Aus dem Leben der Marionetten (Ur marionetternas liv)

Jurgen Schildt i Aftonbladet: 

Nere i München har Bergman kastat loss från sitt tummade och svenska familjealbum, vilket betyder att det som förlorats i hemtamhet i gengäld vunnits i fräschör och förnyelse. Robert Atzorn väcker visserligen ingen reservationslös hänförelse i sin manliga huvudroll: beroende på en orörlighet som gör att han både i aggressionens och förkrosselsens sekunder tonar fram som en pastorsadjunkt strax före nattvarden.

Men Christine Buchegger tillhör förvisso Bergmans gnistrande nyförvärv. Hon är sammansatt, uttrycksfull, oförutsägbar, på en gång en lockelse och en demon, en Circe och en Beatrice. Och här finns en tredje roll som formar sig till ett skärande virtuosnummer.

Det gäller Walter Schmidinger i närbilden av den homosexuelle klädskaparen Tomas Isidor Mandelbaum, alias Tim: en figur som smyger sig tätt intill Erland Josephson i 'Ansikte mot ansikte'. Han är ''barngubben'', med ett utseende som den åldrade Harold Lloyd och två ögon som lyser av livsångest. I ett par långa och plågsamma scener vräker han fram sin självbekännelse: om de homosexuella och obarmhärtiga marknadskrafterna, om sina svek och sina piller och sin alkohol, sin jakt på turkiska och italienska småpojkar på Centralstationen, sitt tvång att upp till knäna stå nersjunken i själva skiten.

Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter:

Jag kan tänka mig två möjligheter att ta emot Ur marionetternas liv. Antingen som anonym psykologisk thriller. Då är den estetiskt lyckad, men placeringen av mordet i begynnelsen ett missgrepp. Återstår möjligheten att se den som vad den är: ett kammarspel av Ingmar Bergman, fyllt av referenser och paralleller till hans tidigare filmer. Men då har han den här gången gjort ett kammarspel med så väl slutna dörrar att åtminstone jag känner mig tvingad kika genom nyckelhålet. Och det är en inte helt angenäm upplevelse.

Åke Janzon i Svenska Dagbladet:

Som de flesta av Ingmar Bergmans stora filmer har också denna ett drag av djävulens bländverk, men tekniskt och artistiskt är den oantastlig. Att den också har en psykologisk intensitet som är enorm räcker kanske ändå inte till för att övertyga oss om att själva förklaringen till mordet på flickan Ka finns inom filmens ram.

Det menar inte heller Bergman - han säger uttryckligen att han överlåter åt åskådarna att dra sina egna slutsatser. Generöst, Herr Professor, men i mitt tycke möjligen en aning lättsinnigt. För det är väl inte meningen att vi skall nöja oss med den determinism som själva titeln Ur marionetternas liv implicerar?

Distributionstitlar

Produktionsland: Västtyskland
Distributör i Sverige (35 mm): Sandrew Film & Teater AB, Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (hyrvideo): Esselte Video AB
Produktionsbolag: Personafilm GmbH
Bayerische Staatsschauspiel

Bildformat: Vidfilm (1,66:1)
Färgsystem: Svartvit och färg
Ljudsystem: Optisk mono
Originallängd i minuter: 103

Censur: 121.472
Datum: 1980-10-14
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Längd: 2840 meter

Urpremiär: 1980-11-07, Västtyskland, 104 minuter
Sverigepremiär: 1981-01-24, Sandrew, Göteborg, Sverige, 104 minuter

Inspelningsplats

Västtyskland (1980-1980)
Bavaria-Filmstudios, Geiselgasteig, München

Musik

Titel: Touch Me, Take Me
Sångare: Rita Wright

Tim: Men som du vet existerar ingen trohet. Ingen äkta trohet. Som bög är man trolös. Det beror nog på att vi inte kan få barn eller ens kan adoptera.

Tim: Det jag nu har berättat är kanske inte sanningen. Vissa kloka människor menar att blindheten är total. Vi rör oss i föreskrivna mönster, betingade och våldtagna från födseln.

Peter: Kan du hjälpa mig? Finns det över huvud taget någon hjälp? Kan jag leva längre? Lever jag ens? Eller var drömmen, som den tog form, mitt korta livsögonblick av upplevd och erövrad verklighet?

Katarina: Kan vi inte prata med varandra?
Peter: Nej.
Katarina: Kan vi inte ens försöka?
Peter: Vi har försökt hundratusen gånger. Och nästa gång använder vi våra ord som vapen.
Katarina: I början ansträngde vi oss.
Peter: Då fanns ett kapital. Ett kärlekskapital, så att säga, som vi förslösade utan att skaffa nytt. Vet du varför? Vi godtog reglerna utan talang för spelet, och vi blev lurade.

Martin: Den dominerande modern och den dåliga kontakten med fadern har gett patienten en latent homosexualitet som patienten knappt vet om. Den inverkar störande på relationen till hustrun och andra kvinnor. Detta, samt en till ångest överförd aggressivitet visavi modern har inte funnit något naturligt utlopp i hans sociala miljö. Varje form av känslomässigt utbrott betraktas i den miljön som något obscent. Patienten har därför tidigt fjärmat sig från sitt känsloliv. I stället för att vara sig själv har han anlagt masker. Han har spelat den roll som uppfostran och miljön anvisat honom.

Martin: Ingenting skulle ha hänt om han stannat i sin vanliga miljö. Katastrofen inträffade då han tog kontakt med den prostituerade. Plötsligt var allt möjligt. Den utlösande faktorn kan ha varit obetydlig. Ett ord, en gest, ett tonfall. Flickan mördades i ett ögonblick av känslomässig kortslutning.

Martin: Bara den man dödar äger – eller behärskar man – helt och hållet. Han har brutit igenom alla sociala och känslomässiga barriärer och riskerar att livet av sig enligt den nyss formulerade normen: Bara den som dödar sig själv äger sig själv helt och hållet.

Ett skenbart välanpassat par, Peter och Katarina, – han affärsman, hon modedirektris – lever i ett äktenskap där ingen når den andra.

Han är den sökande känslomänniskan, hon den starkare som emellanåt avsiktligt förödmjukar honom. Peter drömmer om att nå fram till sin hustru med sina känslor. I det ögonblick han erfar ett totalt ägande, upptäcker han att hon är död.

Han går till en god vän och psykiatriker, Mogens, berättar sin dröm och erkänner att han är besatt av tanken att döda sin hustru.

Efter ett halvhjärtat självmordsförsök går Peter till en porrklubb. Det blir en prostituerad flicka som utlöser hans impuls att döda. Hon - Ka - en helt utomstående blir offret för hans psykiska kortslutning och inte hans hustru Katarina.