Teater, 1971

Show

Urpremiär för löst strukturerad pjäs av Lars Forssell. Allan Edwall spelar ståuppkomiker modellerad efter Lenny Bruce.

"Allan Edwall som Geten är bland det finaste jag sett på teater."

Hans Axel Holm i Dagens Nyheter

Om uppsättningen

Bergman gjorde en mängd stryknings-, ändrings-, och tilläggsförslag som togs emot av en tacksam Forssell som i en intervju i Expressen kallade Bergman "ett geni. Fullständigt fenomenal! Vi i Sverige förstår inte att vi har en sådan jättetalang ibland oss."

Föreställningens början beskrevs målande av Hans Axel Holm i Dagens Nyheter: "En ljuskägla riktas in mot scenens totala mörker. Ett ansikte tittar fram. Ur mörkret kliver en hel människa fram, ett vitt ansikte med ögon som har både eld och en omåttlig trötthet, men mest eld ändå. Kanske".

Om arbetet med Show berättade Bergman i en intervju med Henrik Sjögren:

Det var när det var som bråkigast politiskt på Dramaten. Det var ett jävla liv om allting. Vi gjorde en riktig ploj: cancan till Internationalen. Gunilla Palmstierna-Weiss som var scenograf blev så upprörd att hon hotade att dra sig tillbaka och det blev bråk inom ensemblen. Man ansåg att det var att skymfa Internationalen.

Källor

Ingmar Bergmans Arkiv.
Henrik Sjögren, Lek och raseri: Ingmar Bergman teater 1938-2002, (Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2002).
Birgitta Steene, Ingmar Bergman: A Reference Guide, (Amsterdam University Press, 2005).

Åke Janzon i Svenska Dagbladet såg kopplingar mellan Show och Strindbergs drömspel och kallade den "ett drömspel på drift, storartat och en smula meningslöst".

Allan Edwalls rolltolkning hyllades av Hans Axel Holm i Dagens Nyheter:

Allan Edwall som Geten är bland det finaste jag sett på teater. Om Geten är en särling, beror det på hettan i hans vrede, djupet i hans förtvivlan och naturligtvis gåvan att ge uttryck åt det. Och det är över detta gap som Edwall spänner, mellan det allra djupas vanliga och det extrema. Alla ord till försök att beskriva vad som händer när han bryts ner förbleknar skändligt vid blotta minnet av de scener som visar det.

Henrik Sjögren i Kvällsposten var mer tveksam inför Edwalls insats och upplevde honom som "i alla sina bemödanden en aning monoton. Han hade kanske en otacksam uppgift: den obscena oskulden, den misshandlade troskyldigheten. Hans skämt ska vara ansträngda, men jag hör inte alltid den stora desperationen under dem.

Lars Forssells text mottogs med viss skepsism: "det är något märkligt med Lars Forssell, och jag hittar bara en paradox för att uttrycka det. Tänk vad han skulle kunna vara bra om han inte var så fördömt inspirerad hela tiden! Det är som om störtfloden av ingivelser oupphörligt spolar bort idéerna allteftersom de börjar fällas ut", skrev exempelvis Tord Baeckström i GHT.

Henrik Sjögren i Kvällsposten var än mer kritisk mot Forssells text:

Alltsammans föds ur stor förtvivlan. Bottenlös vanmakt. Ibland tror han på sin uppgift som poet och väckare. Han skriver folkliga visor, han predikar uppror mot livets och samhällets usla villkor. Det låter, det tänder. Men så blir det inget. Allt löper som förut. Revolutionen uteblir. Etablissemanget sitter kvar på guldkrogen. Man lyssnar ändå med förströdd välvilja till poeten Forssell. Köper hans böcker, ger honom stipendier. Särskilt nu när han blivit En av De Aderton. Det är alldeles förbannat. [Här kan Bergman ha funnit] en punktvärd engagemang. Konstnärens problematik, svängningarna mellan behovet av en publik och de privata konflikterna, frågan om vad som går fram, vilken verkan konsten har allt det är är en välkänd tematik för Bergman. Inte minst tanken på konstnärens martyrium finns alltid där. För det är vad Show innerst handlar om, innerst inifrån Lars Forssells eget innersta.

Enligt Åke Janzon i Svenska Dagbaldet var det Bergman som stod för det teatrala: "Det skall till en trollkarl som Ingmar Bergman för att förvandla alla dessa skämt, sketcher, vitsar och kvicka rader till en teaterföreställning." I en anmärkning till pjäsens bokutgåva skrev Forssell också att han överlät till regissören att "se till att dessa skuggor blir kött och blod".

Björn Nilsson i Expressen menade att pjäsen innehöll "en mycket stor smärta [...] Ty världen är korrumperad: antingen är man fnask eller kund hos fnasken."

En pjäs om konstnärens vanmakt i denna världen, dennes dubbelhet, konflikten dikt och verklighet, motsättningen mellan "den inre och yttre människan". Pjäsen består av löst hopkedjade satiriska revyscener och ståuppmonologer av och kring Geten, modellerad efter den fräckt uppstudsige judiske, amerikanske samhällskritikern Lenny Bruce. Redan 1968 publicerade Forssell en dikt vid namn Klagosång över Lenny Bruce, ett första utkast till det som skulle bli Show.