Filmskaparen Ingmar Bergman

En av filmhistoriens mest betydande filmskapare. 

I filmhistorisk mening finns regissörer vars verk varit både mer "originella" och i högre grad "nyskapande" (till exempel Eisenstein, Ozu eller Godard). Det finns en mängd regissörer med en lika, eller i vissa fall mer, omfattande produktion bakom sig (Griffith, Hitchcock eller Chabrol). Men frågan är om det finns någon som lika tydligt kommit att personifiera auteur-begreppet – en filmskapare med fullkomlig kontroll över sitt medium, vars verk har en tydlig och oefterhärmlig signatur – som Ingmar Bergman. Med återkommande miljöer, teman, karaktärer, stilgrepp och medarbetare skapade Bergman som få andra filmskapare ett alldeles eget filmiskt universum. 

Ingmar Bergman skrev sitt första filmmanuskript under slutet av andra världskriget och började själv göra film under efterkrigstiden. Det var en filmhistorisk brytningstid som ibland, om kanske lite lättsinnigt, kallats för en vattendelare mellan den "klassiska" och "moderna" filmen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, då Bergmans filmer ofta (inte alltid) följer den "klassiska" filmens berättande, men med inslag av "moderna" stilgrepp. 

Bergmans internationella genombrott kom också det i samband med en filmhistorisk brytningstid. Det är knappast någon tillfällighet att det var i Frankrike i mitten av 1950-talet som Bergman fick sitt första erkännande utanför Sveriges gränser; ett Frankrike som stod på tröskeln till den så kallade "nya vågen", och där blivande regissörer som Jean-Luc Godard och Eric Rohmer var tongivande filmkritiker och hyllade den ännu relativt oetablerade filmregissören som "världens främste". Bergman var en mönstergestalt för det nya idealet: auteuren som använde filmkameran som författaren sin penna. I en tid när filmen återigen strävade efter legitimitet, blev Bergmans skapande ett argument för att film förutom underhållning också kunde vara konst. Det är därför viktigt att notera att Bergman etablerade sig strax före andra europeiska "moderna" regissörer med vilka han ofta nämns: Antonioni, Buñuel, Fellini, Godard och många flera.

Inte minst var det de återkommande tematiska spåren som gjorde Bergmans berömmelse så total. Den strindbergska övertygelsen om äktenskapet som helvetet på jorden och det återkommande gudstvivlet var, om man skall vara krass, inte mycket mer än en summering av den skandinaviska kulturtraditionen vid tiden, med dess gryende sexuella frihet och redan långtgående sekularisering. Men utomlands, inte minst i katolska europeiska och sydamerikanska länder, eller i det ännu moralkonservativa USA och Östeuropa, framstod Bergmans filmer som revolutionära.

Man kan heller knappast bortse från att de med tidens mått avancerade skildringarna av nakenhet och "naturlig" sexualitet i Bergmans filmer bidrog till deras succé. Det fanns även i mottagandet av Bergmans filmer ett inte oansenligt intresse för en skandinavisk exotism, med ett obegripligt språk, orörd natur och blonda kvinnor.

Om man bortser från de historiska och sociala faktorer som bidragit till etableringen av Bergman som en filmhistorisk centralgestalt och i stället ser till vad som gör hans filmer unika, så kan man konstatera en tematisk och stilistisk utveckling. Även om varje anspråk på att schematisera ett livsverk med nödvändighet leder till förenklingar, så kan man dela in Bergmans filmproduktion i fem perioder. En sådan periodisering utelämnar visserligen mycket (och i själva verket samexisterar dessa stilistiska och tematiska perioder under många skeden), men en uppdelning av detta slag ger ändå en nyttig orientering.  

 

1944-1952: Arbetarklassen och den unga kärleken

Sommarlek, pudel

Birger Malmsten och Maj-Britt Nilsson i Sommarlek.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Under denna period stod det unga kärleksparet, gärna från arbetarklassen, i fokus. Miljön var företrädesvis staden med dess omgivningar (Stockholms skärgård). Influenserna från neorealismen och i synnerhet Roberto Rossellini var tydliga.

Återblicken var ett viktigt stilgrepp. Återkommande skådespelare var Alf Kjellin, Birger Malmsten, Maj-Britt Nilsson och Stig Olin. Fotograf var oftast Göran Strindberg och Gunnar Fischer. För filmernas produktion stod ett flertal olika bolag, såsom Svensk Filmindustri, Sveriges Folkbiografer och Terrafilm.

Viktiga filmer under perioden är Hets (till vilken Bergman endast skrev manus), regidebuten Kris, Fängelse (den första filmen efter eget manus), Sommarlek (enligt Bergmans egen utsago hans första "egna film") och Sommaren med Monika.

 

1952-1955: Äktenskapet och kvinnan 

Sommarnattens leende, Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck

Sommarnattens leende blev Bergmans tredje och sista komedi med radarparet Eva Dahlbeck (Desirée Armfeldt) och Gunnar Björnstrand (Fredrik Egerman).

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

Äktenskapet och hustrun står i centrum. Miljön är ofta fashionabel, modern storstad eller forna tiders borgerskap. Filmiska förebilder är Mauritz Stillers och Ernst Lubitschs erotiska komedier, Alfred Hitchcocks hantverksmässighet och Jean Renoirs uppgörelse med en förljugen borgerlighet. Gunnar Fischer är nu nästan alltid fotograf. Skådespelarna rekryteras ofta från Bergmans huvudsakliga arbetsplats Malmö Stadsteater: Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck och Åke Grönberg. Bergman pendlar mellan de båda produktionsbolagen Sandrews och Svensk Filmindustri.

