manda i Ansiktet med sin oavlåtligt skiftande sexuella identitet. Eller kusiner som Ismael i Fanny och Alexander, han som måste hållas instängd i ett låst rum.

Ur treenighetssynpunkten var Dramatenåren ingen bra tid. Varken Sebastian eller Thea fick något svängrum att tala om. Det var den ordentlige Hans Winkelmann som förde ordet. De två andra tystnade, tynade och drog sig tillbaka.

Riten, Anders Ek, Ingrid Thulin — Två delar av Bergmans treenighet. Sebastian (Anders Ek) den labil alkoholisten och den bräckliga Thea (Ingrid Thulin).

© AB Svensk Filmindustri

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Ingmar Bergman, Bilder.
Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima, Bergman om Bergman (Norstedts, Stockholm 1970).
Svensk filmdatabas.
Svensk filmdatabas.

Mauritz Edström i Chaplin:

Ingmar Bergmans arbeten för TV är få. Jag har i dunkelt minne en förställning av Olle Hedbergs Rabies. I starkt minne har jag, fast det är elva år sedan, föreställningen av Venetianskan, ett spel om passionen där bildrutan öppnades utåt som ett fönster mot piazzan och kanalerna i det Venedig som föreställde världen. Därför är det en bakvänt grym ironi, att när Bergman nu för första gången gjort en film direkt för TV:s mångmiljonpublik, så är det hans förmodligen privataste och svåråtkomligaste. [...]

I starkt förenklad och renodlad form återvänder Bergman till frågor och bilder han alltid kretsat kring. Gycklarsituationen, konstnärens utvaldhet, upphöjelse och förnedring. Den sexuella besattheten, det komplicerade beroendet av kvinnan. Fadersupproret, gudsbilderna. Samhället, de borgerligt anpassade, som på en gång är konstnärens publik och fiende.

Ingmar Bergman lät före TV-visningen allmänheten veta att Riten inte rymde några hemligheter, inte några krångliga symboler som måste tolkas för att filmen skulle kunna förstås, att han bara berättade en historia. Den historien handlar om en kraftmätning, eller hellre ett maktspel, mellan de tre artisterna och domaren. Rummet är klaustrofobiskt slutet som ofta hos Bergman: förhörslokalen, hotellrummet, artistlogen. Ramen påminner om Tystnaden. Klibbig hetta, svettig kroppslighet på ett hotell i en stad i ett främmande land. [...]

Riten har det kala närbildsspel Bergman gått allt längre in i under 60-talet. Världen, verkligheten, kan här anas bara som någonting utanför bildens ljuskrets. Historien är komponerad som ett spel mot en nästan tom fond, uppdelad i ett antal relativt korta scener. Det ger filmen en liturgisk anstrykning. Draget av demonutdrivning: "Jag tillhandahåller mina egna änglar och demoner", lyder en fras.

Distributionstitlar

Le rite (Frankrike)
Riten (Norge)
El rito (Spanien)
Der Ritus (Västtyskland)
Rítus (Ungern)

Produktionsuppgifter

Produktionsland: Sverige
Laboratorium: FilmTeknik AB
Produktionsbolag: Cinematograph AB
Färgsystem: Svartvit
Censur: Saknas
Längd: 2060 meter

TV-visning: 1969-03-25, Sverige, 72 minuter

Thea: "Öarna i floden är tecken på annalkande död. De blir större och fastare, de höjer sig ur det strömmande mörkret. En dag är strömmen kvävd av öar."
Sebastian: Du skulle egentligen ha fyra olika män. En som försörjde dig, en som knullade dig, en som roade dig och en som skötte ditt själsliv.
Thea: Ja, jag har det så fattigt så.

Domare: Hur många barn har ni?
Sebastian: Det vet jag inte.
Domare: Det vet ni inte?
Sebastian: Nej, ärligt talat, det vet jag inte. Jag har aldrig brytt mig om att räkna dem. Jag försörjer några stycken, jag tror det är fyra eller fem. Men allt det där vet min advokat mycket bättre.

Domare: En fråga till: er konfession?
Sebastian: Jag saknar trosbekännelse, och tillhör inte något samfund. Jag har aldrig behövt någon gud, eller frälsning eller evigt liv. Jag är min egen gud, jag tillhandahåller mina egna änglar och demoner.

Hans: Nå, jag älskar Sebastian Fisher och min hustru. Älska, jag vet inte. Jag är beroende av dem. Men jag är inte alldeles säker på att de är beroende av mig. Och därför försöker jag göra mig oumbärlig.

Hans: Jag är trött på dig och Sebastian. Jag är trött på att resa runt med två dårar. Jag är trött på vår så kallade konstnärlighet. Jag tror inte längre på vår uppgift. Jag tycker vi är meningslösa, äckliga, löjliga. Vi har inte längre någon relevans.
Thea: Jag vet inte vad "relevans" betyder.

Hans: Hur mår du?
Sebastian: Jävligt.
Hans: Ni grälar?
Sebastian: Jag vet inte ens om man kan kalla det gräl. Vi uppför en sorts teaterföreställningar där vi är både åskådare och aktörer. Långa föreställningar.
Hans: Jaså.
Sebastian: Hon säger att jag inte kan tillfredsställa henne.
Hans: Du.
Sebastian: Hon påstår att du var fin på det. Vad gjorde du?
Hans: Ja, försök inte med kärlek och ömhet, det gör bara henne nervös. För in vänstra handen så djupt du kan och så tryck hårt med den högra mot klitoris där det gör ont. Hon får flera orgasmer inom ett par minuter. Sen kan du knulla henne hur du vill, hur länge du vill.

Domare: Det var min far som ville att jag skulle bli jurist. Han var själv en framstående advokat, och hans far. Jag hade ingen talan. Jag ber er också betänka att jag blev ålagd det här fallet.

Domare: Jag medger ju gärna att även inom min profession finns ett moment av grymhet. Att tillrättavisa, förödmjuka, döma och utreda. Grymhetens lust. Hur skulle det annars vara möjligt? Jag frågar er, ni konstnärer. Ni måste ju veta. Ni vet. Sebastian Fisher. Claudio Monteverdi. Hans Winkelmann. Börja er föreställning.

En domare frågar ut tre skådespelare om deras nyutgivna produktion som anses vara obscen. Deras relation är invecklad: Sebastian är en labil drinkare, skuldsatt och skyldig till att ha dödat sin förre partner. Han har en affär med Thea. Hon är spänd och bräcklig, får ofta utbrott, och är för tillfället gift med Sebastians nye partner, Hans.