Dom Juan
Den tyska kritikerkåren är inte helt med på noterna när Bergman för tredje gången gör Molières pjäs.
"En trött gammal man går över Molières lik".Armin Eichholtz i Münchner Merkur
Om uppsättningen
En franskklassicistisk pjäs regisserad av en svensk i Tyskland var uppenbarligen inget framgångsrecept och kritiken var inte översvallande.
Armin Eichholtz i Münchner Merkur verkade uppriktigt irriterad på regissören, som han kallade för "Strindbergs Psycho-sonson från höga Norden, som ur sin sydligaste psykologifria motspelare tar fram något som liknar en infernokris". Överlag kryddades recensionerna av klichéer om förmodade bergmanska hälsotillstånd: ångest, neuroser och "skandinavisk driftsförnekelse"
Enligt Bergman själv var emellertid Dom Juan hans allra bästa Molièreuppsättning någonsin.
I en intervju med Henrik Sjögren framhöll han att: "De tyska recensionerna är konstant missvisande. Jag fick skällning för allt jag gjorde där nere.
Källor
- Ingmar Bergmans Arkiv.
- Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergmans teater 1938-2002, (Stockholm: Carlssons Bokförlag, 2002).
Don Juan [sp. uttal dcNxwa´n], ursprungligen en spansk sagofigur, känd som den evige kvinnoförföraren. Alltsedan Tirso de Molinas komedi "El burlador de Sevilla y convidado de piedra" ('Bedragaren från Sevilla och stengästen', tryckt 1630) har historien om den aldrig tillfredsställde förföraren D. ständigt varierats i litteraturen. Hos Molière ("Don Juan ou le Festin de Pierre", 1665; "Don Juan") är D. den moderne intellektuelle som analyserar sina handlingar. I Mozarts överdådiga opera "Don Giovanni" (1787; libretto av Da Ponte) sätts kvinnorna och tjänaren Leporello i förgrunden och D. ses som en komisk-tragisk gestalt. Viktig för utvecklingen blev E.T.A. Hoffmanns novell "Don Juan" (1813), där D. är den desillusionerade idealisten. Hos Lord Byron är D. i hans långa dikt med samma namn (ofullbordad, 1818-23) den unge man på vars öden och äventyr Byron hänger upp erotiska episoder, romantisk naturskildring och bländande kvick, ibland bistert sarkastisk samhällskritik. Kierkegaard ser i D. den ångestridne, ständigt strävande som i motsats till Faust saknar mål för sin strävan. D. blir där sinnebild för skådespelaren och konstnären. Camus betraktar i essän "Le Don Juanisme" (1942) D. som en absurd hjälte, en Sisyfos på erotikens område. I Sverige har stoffet på senare tid särskilt fascinerat Lars Gyllensten ("I skuggan av Don Juan", 1975, "Skuggans återkomst eller Don Juan går igen", 1985).
Ingmar Bergman satte upp Molières Don Juan tre gånger:
1955 i Malmö, med Georg Årlin som Don Juan och Toivo Pawlo som Sganarelle
1965 på Dramaten, återigen med Georg Årlin som Don Juan och Ernst-Hugo Järegård som Sganarelle
1983 i Tyskland, först på Landestheater Salzburg och sedan på Cuvilliéstheater München, med Michael Degen som Don Juan
och Hilmar Thate som Sganarelle
Bilder / videor
Medarbetare
- Denis Werb, Musiker (trumpet)
- Wolfgang Kohl, Musiker (slaginstrument)
- Rudolf G. Knabl, Musik
- Hansgeorg Eder, Inspicient
- Molière, Författare
- Gisela Scheidler, Fotograf
- Gerd Anthoff, Pierrot
- Franz Kollasch, Herr Dimanche
- Olivia Grigolli, Mathurine
- Franz Kutschera, Stengästen
- Klaus Guth, Don Alonso
- Erich Hallhuber, Don Carlos
- Gundi Ellert, Charlotte
- Birgit Doll, Donna Elvira
- Michael Degen, Don Juan
- Erwin Faber, Gusman
- Hilmar Thate, Sganarelle
- Ingmar Bergman, Regi
- Annette Gassman, Regiassistent
- Gunilla Palmstierna-Weiss, Scenografi
- Svea Köller-Zweig, Sufflös
- Heinz Schwarzinger, Översättning