Periodens viktigaste filmer är komedierna Kvinnors väntan, En lektion i kärlek och det internationella genombrottet Sommarnattens leende.

 

1956-1964: Metafysiken och mannen
 

Det sjunde inseglet, bakombild, Bergman, Bengt Ekerot

Bengt Ekerot (Döden) och Bergman under inspelningen av Det sjunde inseglet.

Foto: Louis Huch © AB Svensk Filmindustri

En ångestfylld manlig huvudperson står i centrum. Miljön blir alltmer präglad av ett kargt landskap, oavsett om filmerna utspelas i modern tid eller som i ett par fall under medeltiden. Trots viktiga olikheter tycks åtminstone den religiösa problematiken vara inspirerad av filmregissörer som Carl Theodor Dreyer och Robert Bresson. Återblicken fortsätter att spela en viktig roll och nu etableras på allvar Bergmans viktigaste stilistiska bidrag till filmhistorien: det kompromisslösa bruket av närbilden. Gunnar Fischer fortsätter som fotograf fram till 1961, då Sven Nykvist tar över. Skådespelartruppen är nu nästan helt etablerad när rekryteringen från Malmö Stadsteater fortsätter med namn som Bibi Andersson, Ingrid Thulin och Max von Sydow. Ungdomsvännen Erland Josephson börjar göra mindre roller.

Bergman är fast knuten till Svensk Filmindustri.

Nästan alla Bergmans mest kända filmer kommer till under denna period: Det sjunde inseglet, Smultronstället samt den så kallade "trilogin om Guds tystnad": Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden. Om man även räknar in det oerhört omfattande teaterarbetet är denna period Bergmans absoluta kreativa höjdpunkt.

 

1966-1981: Konstnärsrollen och kvinnorna 

Persona, bakombild, Bergman, Liv Ullman, Bibi Andersson

Bergman, Bibi Andersson (syster Alma) och Liv Ullmann (Elisabet Vogler) under inspelningen av Persona.

Foto: Bo Arne Vibenius © AB Svensk Filmindustri

De manliga protagonisterna får nu stå tillbaka för de kvinnliga. Filmerna utspelas nästan uteslutande på det karga Fårö i Östersjön (som också blir Bergmans hem), och den sociala miljön är borgerlig. Perioden är Bergmans mest experimentella, med modernistiska inslag. Närbilder dominerar på ett sätt som saknar motstycke i filmhistorien.

De viktigaste skådespelarna är som tidigare Bibi Andersson, Erland Josephson och Max von Sydow, men ett centralt nytt inslag är Liv Ullmann. Sven Nykvist är alltid fotograf och Svensk Filmindustri producent fram till början av 70-talet, då Bergman bildar det egna bolaget Cinematograph. Mellan 1976 och 1981 gör han film i utlandet (Tyskland, Norge), dock oftast på svenska.

De två filmer som många (inklusive Bergman själv) uppfattar som hans allra viktigaste kommer till under denna period: Persona och Viskningar och rop. Även den framgångsrika TV-serien Scener ur ett äktenskap och den först på senare tid erkända tyskspråkiga Ur marionetternas liv kommer till under denna period. 

 

1982-2003: Epilog och självbiografi

Efter repetitionen, Lena Olin, Erland Josephson

Den åldrade regissören Henrik Vogler (Erland Josephson) och den unga skådespelerskan Anna Egerman (Lena Olin).

Foto: Arne Carlsson © AB Svensk Filmindustri

Under Bergmans sena period ägnas filmerna mycket åt en tillbakablickande uppsummering av den tidiga karriär och det egna livet. Teman som äktenskapet, religionen och konstnärsrollen återkommer; till och med tidigare rollfigurer återkommer på nytt. Filmerna görs uteslutande för TV. Viktiga roller görs av Erland Josephson och Liv Ullmann, men också av för Bergman nya förmågor som Börje Ahlstedt. Han skriver även manus för andra; ämnena är hans eget eller hans föräldrars liv och regissörer är ofta personer med personlig anknytning till Bergman som sonen Daniel Bergman eller hans tidigare partner Liv Ullmann.

Periodens största film i alla avseenden är Fanny och Alexander, men även Efter repetitionen, Larmar och gör sig till och Saraband är viktiga inslag i Bergmans filmografi.

Periodiseringen ovan har som redan påpekats sina svagheter. Vissa teman förekommer exempelvis tidigare än vad modellen anger; viktiga filmer som Gycklarnas afton eller Ansiktet passar inte riktigt in i det påtvingade mönstret. Men som en skissartad överblick har den sina förtjänster.

Ingmar Bergmans betydelse har varit så omfattande och hans inflytande så stort, hans filmer så självklara referenser, att hans inflytande nästan blivit osynligt.  På samma sätt som man ibland – utan jämförelser i övrigt – faktiskt måste läsa Bibeln för att kunna orientera sig i den västerländska kulturen, måste vi återigen se Bergmans filmer. För många var det länge sedan; för andra blir det första gången. Oavsett vilket, kommer du att känna igen dig.


Källa

Ingmar Bergmans Arkiv.