Till främmande hamn

Om uppsättningen

"1938 tog MO-teatern ett jättekliv framåt. MO hade den stora turen att få kontakt med den 19-årige Ingmar Bergman, som studerade vid Stockholms Högskola och just då gick på Martin Lamms föreläsningar om Strindberg. Han blev genast intresserad av att åtaga sig att bli regissör för teatern. Han hade dock ingen annan praktisk erfarenhet av teaterverksamhet än från sin dockteater."

På 1980-talet konstaterade Sven Hansson, en av eldsjälarna bakom Mäster Olofs-gården i Gamla stan, att hans möte med en tonårig Ingmar Bergman på Sandbergs bokhandel, som låg i hörnet av Sturegatan och Humlegårdsgatan, var av avgörande betydelse för gårdens teaterverksamhet. Butiken ägdes och drevs av Erland Josephsons pappa Gunnar och ett av bokhandelsbiträderna var Erlands äldsta bror Carl Olof, och Bergman hade som vana att gå där och bläddra i böckerna och munhuggas om teater. Enligt Bergman själv gick mötet med Hansson till så att denne såg vilka böcker Bergman intresserade sig för och därmed frågade om han var intresserad av att vara med i Gårdens teatersektion. Då sektionens ledare nyligen hade slutat fick Bergman frågan om han inte kunde ta hand om det hela. Som Hansson påpekade hade Bergman sysselsatt sig en hel del med dockteater tillsammans med några vänner, från tioårsåldern tills dess att han tog studentexamen, men hans erfarenhet av vanlig teater var begränsad till den som publik.

Efter bara två tentamina för Martin Lamm övergav Bergman högskolan och föräldrahemmet för Mäster Olofs-gården. Även om Bergmans föräldrar ogillade det fanns förmildrande omständigheter då Mäster Olofs-gården var en ideell kristen verksamhet. Sven Hansson kom att bli såväl mentor som ställföreträdande pappa då Bergman även flyttade in hos denne och hans fru i Gamla stan under en period 1939.

Teaterns amatörensemble hade börjat repetera något annat när Bergman tillträdde och föreslog Till främmande hamn. Bergman beskrev sitt inträde så här: "Det var en vilsen skara som den förre ledaren lämnat kvar. Det finns ett fånigt uttryck att man halkar in på ett bananskal. Det var vad jag gjorde. Att jag plötsligt stod där som regissör var en sinkadus. Snacka om tillfälligheter."

Bergman hade sett pjäsen med sin far på Komediteatern 1931 och blivit vettskrämd. Innan uppsättningen för Mäster Olofs-gården hade han i två år försökt få till pjäsen för sin dockteater utan att lyckas. I Mäster Olofs-gårdens månadsblad SFP presenterade Bergman pjäsen på följande sätt: "Jag har valt Till främmande hamn som det mest lämpliga ur motivsynpunkt. Dessutom kan man utan överdrift påstå, att den ingenting saknar i dramatisk kraft och spänningens intensitet."

I programmet till föreställningen skrev Bergman:

Personligen har jag sysslat med dramat i två år mer eller mindre intensivt". Vane hade, enligt Bergman "sett mycket lidande och elände. Han är en människa, som har tänkt mycket och läst mycket [...] Han har grubblat över självmordet. Varför kan jag inte ta mitt liv, göra slut på huvudvärken och på de eviga vandringarna? En revolver mot tinningen och slut se'n... Men det kan inte vara meningen att vi själva skola förskaffa oss tillträde till evigheten. Hur våga vi vara så egenmäktiga, att vi själva drista oss till att avgöra meningen med vårt liv?

Regissörens presentation av dramat som ett kristet mysteriespel fungerade bra som marknadsföring i den miljö där det skulle spelas, i Stadsmissionens kyrksal i Grillska huset på Stortorget 5.

Intresset var, under omständigheterna, stort för denna 20-årings amatördebut. I publiken på premiären satt inte bara Bergmans föräldrar utan även andra högt uppsatta representanter för det lokala prästerskapet och även Dramatens skådespelaren Gabriel Alw. Endast ett fåtal recensioner finns bevarade, inklusive ett längre referat i gårdens egna SFP där den utsågs till årets bästa. Bland skådespelarna framhölls Sture Djerf som senare skulle blir professionell skådespelare och under flera roll tillhörde Bergmans återkommande ensemble. Bergman själv fick mer uppmärksamhet för sin regi än för sin skådespelarinsats (som inte ens var nämnd i programmet) och signaturen Sand skrev i Stockholms-Tidningen: "[...] det var en god amatörprestation! Pjäsen är svår, i svåraste laget för amatörer, men dess karaktär förfelar dock sällan sitt grepp om publiken."

Gunnar Ollén i SFP var mer entusiastisk och gillade såväl regissören som skådespelaren Bergman: "Regissören Ingmar Bergman, som har huvudparten i äran av den obestridliga succen, gjorde en ganska originell men mycket väl funnen variant av kontrollören-domaren, som skall göra upp passagerarnas jordiska debet och kredit."

Även om pjäsen var svårspelad verkar Bergman ha bearbetat den efter (skådespelar) resurserna och publiken var omåttligt entusiastisk. Ett kontroversiellt inslag i iscensättningen var dock att Bergman använt kyrksalens predikstol som bar, eftersom den var cementerad i golvet och inte gick att flytta. I övrigt tycks uppsättningen varit typisk för amatörteatern, komplett med en gnisslande gardinstång som ridå.

Enligt Bergmanbiografikern Mikael Timm ger Till främmande hamn en tidig insikt i Bergmans senare konstnärskap: "Vanes text är en berättelse som liknar vad Bergman själv skulle skriva senare, som i Ansiktet och Vargtimmen där han ger det övernaturliga konkret gestalt och blandar skräck med komedi."